Året 2013

Här kommer en sammanfattning av Mitt och Svahnfamiljens år. 

Januari- då gick jag ner de sista kilorna och nådde målet på 58kg. Vi firade Vidar i förskott, åkte till Thailand den 31. 

Februari- spenderade vi i Thailand. 30 dagars semester. Underbart! V fyllde 1 år, Maken blev 30 år, och vi gifte oss där på stranden. Magiskt! 

Mars- firade vi vår 7 årsdag och vår 4 åriga förlovningsdag. 

April- Kära vänners dotter föddes. jag träffar min chef och mina jobbplaner ställs på ända, så beslutar mig i sista stund att söker in till högskola. 

Maj- I blir 3 år och vi undrar var tiden tog vägen. 

Juni- jag fyller 28 år, firar med champagne och vänner. Vi spenderar midsommar på landet med fina vänner. 

Juli- Har vi en underbar semester. Åker till Kolmården, badar, solar, leker och busar. Jag och Maken tar en "miniweekend" i Stockholm!  Får besked att jag inte kom in på högskolan. 

Augusti- under semestern går jag upp 5 av dem 9 jag gick ner. Känns jobbigt och trist. Men förstår varför. Vi har vår Thaifest som blir hur lyckad som helst! Jobbar lite enstaka pass. Känns inte bra. 

September- säger upp mig från jobbet. Inser att jag verkligen vill börja plugga och  börjar därför plugga upp mina betyg från gymnasiet. V börjar dagis. 

Oktober- V blir ledsen när jag lämnar ett tag på dagis, mitt hjärta blöder. Tack vare fin uppbackning av personal och mycket närhet hemma "kommer han över det". Söker in till högskola igen. Skriver högskoleprovet, pluggar intensivt. Finaste lilla Flora föds. 

November- plugget intensifieras, jag gör inget annat än det. Får bra betyg till slut. Skickar in dem. Andas ut ett slag. 

December- får veta att jag blivit antagen till högskola! Superfint Luciafirande på dagis. Julen firas med makens familj och nyår kommer vi fira på landet i stillhet. 

Sammanfattat ett bra år med både toppar och dalar.

Bucket List

En lista med saker jag vill göra innan jag dör. Utan inbördes ordning. 

(Utan det självklara så som att få se barnen växta upp osv..) 

* åka på safari och se The Big Five 

* vandra inka-leden 

* bila genom USA 

* åka till Disney Word 

* Fira min 30-årsdag i New York 

* bevittna ett mirakel ✔✔

(jag har upplevt 2, för visst måste ett barns födelse räknas?) 

* positivt förändra någons liv 

* rädda ett liv (här tänker jag inom sjukvården när jag är färdigutbildad) 

* Göra en god gärning som verkligen har betydelse 

* Komma ur vår något dåliga ekonomiska situation så jag har möjlighet att skänka pengar till välgörenhet. 

To be continued.. :) 

Att släppa taget.

Jag har sedan V föddes gjort mig av med saker och kläder allteftersom han växt ur dem. På den senaste tiden har det kommit av sig lite. Så vi tog tag i det igår, la ut massor av kläder, över 200plagg i klädpaket på blocket. 

Fy fasiken va jobbigt det var att lägga bort kläderna nu. Nu när han inte längre är bebis.. Jag spar såklart sådan som har extra affektionsvärde men annars anser jag att kläderna gör mer nytta någon annanstans än på vår vind. 

Ca 1 h efter vi lagt ut dem så ringer en man, han vill ev köpa allt om vi kan tänka oss att gå ner lite i pris. Han och hans organisation ska åka ner till Syrien med kläder till flyktingarna där. Han undrar även vi har mer grejor. Gärna vinterkläder då barnen fryser där nu. Såklart vi "ställer upp på det". Vi lovar att återkomma idag. 

Så nu har vi sökt igenom ALLT! Och jag har gråtit inombords när jag ser små små strumpor som blivit för små för länge sen.

För vi vet att vi inte vill ha fler barn nu. Jag ska ju plugga och helst vill jag jobba oxå. Kanske vill vi sen. Om vi kan. Jag har nämnt det förut här att det ibland känns som om någon saknas, att en själ till är menad för vår familj. Men kanske försvinner den känslan med tiden eller så är det mina " biologiska" känslor/tankar som spelar mig ett spratt. 

Min minsta, han börjar bli stor. Att inte få handla på bebisavdelningen eller att "body-tiden" snart är slut gör mig sorgsen. Jag är såklart glad att han växer, att jag får uppleva honom och se honom utvecklas men när bebistiden är slut, är den så definitivt slut. 

Min bästa vän fick sitt andra barn i oktober. När jag håller i henne så ekar min livmoder tom och jag kan nästan känna den där stickiga känslan i brösten. Att tänka aldrig mer, istället för någon gång, är för stort, för svårt och för jobbigt just nu. Jag vill inte tänka att jag aldrig mer kommer få vara gravid, att inte få vara med om det fantastiska som en förlossning kan vara och inte få amma och sköta en liten sparv och ta del av ett nytt liv. Kanske får det mig att låta girig. Det finns ju dem som aldrig får dessa saker ens en gång. Men jag känner så. 

Sorgligt känns det. 

Idag tittade vi på varandra, jag och maken, när vi stod i ett hav av små strumpor och dreggelhaklappar, och utbytte en blick som sa, " kanske är det bäst att spara några, ifall att någon gång" och det är väldigt skönt att inte vara ensam i den känslan. 

Julafton.

Vilken mysig och fartfylld jul vi hade i år. 9 vuxna 9 barn i åldrarna 2-14 år. Han har 4 syskon min maken, som har två och 3 barn var. :) Mycket lek, spring och  klappar blev det. Ibland lite för mycket fokus på paket kan jag tycka.. Mina som är små hinner knappt leka med nått för de blir förvirrade av allt nytt. :) 

Tomten kom och barnen bara spratt i hela kroppen av förväntan. Så härligt att se! Bästa på hela dagen. :) 

Morgonen började mer stilla, hemma hos oss där barnen hämtade sina julstrumporna och öppnade paketen i vår säng. Jag och maken böt en klapp vi med. Han fick en tröja och julkaffemuggar av mig. Och jag fick en liten DATOR! Som jag ska ha till skolan. Jag måste varit snäll i år! :) 

Sedan sprang killarna upp och fann en klapp till under granen, en större som inte fick plats i strumpan. 

Sedan åt vi en relativt lugn frukost för att vara oss. :) 

Julen allt som allt var härligt, men mest för att vi får vara tillsammans och umgås. ❤ 

En tanke.

I allt köpande och paketgeande vill jag stanna upp, påminna mig själv om hur lyckligt lottade vi är- som får dela julen med våra barn. För många är det fortfarande bara en dröm, eller ett evigt kämpande mot att bli det vi många tar för givet. En familj. Ikväll går mina tankar till alla er som kämpar. ❤   

http://www.wabbiefoundation.org

Eftersom det inte kommer hinnas med i morgon

Vill jag bara önska er som läser en 

                 GOD JUL!! 

             Stor kram till er! 

En första gång för lilla V.

Mitt hjärta brinner. Min själ glöder.

Ett litet barn i min famn, 

rummet är mörkt. 

Lugnt och stilla.

En liten mun mot min kind, 

Viskandes "älskar dig, mamma" 

Och kärleken exploderar i mitt bröst, brinnande färdas den genom mina ådror. 

Alla tvivel, på vem jag är, om jag gör rätt, försvinner i denna stund. En kärlek så ren, den han känner för mig. Vilken gåva den är. Kärleken jag känner för honom, det går inte att beskriva med ord. 

Jag kan inte motstå..

doften av en skinnväska. 

Jag var på Åhléns idag och handlade julklappar. Jag hade presentkort från mitt jobb som jag ville använda och köpa en ny väska som rymmer diverse böcker när jag ska åka fram och tillbaka till skolan med tåg. Jag hittade en jättefin i syntet. Kändes lite plastig men uppfyllde alla kriterier. 

Jag hittade dock en annan. I skinn. Doften av skinn alltså, helt oemotståndligt! Tyvärr fanns den bara i senapsgult, den svarta va slut. 

Eftersom jag var långt ifrån ett annat Åhlens så köpte den första men insåg när jag kommer hem att jag verkligen vill ha skinnväskan! Så i morgon åker jag till ett annat Åhléns och byter. Den var såklart dyrare men som sagt, väskor i skinn är oemotståndligt!

 :) 

Tredje gången gillt!

Vi kom iväg! Maken och jag kom iväg på julbordet igår. Vi har frossat i hummer, räkor, havskräftor, ostron, kungskrabba och smaker av julmat. Igår var jag så mätt att jag trodde magen skulle spricka! 

Det var så skönt att bara vara vi utan barnen. Och i bland måste man väl få tycka det? Barnen var med farmor och farfar och sov ca 1 h efter vi åkt så de hade det bra. 

Vi ha se varandra, jag och maken. Verkligen se varandra. Jag sa till honom att vi är så vana att hålla vardagen flytande att vi inte riktigt ser varandra. Det är klart att vi tittar på varandra men inte på samma sett. 

Det slog mig hur fin han är när han skrattar. Att han fått fina fina linjer vid ögonen när han ler. Och mitt hjärta blir varmt. Jag älskar honom och vi hör ihop. Ibland behöver vi se varandra. Prata ostört, och ha en hel konversation utan avbrott. Vi älskar vårt småbarnsliv och det är när vi får chansen att vara vi och tycka det ska bli mysigt att komma hem som man inser hur mycket. 

Men vi är oxå man och kvinna, och har en relation som måste vårdas, tas hand om ibland. Och i går fick vi chansen att göra det. 

Vad är oddsen?

Som jag skrivit tidigare så skulle vi på julbord den 7 dec som inte blev av för att vi var magsjuka. 

Efter många om och men så bestämde vi oss för att boka om, dock kunde inte alla men några av oss. Alla helger var fullbokade så vi bestämde oss för att gå den 17de, alltså i morgon. 

Och vad tror ni händer? Jo barnvaken, min mamma, blir MAGSJUK! Ärligt!! Va är oddsen? Vi har inte direkt någon annan att fråga eftersom svärmor och svärfar ska med. Och riskera att smitta barnen (och oss) en vecka innan jul? Nää! 

Så vet vi inte hur det bli, man lämnar ju inte barnen till vem som helst. Vi håller tummarna att barnens faster ska kunna komma hit.. Men jag vet inte. Hon har en hel drös med egna barn så det inte bara att komma över en veckodag.. 

Åh denna besvikelse. 

Jag kom in!!

Det senaste halvårets slit, oro och ekonomiska svårigheter gav resultat! 

Jag kom in!! Jag börjar skolan den 20 januari och är så jävla glad!! Jag skrek rätt ut när jag fick veta! 

Början på en helt ny framtid börjar nästa år. Fantastiskt! 

I morgon eftermiddag..

Får jag veta om jag kommer in på utbildningen eller inte.

Fjärilarna, eller det känns mer som fladdermöss, far runt i magen och jag tvivlar på att jag kommer kunna sova inatt. 

Jag ber en stilla bön att jag får förverkliga min dröm. Och håller tummarna. 

Världens underligaste kräksjuka.

Vill varna känsliga läsare. Hoppa över detta i lägg! :) 

I måndags natt kräktes lillebror. I hela vår säng, på hela honom och på hela mig. Någon annan som vaknat av en kaskadkräka över hela bröstet så det rinner ner i öronen? Inte? Inget som rekommenderas iaf. Blodpudding och lingonsylt. Såg lite ut som om vi slaktat en gris i vår säng. 

En till kräka la han under tisdagen men sen var det nog. Det såg ut att vara över. Ingen annan hade blivit smittad. Vi pratade om om det verkligen var vinterkräksjuka. 

I fredags kräktes storebror som sagt i tidigare inlägg. 3 dagar efter. Är är det inte lite lång insjukningstid? Jag blev oxå rätt dålig i magen och tappade matlusten under fredagen och längtade hem maken som aldrig full. I 10 låååånga timmar ville jag bara sova. Jag sov sen 14h under natten. I lördags mådde jag bra. 

I morse väcker maken mig. Han har kräkts. Jag fattar ingenting. 1 vecka tog det för att gå runt i huset. 1 vecka har jag varit isolerad med barnen nu. Alla mina äss i rockärmen är slut och tålamodet börjar tryta hos oss alla. 

Reslusten.

Den årliga reslusten börjar infinna sig som den gör varje år vid den här tiden. 

I snart 10 års tid har jag var annan vinter gjort en längre resa. 

2004- 2 månader i Thailand 

2006- 4 månader i Thailand (Med maken) 

2008 - 09  6 månader Jorden runt resa med maken till Thailand, Australien, Nya Zeeland, Fiji, Cook Öarna och LA, USA. 

2011- 1 månad Thailand  med Maken och storebarnet. 

2013- 1 månad i Thailand med maken och båda barnen. 

I vinter blir det ingen resa, jag hoppas att vi kan komma iväg nästa år. Till Thailand eller någon annanstans. 

Resorna vi gjort innan vi hade barn har lagt grunden för vår relation helt klart och jag värdesätter de minnena högt. Det var fantastiska resor utan en massa måsten. Fart, fläkt, strand, bad och stad. 

Jag vet att dessa typer av resor är bakom oss, att det inte är något man gör med barn. Nu handlar resorna om bekvämlighet, man vill inte bo på en relativt öde ö med små barn. Man vill ha nära till ett sjukhus, helst inte åka 4 timmar båt om det inte är absolut nödvändigt osv. Jag älskar våra bekväma resor oxå, men jag längtar lite till barnen blir större så vi kan åka på lite andra resor med dem. 

Jag drömmer om att tågluffa alla 4 i Italien, vandra Inka-leden och/eller åka bil genom USA. Allt detta kräver lite större barn som sagt! :) 

När vi kom hem från Jorden runt resan var vi lite mätta på hotell och resor. Vi ville inte spara mer pengar utan leva. Vi ville oxå ha barn kom vi fram till. Att det skulle betyda ännu mer sparande och dålig ekonomi hade vi inte tänkt på. 

Men sedan storebarnet föddes, redan hans första vinter så kom den igen, som ett brev på posten, den där reslusten. Och varje år sedan dess. Jag läser tidningar, planerar resor vi inte kan åka på och i år när det är vår tur att stanna hemma så ser jag avundsjukt på när andra åker iväg till varmare breddgrader. 

Just nu, planerar jag i hemlighet för vintern 2014-15 då jag vill åka till Thailand igen. Till svärföräldrarnas hus kanske en sista gång då de känner att de förmodligen vill sälja om rätt köpare dyker upp.

Jag önskar oxå hett att få fira att jag fyllt 30 i New York i september 2015. Jag fyller år i juni men drömmer om att se the Big Apple på hösten. Denna gång med bara min man för en weekend. Hur allt detta ska finansieras vet jag inte! Haha! Framför allt inte om jag pluggar men vi får se. 

Drömmar är gratis och förhoppningsvis är livet tillräckligt långt för att försöka uppfylla dem. 

Lite ledsen..

Sedan september har vi sett fram emot ikväll. Julbord. Barnfria. Man och fru, med makens syskon och respektive samt  hans mamma och pappa. En chans att prata ostört. Att föra en hel konversation med mina svägerskor. Som jag längtat. 

Igår kräktes vår stora. Lillebror följde tätt efter. Ingen vill vara barnvakt och ingen förälder vill lämna sina sjuka hemma. Så det blir inget julbord för oss. 

Vi är dåliga,jag och maken, på att göra saker tillsammans. Mest för att vi inte har råd. Också för att vi drar oss för att be om hjälp. Men ibland skulle det verkligen behövas, en stund utan vardag. Vi kanske hittar på något 1-2 ggr om året tillsammans. Det är inte alltid lätt att vårda en relation när man alltid är mamman och pappan. Alltid har någon annan att se till. Jag saknar honom ibland fast vi ses varje dag. Är det konstigt? 

Jag hade sett fram emot ikväll, mer än jag faktiskt förstod. Så nu är jag lite ledsen.., 

Mammor som hetsar på Facebook

Ibland blir jag så spysjuk på Facebook. Så trött att jag vill stänga ner och aldrig öppna upp. Men så vill jag inte tappa kontakten med de vänner jag ser mer sällan, vill fortfarande hänga med. 

Mest av allt blir jag galen på att alla måste uttrycka sina åsikter så starkt hela tiden. Framför att om moderskap! Jag har lärt mig att de allra flesta mammor faktiskt gör det bästa de kan. Utifrån sina förutsättningar och utifrån sin familj. Varför måste vi hålla upp pekpinnar och lägga oss i istället för att stötta. Varför måste det tävlas? 

En mamma som lätt får mjölkstockninng men kämpar med amning för att hon vill, skriver ut sin frustration att hon åkt på det igen. Istället för att stötta, säga uppmuntrande ord så får hon höra: "Men herregud, sluta amma!" Vilket hon säker gjort om hon velat. Så blir det plötsligt en hätsig diskussion om amning eller inte. Någon (som oftast inte ammat) tar illa vid sig och hela diskussionen skenar.

En annan mamma skriver att hon är så trött, hennes dotter på 1,5 år sover i deras säng efter månader av att ha varit nöjd i sin säng. Hon vill kanske ha lite stöd i sin trötthet. Inte höra: "trötthet är "risken" man får ta när man bestämmer sig för att skaffa barn". Precis vad man vill höra när man är trött och känslig. 

Alltså ärligt. 

Jag är en sån som skriver sanningen, inte bara de rosa fluffiga sakerna på FB men så fort det handlar om "uppfostran" amning eller sömn får man hela mammamaffian mot sig. Åh. Blir så trött. 

Ibland som mamma, kan man bli trött, överväldigad, vilja fly, tvivla, önska sig lugn och ro. Men dessa känslor är så tabu. Vi ska alltid vara den "goda modern" som kastar bort sitt eget jag med hela känslospektrat och bara vara mamma. Vilket inte går! Lika mycket som vi kan tycka att allt är fantastiskt rosafluffigt och härlig måste vi väl för tusan även känna andra mindre glada känslorna oxå! 

Lystring alla mammor därute: Stötta varandra, inte dömma! Håll era tips och "råd" inne tills dess de uttryckligen efterfrågas. Tack! 

Dagis-lämna-status

Sen en tid tillbaka har V faktiskt inte varit ledsen när jag lämnar på dagis. Men jag har inte våga skriva något här. Vill inte "jinxsa" för så fort man tror att något har ändrats, så fort man litar på något inom detta moderskap så har det en tendens att sluta vara så. 

Så fort man säger; "jodå, han sover hela natten nu" så börjar en ny "fas" och han vaknar nätterna igenom. 

Jag håller fortfarande andan dock vid varje hejdåkram i hallen på dagis. Väntar på gråtet. Men den senaste tiden så verkar han ok med att jag går. 

Vi pratar varje morgon, min lille vise son och jag. Han har ett väldigt utvecklat språk för att vara så liten. Vilket jag är otroligt tacksam över. Jag berättar att vi snart ska till dagis. Han svarar: "jag blir ledsen du går" jag frågar om han blir ledsen för att han saknar mig. Jag kramar mig och säger "ja". Jag säger att jag kommer sakna honom oxå men att jag ALLTID kommer och hämtar honom och I. Vi kramas. Länge. Sen är det ok när jag väl lämnar. Jag kramar honom och säger: Jag hämtar dig sen. 

Jag vet inte om det är det här, eller att han "vuxit" in i rutinen. Men det känns ändå skönt att han sätta ord på känslorna. Nu håller vi tummarna för att gråtet håller sig borta.. 

Nu kan jag inte göra mer.

Jag har haft mitt sista prov idag. 

Det blev högsta betyg A i engelska och näst högsta betyg B i Naturkunskap. Så jäkla nöjd är jag med det!! 

Nu ska det föras in i mina meriter. Men jag, jag kan inte göra mer. Bara vänta. Den 11 januari vet jag. Antingen kommer jag in eller så blir jag reserv. 

Jag vill så gärna bli antagen. Jag vill så gärna att allt jag gjort nu,den belastning jag lagt på min familj, de lördagarna från barnen ska vara värt det. Att denna kraftansträngning ska göra skillnad. 

Jag vill börja nästa steg! Jag vill slippa söka jobb jag inte vill ha och slippa förklara mig för arbetsförmedlingen.  

Jag vill att julledigheten ska vara fylld av förväntan och spänning, inte förtvivlan och oro inför framtiden. 

Men jag kan inte göra mer än att hålla mina tummar. 

HP-provresultat och annat

HP provet blev en 1,0a av 2,0. Så det känns bra. 

Fick högsta betyg i min Engelska kurs oxå så jag hoppas det kan göra någon skillnad. 

Nu är det bara Naturkunskapen kvar med 2 prov sen är alla korten lagda och då är det upp till Antagningen att bestämma om det är bra nog. Nervöööööst! 

Ibland finner man svaret

På de mest oväntade ställen. 

Lilla V , 1,9 år gammal har nu gått på förskola i 2 1/2 månad. Från början har han bara knatat in, gett mig en puss och sprungit iväg med storebror. Jag var så lättad, att det gått lika bra för honom som för storebror som aldrig varit ledsen vid lämning. 

För 2 veckor sen kom dock "bakslaget". En hysterisk liten kille ville absolut inte bli lämnad på morgonen. Morgonen efter likaså. Och varje dag sen dess.. Och jag går i bitar. Jag har gråtit hela vägen hem mer än 1 gång. De fina pedagogerna möter honom på ett jättefint sätt och ringer dock nästan varje dag ca 5 min efter jag gått och talar om att han är glad och springer runt och leker. 

Sedan är han glad hela dagen. 

Men så idag mötet en ung kille (som började igår) som arbetstränar på förskolan upp oss i hallen. V skiner upp, kramar mig och tar honom  i handen och säger : "kom" så går de iväg. Med storebror i andra handen försvinner de runt hörnet. Utan. Gråt. 

Och jag gråter nästan av lycka och undrar om denna kille kommer vara den som hjälper oss ordna till det här. 

Jag tänder ett ljus ikväll

.. Till er som saknas här hos mig. Framför allt för dig, farfar- min barndoms hjälte. 

Och för änglaflickan E. Du som skulle födas samtidigt som min I. Men som vände om redan innan du fått ta ditt första andetag. För dig och alla andra barn som inte fick bli stora. 

Och för alla de drömmar, stora och små, som aldrig slog in. 

Nattning 2

Jag känner mig ibland lite oförstådd. Lite annorlunda än andra mammor jag känner. Jag beskrev i ett inlägg för ett tag sen hur mysigt och fantastiskt jag tycker det är att V fortfarande somnade i min famn. Att jag inte ville att han skulle sluta. Det känns som om många andra har det som "projekt" med olika metoder för att få barn att somna själva. 

Men nu har unge Herr Bestämd bestämt att han ska sova och somna i sin säng. Helt utan min påverkan har han tagit det beslutet själv. Mitt i oroliga lämningar på dagis då han är ledsen och en extra klängig mamma-period gör han denna självständighetsyttring. När han en kväll, helt sonika pekade på sängen efter välling och säger:" Mamma, jag ova ängen" och sedan somnar där blev jag lite mållös. Och lite stolt. Över honom, över mig som gjort honom så trygg. Som låtit honom vänta tills han själv är redo. Även fast jag ofta fått höra att han "är för stor" eller "aldrig kommer kunna somna själv". 

Men jag blev oxå lite sorgsen. Att han inte är min "bebis" längre. Att han är stor nog att ta detta beslut själv. 

Sedan den kvällen, SKA han somna i sin säng. Nattningen som förr tagit 10-15 min tar nu 30-40 min eftersom han bökar runt, sjunger och pratar innan han ska somna. Han säger: Mamma, klappa mig. Vilket betyder att jag ska stryka honom över rygg eller mage. Han vill alltså ha mig där. Men nu är det ju inte lika mysigt. Stå lutad över spjälorna på sängen jämfört med en kille som somnade gosandes i famnen. Han skriker som en stucken gris om jag försöker lyfta upp honom. 

Många jag berättat detta för säger att det är skönt, att slippa ta den striden. Visst det så. Men å andra sidan blir det väl ingen större strid om barnet är redo. Men ingen förstår att jag är lite ledsen. För om denna tid verkligen är över. Så är den över. For ever. No more baby V. 

Vi pratar ibland om ett barn till. I framtiden. När jag pluggat klart och jobbat ett tag. Om vi kan. Om vi vill då. Men det betyder inte att jag sörjer lite att jag inte kan köpa storlek 56 eller 68 längre till mina söner längre. Att vi bytt avdelning från Baby till Pojke på Lindex. Att bebistiden definitivt är slut och kommer aldrig igen med dessa barn. 

Jag önskar ibland att någon kunde dela mina dubbla känslor. Stolt men sorgsen på en och samma gång. 

Högskoleprovet.

I fredags fick jag veta att jag fått näst högsta betyg på mitt prov! Jag blev så glad!! Missade på en fråga. :) Min lärare blev nog lättad, han hoppas med mig och med mitt supersnabba inläsningsschema så behövdes ett bra betyg. 

Jag skrev högskoleprovet igår, vilken jäkla pärs! 8-16.30 var jag där, skrev prov i totalt 5h. Igår var hjärnan mos kan jag säga. När facit släpptes så rättade jag och bra gick det väl inte men ok. Ungefär hälften rätt iaf. Borde ge 1,0 av 2,0 möjliga. Vi får se hur det bli, svar får vi om 4 veckor. Mitt mål var över 0,7 vilket var det lägsta de på Sjuksköterskeutbildningen vid mitt valda universitet kommit in på. 

På tisdag skriver jag ännu ett prov. Fredagen veckan efter ett till. Hela mina dagar kretsar kring dessa prov nu. Andra december är allt klart och väntan på antagningsbesked börjar. Jag vill verkligen bara bli klar nu.  

Frustration

Jag sitter på Arbetsförmedlingen och väntar på att få komma in på möte. 

Det känns verkligen som om jag slösar min tid. Jag vill ju inte ha ett jobb. Det kan jag såklart inte säga men jag vet ju vad jag vill göra. Jag behöver bara pengar fram tills dess jag kommer in på skolan. Jag har ett viktigt prov på tisdag så jag vill hellre plugga till det. Jag vet ju vad jag vill "bli". För första gången i mitt liv har jag en plan, ett mål, ett svar på frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" Jag önskar bara en plats att få den utbildning som krävs. 

Och högskoleprovet i morgon. My god va nervös jag är. Samtidigt som det ska bli skönt att gjort det. Ligger som en sten på axlarna, men på söndag är den borta. Kanske har den ersatts av ångest över hur svårt det var men så är det. 

Snälla december, kom snart. 2 dec är mitt pluggande slut, 11 dec får jag veta hur det blir. Aldrig har jag längtat så mycket efter vinter. 

Provdag

Sitter på biblioteket och är sjukt nervös! Jag ska skriva ett prov om 30 min.. Det är mitt andra prov i detta ämne och det första gick inte så bra som jag hoppats. Så nu vill jag ha ett bra betyg! Jag känner mig ganska redo, rent faktamessigt men sen vet man ju aldrig vilka frågor som dyker upp. 

Wish me luck world, I need it! 

Tankar..

När Vidar vr nyfödd var han en missnöjd bebis. Ville bara ha tröst och han sög fram mjölkproduktionen på mig på mindre än 48h. Något form av rekord sa min barnmorska. Han fick sedan kolik och var missnöjd jämt men skrek i flera timmar i sträck på kvällen. Jag var ofta ensam med honom och storebror den här perioden pga makens jobb. 

Jag minns så väl hur fruktansvärt jag tyckte det var att lägga barnen själv. Hur jag lixom inte fanns där tillräckligt för någon av dem. En famn, 2 barn. En spädis som skrek så hjärtat gick sönder och en inte ens 2 åring som bara ville att jag skulle hålla om honom. Han som såg så sårad ut när jag sa nej, mamma kan inte nu. 

Jag minns så väl känslan av panik när kvällen närmade sig. 

Det var länge sen jag kände så. Men jag tänkte på det ikväll för jag är ensam med barnen. Storebror ville att vi alla 3 skulle ligga i vår säng. Väl där somnar båda lugnt, en i min famn och en bredvid. De höll varandra i handen. Och jag blir helt varm i hela kroppen. Allt som var så jobbigt, tänk så bra det blev. Att jag lyckades både dela min kärlek och av mig själv tillräckligt för att de ska älska varandra. Vilken vinst vi alla ha gjort.

Jag är så in i helvete jävla tacksam för dessa barn. Älskade små människor, va ni berikar mitt liv.  ❤ ❤

Ostadigt

Nu har plugget kört igång på riktigt. Jag känner mig väldig överväldigad av allt som måste göras, allt jag måste lära mig. Jag är livrädd att jag inte ska lyckas. Så rädd att göra andra besvikna men mest mig själv. Jag vill så gärna komma in på utbildningen. 

Jag har svårt att sova, svettas och får finnar. Inre stress? 

Jag pendlar mellan att känna mig taggad, att det här klarar jag och jag är så korkad, detta klarar jag aldrig. 

Jag känner mig oxå väldigt ensam, jag sitter själv hela dagarna, hemma eller på biblioteket. Pratar knappt med någon. Hinner inte träffa vänner eller så, bara stirrar ner i böcker.

Jag var på "tacka av" lunch på mitt jobb idag. Kändes så konstigt att vara utanför när de pratar om veckorna som kommer, de kommande julborden osv. Jag tillhör inte längre och jag vill det ju egentligen inte heller. Men verkligheten känns riktigt läskig just nu. 

Men jag måste gå vidare. Jag måste tro att det går. 

En sista tur.

På mitt numera fd jobb så hade jag ett förmånskort, som gjorde att jag kunde bo billigt på vissa hotell och herrgårdar runt om i Sverige. Vilket jag utnyttjat ganska friskt genom åren. 

Senast i veckan tog jag, svärmor och svägerskorna in på hotell där vi drack bubbel, åt gott och sov ut ordentligt. (Iaf vi med små barn;) ) Vi hade så himla mysigt. Jag kommer verkligen sakna den här förmånen och det kommer garanterat att dröja innan jag hat råd med något liknande igen..  

I den blå rummet

Jag sitter i ett rum med blåa väggar. Babyblå. En nyans jag med stor omsorg valde ut där i färgaffären, med putande mage med ett nyligen utfärdat "det blir en pojke" besked från ultraljudet dagarna innan. 

Nu, nästan 4 år senare sitter jag här, i samma babyblå rum som jag suttit i så många gånger, med en liten i famnen. Nu för tiden är det lillebror som somnar här. 

Så många kvällar och nätter jag har spenderat här. Sett solen gå ner bakom rullgardinen, bilarnas strålkastare som kastar skuggor på väggarna. Så många gånger jag tröstat, nattat, somnat här. 

Många tankar har tänkts i lugnet i detta rum. Ikväll reflektetar jag över det jag läst i en bok jag börjat läsa. En bok om ofrivillig barnlöshet. En singelkvinna närmre 40 som hett önskar sig ett barn. Jag tror jag vet varför jag har ett brinnande intresse för denna problematik och dess lösningar. Inte bara att jag fascineras av vad man faktiskt kan göra för att hjälpa naturen på traven eller det stora i att få ett barn någon annan fött utan oxå för att jag själv är ett längtansbarn. 4 år tog det för min mamma och pappa att få mig. 4 år, 5 missfall varav det sista i vecka 20. 

Historien om det missfallet, det innan jag kom till, har min pappa berättat för mig en gång. Min pappa som aldrig gråter, visar sig svag eller sårbar berättar med stakande röst hur mycket de trott på den graviditeten. Hur mycket de hoppats då när 12 veckor passerat med råge. Paniken och sorgen som inföll sig när min mamma började blöda kraftigt. När han berättar hur han struntat i alla fartregler och fastnat i poliskontroll, varpå han bara tittar polisen i ögonen, säger "vi håller på att få ett missfall, så grät jag. Polisen tittar på min mamma, tillbaka på min pappa och säger: "Följ mig". Polisen hoppar in i sin bil, gasar på och eskorterar mina föräldrar till sjukhuset i ilfart. Där får mamma föda ut fostret i en röd plastlåda i toaletten. 

Min mamma gick ur rummet halvvägs igenom historien. 

Jag var sista försöket, sista chansen innan de skulle ge upp. Och jag klarade mig kvar. Deras längtansdotter. 

Jag har alltid varit rädd för att jag skulle "ärva" det här. Jag visste långt innan jag ville bli gravid att det inte bara var att "skaffa" utan att många verkligen har det svårt. Att 1 år med försök är normalt. Kanske till och med att räkna med. Att det sedan gick lätt för oss, att vår son flyttade in efter ca 5 månaders försök ser jag som en otrolig gåva från min kropp. 

I boken skriver författaren att allt hon ville ha ut av livet var barn, och helst någon att dela barnet med. Även om hon helt accepterat att hon kanske får göra det själv om nu "den rätte" inte hinner i tid. 

Idag på dagen tänker jag på hennes ord när vi är på familjepromenad alla 4. Solen skiner, löven faller, far och söner går lite framför mig och jag hör deras skratt. Då fylldes jag med sådan värme och lycka. Tänk att jag får vara med om det här. Och att jag delar det med någon jag älskar. Och som älskar mig. Någon som lika fascinerat som jag hållit sina händer på min växande mage, längtat och väntat med mig. Någon som blev förälder i samma sekund som jag. Det är allt jag någonsin velat ha, jag med. Tänk att vi hittade varandra i tid. 

En svindlande tanke. 

En sån liten men endå så stor önskan. Jag ska läsa vidare och jag hoppas att hon på något vis finner lyckan. Att hon får bli mamma på något sätt och att hon blir lycklig i sitt föräldraskap med eller utan partner. 

Jag pussar min lilla sovande på pannan, lägger ner honom i sängen och tänker: Ni är allt. Jag ska se till att tänka på det lite oftare. 

Till Kristian Gidlund

Ännu ett hjärta har stannat.

Ännu en röst har tystnad. 

Ännu en själ har förlorat kampen mot den fiende som kallas Cancer. Som tar barn, föräldrar, vänner och andra som på något vis rör våra hjärtan. Obarmhärtigt. Usch vad jag hatar den. 

Kristian Gidlund. Tack för att jag fick följa din kamp. Tack för att du delade med dig av dig själv och fick mig att uppskatta livet, krama mina barn hårdare och se lyckan i det lilla. Jag hoppas att du funnit ro. 

Mina tankar går till din familj idag. Ljuset är tänt för dig och dem som du lämnade kvar. 

Skänk en slant till Ung Cancer och få detta fina armband. www.ungcancershop.se 

Nattning.

Jag hade en diskussion med en mammavän här om dagen, om nattning/läggning av barn. Jag har (som ni vet) 2 kids och hon har ett barn som är 6 månader yngre än min yngsta, alltså drygt 1 år. 

Hon har sådana "problem" med att få läggningen att fungera då hon gärna vill att barnet i fråga ska somna själv och sova hela natten i sin säng. Det fick mig att fundera. 

Jag kunde inte komma med några som helst råd då min "bebis" fortfarande somnar i min famn efter vällingen och jag sedan lägger ner honom när han somnat. Som vi alltid gjort, även under amningen. 

V är min minsta, kanske även min sista och jag vill suga ur allt gos/mys/bebisaktigt som finns kvar. Även om jag skjuter mig själv i foten för att det är svårare ju längre man väntar med att få dem att somna själva. (Myt? Vem vet?) Men det är ju så sablans mysigt! Kanske den bästa stunden på dagen rent av. Då jag verkligen får känna hans doft, hans hand i mitt hår, höra hans lugna djupa andetag och se hans trötta ögon. Lugnet som infinner sig när hans kropp blir tung. Stanna upp och ta vara på honom. Varför skulle jag vilja "metoda" bort det? 

Med storebror blev allt så påskyndat. Jag  kunde aldrig ta vara på den här tiden med honom. Jag var för upptagen för att förbereda honom för storebroskapet. 

Lillebror var inte planerad. Lillebror bara dök upp där på stickan strax efter storebarnets första födelsedag. Chocken. Rädslan. Lyckan. Låt oss säga att vi båda, pappan och jag, inte riktigt visste hur fan det gått till. 1 gång. En månad. 2 dagar efter mens. (Jag vet att detta är drömmen för många men jag var inte redo, inte alls. Jag är såklart tacksam nu i efterhand hur lite ansträngning som behövdes för syskon.) 

Efter chocken kom det dåliga samvetet. Min lilla son, hur skulle du redan kunna bli storebror. Det enda som rådde bot på dessa känslor var att planera. Allt in i minsta detalj. Göra det lätt för blivande storebror. Han skulle inte känna att det var syskonet som var anledningen till min plötsligt frånvaro på nattningen, när pappan plötsligt skulle ta mer plats. Nej, sådant skulle vi reda ut innan bebisen föddes. Pappan skulle kunna vara tryggheten när min famn var upptagen. 

Så det blev lite påskyndat, en separation mellan mig och sonen, vi som varit så synkade släppte nu in en till person i vår tvåsamhet. Underbart för pappan, jag hade väldigt kluvna känslor. Jag ville ha kvar vårt speciella band samtidigt som jag såklart ville att pappan skulle få mer plats. Fast än idag, nästan 2 år sedan jag "lämnade över" till pappan frågar han efter mig. Väljer mig före. På något vis gör det mig stolt, glad att vårt band är intakt även fast pappan mer än väl duger.  

Men med V skyndar jag inte. Jag vill att han ska vara liten, om så bara en liten stund på kvällen. Då han påminner mig om en tid som är på väg att försvinna. Bebistiden, mammaledighet. Där i min famn på kvällen är han min "bebis". Min lilla. Som somnar så som han alltid gjort. Öra mot hjärta. Jag hoppas han inte vill somna själv på länge. 

Borta bra..

Men hemma bäst. 

Vi har vårdat kärleken med ett härligt dygn på Gimo Herrgård. 

Suttit och avnjutit afternoon tea i solskenet, badad bubbelkopp och druckit vin vid vattenkanten, ätit god middag och härligt frukostbuffe. Sovit gott har vi gjort oxå. Och sexat som sig bör på hotell. Ta chansen när ingen av ungarna sover i sängen. :) 

Det är så fantastiskt härligt att bara få vara vuxna, man och kvinna. Att få längta lite efter sina små och den fantastiska känslan när man äntligen får ha dem i famnen igen. Att våra barn har väldigt lätt för att sova med farmor och farfar gör det hela väldigt avslappnat och att de där skuldkänslorna håller sig borta. 

Nu är vi utvilade, har laddat batterierna och har lite mer tålamod för trots och annat bus. 

Ett avtryck..?

Jag ser på blogger att ni faktiskt är ett par stycken som hittar hit.. Jag skulle tycka det var väldigt kul om ni lämnade ett litet avtryck i form av en kommentar om ni känner för det. ;) Gärna hur ni hittat hit, det vore kul att veta. 

Hej på er! ;) 

Uppdatering.

Barnet är inskolat ✔

Sagt upp mig från jobb ✔

Anmält mig till högskoleprovet ✔

Fått låna en mattebok✔

Anmält mig till prövningar på komvux ✔

Fått panik över min viktippgång ✔

Tar itu med nämnd viktuppgång ✔

En plan är framtagen. 

Mål 1: Klara högskoleprovet med hyfsat resultat. Tenta upp några av mina betyg från gymnasiet. 

Mål 2: Komma in på sjuksköterskeutbildningen i januari. 

Mål 3: Bli färdig sjuksköterska. Jobba som det. 

Mål 4: Utbilda mig vidare till barnmorska. 

Nu ska planen verkställas. Mål 1 och 2 förhoppningsvis redan i år. Jag vill satsa på mig själv och min familjs framtid nu. Jag vill, jag kan, jag ska.

Game face on. Nu kör vi. 

Inskolning på förskolan.

Denna vecka har jag skolat in minstingen på förskolan. I morgon är första dagen som jag ska lämna den lilla parveln själv... 

Eller, storebror är ju där men det är första gången jag ska gå ifrån honom där. 

Inskolningen har gått bra, jag känner mig trygg med pedagogerna och tror att V kommer klara det bra. Han är en social, trygg kille som finner sig i det mesta. 

Men de hela är så förbannat sorgligt känner jag. Den dyrbara (sista?) mammaledigheten är slut, vår tid som duo på daglig basis är till ända- för gott. Jag kan inte annat än vilja lägga mig under täcket och gråta en skvätt (läs flod) när han inte ser. Och värst av allt- jag är inte den som kommer torka tårar, krama sovgott eller busa med honom. I 5h om DAGEN kommer någon annan göra det och svartsjukan gör mig tokig. 

Han är nog redo. Jag är det inte. För vem är jag utan en liten att ta hand om? Jag har ägnat mina dagar i 3 år åt barn. Nu ska jag plötsligt vara utan och jag vete tusan hur livet fungerar utan en liten skrutt på höften. Visst finns det stunder då jag längtat efter att få vara själv, vara bara jag och inte Mamman, och visst har det varit fantastiskt med barnvakt ibland men detta är så definitivt. Slutet på något fint. The and of an era. En pojke till har blivit stor. 

Och det känns lite ledsamt ikväll. 

Denna textad

.. Försvinner inte ur mitt huvud. 

"Where did i go wrong, I lost a friend,

Somewere along in the bitterness 

And I would have stayed up with you all night, Had i known how to save a life." 

(- How to save a life - the frey) 

Ibland dör vänskaper ut, kanske är det så. Det känns förbannat sorgligt om så är fallet. 

Vilken fantastisk fest..

.., det blev förra helgen! 

Det var dåligt väder hela veckan på lördagen sprack det upp och blev både varmt och soligt! 

Gästerna kom vid 17, med presenter, vilket vi inte räknat med men blev otroligt glada för! 

Vi minglade och umgicks innan Thaimaten vi catrat blev levererat. Vi åt, skrattade, drack och det var verkligen en härligt kväll. Sedan öppnade baren och det blev tom dans- fram till 3 på natten! Och ingen verkade egentligen vilja gå och lägga sig! ;) 

Otroligt lyckad fest och jag blir alldeles varm i hjärtat att så gott som alla bjudna kom och tog sig tid att dela detta med oss. 

Nu är "bröllops bestyren" definitivt över och det känns härligt och samtidigt lite tråkigt att all planering, inköp och själva festen är över! 

 

Här är lite bilder på dekorationerna! 

Det vankas fest.

Snart är dags för vår Bröllopsfest. Då vi ska fira med nära och kära att vi gifte oss i februari. 

Temat: " Ni kunde inte komma till Thailand så vi tar Thailand till er."

Det kommer bjudas på Thai-mat, Chang öl och annat gott. 

Även om vår Bröllopsdag var allt jag kunnat hoppas på så var ingen av "mina" där. Det kändes lite sorgligt och jag känner verkligen att detta är ett sorts bröllop. Typ Bröllop 2.0. :) Eller fortsättningen på själva bröllopet då vi inte hade någon "fest" där. 

Det blir den enda gången i livet som vi får fira med alla våra nära att vi faktiskt tagit detta steg. Och jag tror att framförallt jag, känner att detta är väldigt speciellt.

Jag har letat en ny klänning hela våren. Och hittat en vit som passar temat och är vit, för även om jag inte är brud just denna dag så är jag ändå på något vis lite "brudig" iaf. 

Det känns otroligt viktigt för oss att så många som möjligt kunde komma så vi bör faktiskt datum en gång. Vi skulle haft festen den 20 juli (då var det mulet så det bar ju va..) men böt sedan till nästa lördag. 10 aug så att fler kunde komma. Nästan alla, med undantag för 3 par kan komma! Vilken känns otroligt roligt. Det värmer mitt hjärtat att nästan alla mina vänner har varit så otroligt medvetna om hur viktigt detta är för mig, oss. Flera vänner och min bonussyrra har bytt jobb pass, flyttat och i kalendern och flyttat ett 1 års kalas för vår skull. Kan man ha finare vänner?! 

Vi ser fram emot och roddar för vår Thaifest! Hoppas vädergudarna är med oss då vi ska vara ute! 

Härliga semester!

Åh så bra vi har det. Tänk att livet känns så mycket lättare när man får vara tillsammans alla i familjen. 

Kolmårdenresan var superbra. Vi hade fantastiskt bra väder och barnen älskade att se alla djuren. Att bara få vara tillsammans vi 4 är så himla mysigt och killarna har blivit mer och mer "kompisar" för varje dag som går. 

Efter Kolmården har vi spenderat dagarna på stranden. Vi har haft så många fina dagar och träffat en annan familj nästan varje dag på stranden. Deras äldsta tjej är lika gammal som vår stora kille. Vi träffades i och med vår Mammagrupp. Sol, bad, kalla pannkakor och korv i termos. Och lite båtåk. Dagar att minnas när det blir höst. Vill inte att sommaren ska ta slut... 

Grattis!

Till fina mamman Emilie och pappan Anders på deras Fådelsedag! Tänk så härligt när barn äntligen hittar hem. 

Tappad fasad.

Jag läste nyss en artikel som heter: "På Facebook får ingen missfall" som handlar om fasaden vi sätter upp i sociala medier om hur bra, lyckliga, härliga, sexuella och smala vi är. 

Jag vet om denna fasad och har många gånger skrivit om den lite mer verkliga verkligheten med kolik, sömnlöshet, viktproblemet. Och fått otroligt mycket fin respons på det! Men jag har samtidigt oxå, precis som nu, lagt upp en fin bild, en lyckans exempel medan jag känner mig lite svart inombords. Jag kan inte hjälpa att jämnföra mig med andra. Kan inte hjälpa att undra hur hon och hon gör för att vara så smala och lyckliga. Kanske påverkas jag mer än jag tror? 

Jag läser samtidigt en artikel, ett brev från dotter till mor, om kroppsidealet, dieten som aldrig tar slut och inser att det hänger i hop för mig. 

Jag kan inte vara lycklig för jag känner mig som en fånge i min egen kropp. 

Den kropp som sedan en tid tillbaka verkar rusta för svälttider, sätta allt jag äter runt magen och rumpan. 

Som jag hatar den här kroppen. Den kropp som givit mig de finaste jag har. För det kommer jag alltid att vara den evigt tacksam men jag vill samtidigt inte se mig i spegeln och se spillrorna av mitt forna jag. Vill knappt visa mig naken för min man. Ju längre tid från "orsaken"'till denna viktuppgång, desto mer inser jag att det inte handlar om dem, utan om mig själv och min skeva relation till mat. 

Jag har aldrig gillar den, kroppen. Inte ens när jag var smal. Jag var absolut inte vältränad på något sätt. Men jag var ok i mina egna ögon. Även om jag alltid hittade något fel. Även om jag inte gjorde något åt den då. Lät den vara. Bantade ibland men aldrig helhjärtat. För det behövdes inte då, egentligen.  Sedan första barnet kom känns det som om jag konstant bantat. (Inte under V's graviditet såklart.) Konstant undrat vad som hänt med den. Och inte haft tid att träna mer en 1 dag i veckan. 

Jag låg i sängen i går kväll och undrar varför jag inte kan tycka om mig själv. Varför det tar mig timmar att klä på mig även om jag bara ska ner på ICA och handla. Varför jag bryr mig så.. Varför jag tror att andra bryr sig. Det känns ofta som om alla tittar på mig. "Hon borde vara väl ha blivit smal igen nu när barnet blivit så pass stort". Undrade varför min lycka, den totala lyckan, måste ligga i mitt mindjemått. För jag är lycklig med min man. Lycklig för mina barn och i den kärlek som strömmar från dem till mig. Men kan man verkligen vara lycklig, helt lycklig om man inte tycker om sig själv? 

Jag känner igen mig i texten om vikt. "Vi är våra egna fängelser och ingen är så grym mot oss som vi själva".Skulle kunnat yttra dessa ord själv. 

Jag lyckades nästan nå mitt mål till bröllopet. Sen hände något. Ingen motivation på grund av sjukdommar hos mig själv och barnen. Och lite potatis och glass senare sitter jag här och mår dåligt över att jag inte kunde hitta en "nyttig" mat på Kolmården idag. Tog en hamburgare och mådde skit på insidan. 

Jag önskar att jag kunde bli så där smal som jag vill, bara för att se om lyckan verkligen väntar där. Kanske är jag värdig min egen respekt då, kanske kommer jag kunna se på mig själv och inte känna denna olust. Kommer jag någonsin komma dit? 

Här är artiklarna; 

http://www.rolereboot.org/life/details/2013-06-when-your-mother-says-shes-fat

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/carinabergfeldt/article17047660.ab

Tjejövernattning.

En av mina bästa vänner fyller är idag. Hon är även 24 veckor gravid med deras andra barn. Första barnet föddes i v 30 efter att vännen legat 3 veckor på sjukhuset och försökt stoppa det. 

Lilla T mådde bra men var så liten och vårdades på sjukhuset i 4 veckor innan de fick åka hem. Varför det hände vet ingen, min väns kropp tyckte att det var dags bara. Behöver jag nämna att hon börjar bli orolig nu när veckan det började närmar sig? Och denna gång har de en 17 månades liten tjej att ta hänsyn till oxå. En dotter hon inte vill lämna flera veckor i sträck. 

Vi åkte iväg på en liten tripp hon och jag i tisdags. Vi bodde på Bomans Hotell i Trosa. Viken idyll! Ett härligt ställe. Vi ville "hinna med" detta och fira våra födelsedagar innan hon ev hamnar på "bed-rest".. 

Vi åt god mat och bara njöt av att få sitta stilla och prata ostört. Vi åt middag i 4,5 timme och kom först och gick sist! Lyx för småbarnmödrar. ;) 

I morgon åker vi på en spontanresa till Kolmården och bor på hotell i 2 nätter! 

(tack gode Gud för mitt förmånskort från mitt jobb som gör det möjligt för oss att bo billigt på vissa hotell. Hutlöst billigt faktiskt) Men efter det ska vi bara vara, förhoppningsvis bada och snickra lekstuga/rutschkana! 

En dag i staden

Jag och min man har "honeymoonat" i Stockholm i helgen. Barnfritt. 

Vi har bott på hotell, gått en lång lång vända i stan, ätit en fantastisk middag och han även med några pubar. 

Jag vaknade, inte utvilad som var tanken, utan ordentligt bakfull. Vet inte när set hände sist! ;) Jag insåg igår att jag inte har samma kapacitet i alkoholintag som förr.. 

Idag har vi spenderat dagen på Skansen i Stockholm och vår stora lilla 3 åring här lämnat in sina nappar till kattungarna. Så stolt han var! Men vi får se hur läggningen går.. ;) 

En fantastik dag och en fantastisk helg! En otroligt bra start på vår semester! 

Sommar

Den sista mammalediga sommaren här kommit med besked. Solen skiner idag, det är varmt och jag och lillkillen tillbringar dagen på stranden. Stora killen är på dagis 2 dagar till, sen tar även han semester. 

Jag försöker att verkligen njuta och ta vara på dessa få dagar som vi har kvar, ensamma lilleman och jag. Efter semestern väntar dagis, jobb och verkligheten. Vardagen som kommer vara. Klump i magen vid tanken. Tänk att vi inte ska spendera dagarna ihop, varje dag mer. Att han ska klara sig utan mig. Jag har redan gått igenom denna process, denna avnavling, en gång med Isak, men denna gång känna det minst lika jobbigt. 

Det har gått så fort de här 1,5 åren. För fort. Jag skulle gärna vara hemma lite mer, även om en liten del av mig längtar ut i "vuxenlivet". 

Förra sommaren visste jag i stora drag hur denna sommar skulle se ut. 1,5åring har vi haft förut och vet vad som väntar. Jag skulle fortfarande vara hemma, det visste vi. Men nästa år har jag ingen aning om hur den kommer se ut. Kommer jag in på utbildningen i höst eller i vår så är det jobb hela sommaren. Eller kommer jag ha 4 veckors semester från mitt jobb? Känns konstigt att tänka att en sommar "bara" ska bestå av 4 veckor..

Framtiden är oviss men av sommaren ska vi njuta! 

Då och nu

Det fanns en tid då jag inte kände ett stygn av stress varje kväll jag skulle lägga mig. Jag visste hur länge jag skulle få sova. 

Det fanns en tid då vi gick på restaurang oftare, bio på söndagar och hittade på mer spontana aktiviteter. 

Det fanns en tid då vi åt frukost i lugn och ro på helgen, och läste en tidning. 

Det fanns en tid då jag hade råd och tid med träning och nya kläder oftare. 

Det fanns en tid då resa var både lättare och billigare.

Det fanns en tid då allt detta kändes mer viktigt. 

Men..

Det fanns oxå en tid då jag inte visste hur det kändes att älska totalt villkorslöst. 

Det fanns en tid då jag inte förstod kraften i ordet "mamma". 

Det fanns en tid då jag inte visste hur stolt man kunde känna sig över uttalet på ett nytt ord, första steg och första kiss i en potta. 

Det fanns en tid då jag inte visste att lycka finns i så små saker. Att få sköta om, att få en spontan puss, att vara den som gör att gråten upphör. 

Det fanns en tid då mitt livs mening ännu inte fanns. 

Nu ligger det två meningar i varsin säng i ett sovrum. Med en doft som bara är deras och som får mitt hjärta att fyllas, min kropp att bli varm. Jag kan stå här i dörröppningen hur länge som helst.

Livet, då och nu. Många saker har vi "försakat" men inget går upp mot allt de tog med sig när de kom. 

God natt mina älskade barn. 

Födelsedagen

Vilken dag! Så mycket energi jag tankat idag. Har känt mig gladare än på länge. Kanske behövde jag en dag som bara var min. 

Morgonen började med sovmorgon, paket som visade sig vara en ny plattång och jättefin teckning från barnen, som de och pappan pysslat ihop. 

På fm gick vi över till svärisarna som bor grannar och mös en stund på gården. Byn visade upp strålande sol idag även om vinden var kylig. De gav mig en sån fin present, en mycket mer exklusiv present än vad jag någonsin fått av eller någonsin förväntat mig av dem! Ett par RayBan Aviator solglasögon som jag suktat efter länge! Jag blev så glad och chockad! 

På em fikade vi med nära vänner och liten bebis. Mycket mysigt! Sedan åkte vi och åt middag på lokal restaurang hela familjen. (Det händer typ aldrig) 

Hela dagen har vi varit tillsammans och umgåtts och det känns bara så himla härligt. 

Jag kom nyss på att det är 1 år sedan idag som jag fick frågan om jag ville bli fru.. Och startade denna blogg. ❤ 

Ett år går fort minsann. 

Antågande födelsedag nr 28.

I morgon blir jag tydligen 28 år. Många frågar hur det känns, att bli äldre, att närma sig 30 osv. Jag kan helt ärligt svara att jag inte ens reflekterar över min ålder. Ibland måste jag tänka efter för komma på hur många år jag är. Jag inser att jag inte alltid kommer känna så här.

Men vad jag lärt mig de senaste åren, speciellt sedan jag blev mamma är att ålder är flyktigt och helt beroende på din livssituation, vart du är, just nu. Man är så gammal eller ung man känner sig helt enkelt. Jag har rest till de platser först på min list, jag har byggt hus, gift mig, jag har 2 härliga barn. Jag har levt och lever vidare. Är ålder så viktigt då egentligen?

Så, slut på kvällens filosofiska tankar. Nu väntar de 2 sista avsnitten av Game of Thrones... 

?

Känns inte som jag har något vettigt att säga just nu. Livet känns lite tungrott och jag låter bara deppig vad jag än börjar skriva om.. Jag återkommer. 

Mat

Ibland hamnar jag på hemsidor eller "delade" sidor på FB som handlar om mat till barnen. Och hur dålig all mat som finns att köpa är. Hur det är gifter i ALLT! Att vi för barnens skull ska göra allt eget. Odla, sylta, safta, baka, laga osv. 

Detta ger mig så otroligt dåligt samvete. Jag är ingen "bullmamma". Är inte speciellt intresserad av att baka men framför allt så här jag inte TID. Jag har en krävande liten kille som inte låter mig vara i fred ens 5 minuter på dagarna så listan med måsten måste hållas kort. 

Det är klart att vi bakar ibland, och vi köper ekologiskt så långt vi har råd. Vi köper glass som inte innehåller färgämnen och vi köper "fet" versionen av grädde och smör. 

Min stora son vill varje dag ha korv och makaroner. Vi köper ok korv med mer kött och försöker såklart få i honom annat men det blir korv och makaroner eller färsk spagetti ett par dagar i veckan just ju.. 

Nej, jag tror jag ska sluta läsa sånt, framför allt när jag framställs som en dålig mamma när jag faktiskt gör så gott jag kan... 

Mors dag

Mors dag kom och gick som vilken annan dag som helst. Jag hade behövt få lite uppskattning och uppmärksamhet över det "jobb" jag gör. Men nej. Inget blev det, inte ens en klapp på axeln. 

I sjukdom och kärlek

En mycket nöjd 3 åring hade väldigt kul på sitt kalas! Han fick så fina paket. 

Dagen efter insjuknar vi alla i var som visar sig vara halsfluss.. Man kan ju hoppas att vi inte smittade några gäster. Mannen han åka till Sundsvall innan han kände sig sjuk så han jobbade trots feber och ont i halsen.. 

Så själv har jag mått skit och tagit hand om 2 sjuka barn. Underbara ungar som driver mig till vansinne när vi måste umgås 24 timmar om dygnet. Den nyblivna 3 åringen blir väldigt trött på sin mor han med. Dagarna har känts långa och svåra men sen kommer kvällarna. 

Alltså, dessa barn. 

Vid läggningen ena kvällen satt jag med glädje/kärlekstårar i ögonen och ett hjärta som känns så fyllt av kärlek att jag inte förstod hur det fick  plats i bröstet. Jag matar Lilla V inne i deras sovrum som vanligt. Storebror kommer in, jag ber honom gå ut men han säger: snälla mamma, jag få plats?". Då säger man ju inte nej precis.. Han kryper upp i den lilla fåtöljen vi har i deras sovrum, pillar på min hand och V's fot medan V äter välling och pillar i hans hår. När vällingen är slut är sover båda i min famn.  Så underbart! Älskade barn!!❤

Kvällen efter somnat Lillebror snabbt medan Storebror säger till mig att han vill sova i min säng. Väl där vill han ha huvudet på mitt bröst. Där somnade han. Så mysigt var det. 

Dessa härliga stunder ger så mycket energi att tackla de mindre härliga med. 

I morgon ska jag gå på bio med en kompis, riktigt länge sen jag var iväg på något utan barnen. Ska bli riktigt mysigt faktiskt! 

I morgon..

... Är det 3 år sen du föddes. Älskade lilla stora du, va tiden har gott fort.

Jag minns så väl dagarna innan du kom, denna magiska förväntan som fanns inom mig och de mentala förberedelserna jag gjorde för både förlossning och att snart bli mamma. 

Jag stod i hallen i vår lägenhet, vid byrån som skulle bli din och vek och vek ut dina små kläder som låg där i. Testade olika kombinationer och längtade så efter att få klä min lilla son i allt det där. 

På kvällen började värkarna svagt att bli starkare, sömnen blev lite hattig och jag trodde jag lurade mig själv eftersom den var den 19 du var planerad att komma. Vilka barn kommer på beställning lixom? ;) Men vid 5 på morgonen stod det klart att det var dags att åka in. 

Vi var inne vid 07 och fick sitta i ett rum och vänta med CTG på magen. Vid 10 fick vi lämna rummet, det hade varit fullt men vi fick då komma in i ett rum som luktade Ajax och kändes väldigt nystädat och vi var så glada att vi slapp åka hem igen. 

Mannen frågade när jag trodde du skulle komma. Jag kollade på klockan och sa: innan 20 ska han vara ute. ;) 

Efter en dag med smärta, förväntan, smärtstillande och otroligt bra samarbete med både man och barnmorska föddes vår älskade son. 

Klockan 19.53. 

Att hålla dig i min famn första gången var det största jag gjort. Att träffa dig, fast jag redan både älskade och kände dig var så stort att inte visste var jag skulle göra av alla känslor. Du gjorde mig till mamma. Din pappa till en pappa och vi var helt överväldigade av mäktigheten i din ankomst. 

Så älskad från första stund.  

I morgon ska du alltså bli 3 år.. Det känns som om du nyss kom till oss men oxå som om du alltid har funnits. 

Att vilja vara någon annan.

Ibland fastnar jag i perioder då jag "önskar" mig saker som för tillfället och överskådlig framtid är omöjliga för mig att  få. 

Jag "förälskar" mig i en handväska för 3000:- fast jag vet att jag aldrig kommer ha råd att köpa den. Jag googlar, letar billigare varianter, den billigare versionen, lär mig allt om den. Och jag avundas alla som har råd att köpa den. Eller som har någon som köper den åt dem.

Jag kollar på bilder på Instagram och Facebook på alla dessa lyckliga människor som reser, sitter på uteserveringar, köper den där utemöbeln som skulle vara så fin hos oss. Jag känner avundsjuka. Önskar att jag vore någon annan än den jag är idag. 

Jag fastnar här ett tag. Känner mitt eget liv inte är "bra nog" och att alla andras är bättre. Jag vill oxå resa med familjen, sitta på en uteservering med min fina handväska med bara mannen eller en tjejkompis. Sova på hotell. Ha råd med alla fina saker jag vill ha till vårt hem, nya kläder, roliga saker till barnen. Jag vill vara smalare, gladare, kåtare. Jag vill vara en bättre mamma och fru. Det känns som om alla andra gör det mycket bättre. 

Men sen händer det, det där som får mig att vakna upp, känna hur löjligt ytlig jag är och vad det är som verkligen räknas. 

Denna gång var det en varm 3åring som sov i min säng när jag gick och la mig. En gosig kille som även i djup sömn känner min närvaro och lägger armen om min hals. Han som av någon anledning doftar en blandning av gurka, schampo och sand i håret. 

Då sprängs mitt hjärta i bitar av all den kärlek som det rymmer. Både till honom och hans lillebror. Det är det HÄR som är viktigt. Att ni finns. Att ni mår bra och är friska. Att jag får vara just er mamma. Att jag även har en man som älskar mig trots mina brister. Som älskar mig även när jag blir avundsjuk och ytlig. 

Ni vill inte ha någon annan. Ni vill ha mig precis som jag är. Det är lycka det. Och den går inte att köpa för pengar. 

Ovissheten.

Jag har varit på mitt jobb idag.. Det var även denna gång föga uppflytande..

Jag har ett skitschema att komma tillbaka till. Ett schema som är den enda möjligheten att erbjuda mig i dagsläget. Jag känner åter igen att jag ges alternativ de vet att jag inte kan ta.

Jag lägger alla mina ägg i en korg och hoppas på att jag kommer in på högskolan. Jag har liten chans men den finns. Jag undersöker nu möjligheten att annars höja mina betyg under en termin och söka igen till våren.

Jag trodde alltid att jag skulle komma tillbaka. Att inte känna mig välkommen och behövd känns inte alla kul..


*********

Fick nu svar att det tyvärr inte går att plugga upp betyg eller läsa om en kurs. Enda chansen att höja sina betyg är att göra prövningar, dvs läsa en kurs helt själv och sedan skriva ett prov.. Känns väldigt jobbigt att försöka klara en hel kurs helt på egen hand..

Inte alltid lätt att vara mamma

Idag gråter jag. Jag smyger undan lekande barn och gråter. När de sover så sitter jag och fulgråter i en fåtölj. Ni vet, hulkande, röd om näsan, hoppas aldrig någon ser mig så här -gråt.

Och jag har ingen anledning att gråta.

Jag känner mig bara så.. Jag vet inte.. Jag kan inte riktigt förklara. Jag har världens finaste man, 2 fantastiska barn, ett hus, ett bra liv. Så varför gråter jag? Kanske gråter jag över mina brister som mamma?

Jag hade en idé om vilken mamma jag skulle bli. Tålmodig. Lugn. När jag väl höjde rösten skulle det betyda allvar. Att barnet höll på att bli påkörd eller något sådant. Den typen av allvar. Jag skulle baka bullar, leka och ha en massa ork. Jag skulle inte hasa runt i mjukisbyxor och sluta sminka mig. Jag skulle fortfarande vara JAG.

Men idag jag är långt ifrån den mamma jag önskade att jag var. Jag är trött, jag är allt annat än lugn för mitt tålamod är obefintligt. Jag skäller. Jag höjer rösten. Ofta. Jag har inte sminkat mig och har fortfarande pjamas på mig. Jag har ingen ork över för 3års trots och gnälligt 1år humör. Idag är jag så långt i från mig själv att jag är en främling i min egen kropp.

Vissa dagar framförallt efter 8 dagars "isolering" (vattkoppor) från omvärlden utanför vår tomt, känner jag mig så jäkla instängd. Som om jag "bara" är MAMMAN. 2 barn som kräver mer än vad jag för stunden har att ge. Jag älskar dem, skulle gå genom eld för dem men ibland vill jag bara vara själv. Utan någon eller båda i knät. Ibland BEHÖVER jag gå på toaletten eller duscha själv. Och jag får dessa hemska skuldkänslor. Så jag gråter.

-----

Maken och jag hade fredagsmys på kvällen. Räkor, sushi, bubbel, brie och aioli. Hur gott som helst. Stöttande ord som gjorde att jag grät lite mer. Sedan kändes det lite bättre. Att få släppa it sina känslor och få höra att man duger. Att det man gör är bra och viktigt. Det är plåster för själen det.

Jag antar att dessa känslor är "normala" ibland. Att man ihur mycket man än älskar sina barn kan längta tills den dagen man kan vara lite mer sitt eget jag. När de kroppsliga och själsliga "uppoffringarna" man gjort för att få äran att ha dem känns som ett blekt minne i det stora hela. Då kommer jag väl sitta där och gråta över att de blivit stora så fort...

I gårdagens tidning.

I går läste jag om modellargenturer som utanför ätstörningskliniker erbjuder tjejer modelljobb. Jag kan inte ens beskriva hur upprörd jag blir över detta. Hur det äcklar mig.

Är det så vi vill att "vackert" ska se ut? Sjuka kroppar som precis kommit ut från vårdhem? Mänskliga klädhängare utan former? För hur man än vrider på det så är det vi ser i tidningar, på tv, på reklamer något som påverkar oss alla, i mindre eller större utsträckning.

När jag var yngre så var jag den "tjocka" i min bekantskapskrets. Jag fick mens när jag var 10, tuttar hade jag vid 11. Min kropp såg helt annorlunda ut än mina jämnårigas. När jag gick i mellanstadiet så påverkades jag inte så mycket av detta. Det var först när jag kom upp i högstadiet och alla började ha pojkvänner, fick sina första kyssar och vissa som även hade sex som det framstod som klart att jag inte skulle få något av detta om jag alltid skulle vara den tjocka och roliga i gänget. Jag blev otroligt osäker. Började lägga alla mina negativa känslor och problem på min vikt. (Det ska tilläggas att jag var 163 lång och vägde ca 64kg. Medans mina kompisar var va 154-160 och vägde uppskattningsvis mellan 50-56kg, ingen övervikt direkt)

Jag, 13 år gammal, började hoppa över måltider. Ljuga för alla som frågade om jag ville ha något att äta och började gå otroligt långa sträckor varje dag. Jag gick överallt. Hela tiden. Jag åt mindre och mindre och belönade mig själv med en klapp på axeln och en märklig blandning av makt och njutning varje gång jag kunde gå förbi matsalen i skolan utan att gå in. Fast magen skrek av hunger. Min mamma konfronterade mig tillslut, efter att ha kommit på mig med att kasta rostade mackor i sopporna efter att ha smulat ner på en tallrik.. Hon lämnade mig aldrig utan att ha kollat att jag åt. Jag vägde då 48kg med mina 163cm.

Det är mer än vad kvinnorna väger när de lämnar klinikerna. De är mer än vad supermodeller väger fast de är 10-20 cm längre än jag. Det är mer än vad som man "ska" väga enligt dagens "ideal".

Jag tog mig ur detta med hjälp av vänner, en mindre livskris och med hjälp av en av de populäraste killarna i skolan (som jag var hemligt kär i så där som tonåringar är) Han blev min vän och hans stöd var tillräckligt för en ensam själ att återhämta sig. Med lycka kommer oxå välmående och jag kan idag se tillbaka på den trasiga tjej jag var då och bara tänka mig hur det skulle vara att bli uppvaktad så när jag mådde som sämst. Vilken förvirring det måste vara och vilket bränsle för sjukdomen anorexi att fortskrida. Jag kommer alltid ha en skev relation till mat, jag har ofta ångesten kvar när jag går upp något kilo. Men det har blivit bättre när jag "tvingades" gå upp i vikt under mina graviditeter.

Jag tycker synd om dagens ungdomar som måste leva upp till dessa orimliga krav på vad som anser vara vackert och känslan av att aldrig riktigt passa i tex H&Ms kläder så som kvinnan på bilden i reklamen kommer att skapa oändligt många mer trasiga själar.