Idag har jag jobbat. 10-19. Alltså i stort sätt hela barnens vakna tid. 

Ibland, eller ganska ofta, tvivlar jag på mig själv som förälder. Om jag gör rätt. Om jag är "rätt kvinna för jobbet".. 

Jag önskar jag hade mer tålamod. Jag önskar att allt inte behövde vara så klyvet. Att jag kunde finnas där, stötta och ge dem allt det som de behöver utan att den andra kommer i andra hand. Att jag var tillräcklig. Jag läser om olika "metoder" och tankesätt kring barnuppfostran och bemötande mot barn och jag blir så förvirrad för hur jag än gör så är chansen stor att det blir fel. Jag skäller för mycket, jag blir arg för ofta. Jag ger så mycket jag kan. Älskar dem något så oerhört. Talar om det. Med ord, med handlingar. Jag försöker lyssna. Försöker förstå. 

Jag skäms oxå. För att jag ibland tycker det är skönt att vara ifrån dem. Att jag ibland väljer att åka bort när jag kunde varit hemma. Jag önskar att jag gillade att bygga lego. Eller leka med bilar. Jag gör det såklart. Men jag lyssnar hellre på deras egna lek. 

"När kommer 3an?"

Ja ni, tänk om man kunde ha en lapp i pannan att man inte är redo att ta ställning om man vill försöka få fler barn eller ej... 

I dagarna, och antagligen framför allt för att jag rensat garderober och för att vi bytt från spjälsäng till riktigt säng till lilla V har frågorna kommit från höger och vänster. 

Att jag råkade säga högt att jag inte vill sälja spjälsängen var kanske inte så smart för det kunde feltolkas. 

Jag menar, förstår ingen annan än vi hur mycket kärlek den där spjälsängen innebär. Jag minns när vi skruvade ihop den först gången.  Vördnadsfullt nästan. Stort. Jag var gravid för första gången och hade noga veckor kvar att vänta på sonen, och att bädda den där sängen var fasiken helt jäkla magiskt. Och att det sedan legat 2 söner i den, och vuxit ur det gör det helt omöjligt för mig att sälja den. Oavsett om vi skulle kunna tänka oss en till så kan jag inte tänka mig att någon annan ska sova i den. Det är deras. Punkt. Kanske vill de själva ha den till sina barn. Det vore fint. 

Jag är en bebissjuk människa som älskat både graviditet, förlossning och amning. Jag är inte redo att säga "aldrig mer" men jag är helt säker på att det inte kan bli nu. Jag kan känna ett hugg i hjärtat att vi inte längre får köpa de små kläderna på bebis-avdelningen och av att ha plockat undan barnstolar och haklappar. Ibland känner jag tydligt att någon saknas, ibland känns det otroligt skönt att de "klarar sig mer själva". 

Vi vill känna efter, vi vill vänta. Vi får se. Kan vi senare? "Vi har ju åldern med oss" hör vi ofta men det är ju ingen garanti. Jag vet att jag kommer behöva sörja den dagen jag bestämmer mig för att det inte blir någon mer graviditet eller amning men den dagen är inte här än. 

Jag undanber ödmjukast frågan: "när kommer trean?" 

Då och nu

Idag när jag lämnade barnen så var det även lämning-dags för en av de nyinskolade små killarna. Han grät så. Klamrade sig fast. Och jag tänkte på de där två veckorna vi hade det så förra året. 

Förra året. Snart har lillebror, bebisen, gått på dagis 1 år... 

Jag känner mig så tacksam att det bara varade i två veckor, att han nu pussar mig, precis som storebror och skuttar in till kompisarna. Även efter sommarlovet har han inga problem att bli lämnad. Stora killen. 

Det får mig att tänka tillbaka, till förra hösten då allt var så oklart. Skulle jag   komma in på skolan i januari? Eller tvingas söka ett jobb jag egentligen inte ville ha.. Jag tycker inte barnen har blivit så mycket större men det har de ju såklart. 

Jag rensade ut deras för små kläder nu inför hösten. Storebrors kläder ska ju ärvas så de läggs bara in i garderoben eller direkt ner till lillebror. Men lillemans kläder är jobbigare att rensa bort. Många av plaggen har så många minnen i sömmarna, från dem båda. Och nu finns det ingen mer som ska ärva. Märkligt sorglig känsla. Vad ska man ge bort? Vad ska man spara för sentimentala skäl? Skulle bli hela vinden full!

Jag undrar var jag står, vad som hänt till denna tid nästa år.. 

Semester

Nu har jag snart haft 2 veckors semester! Vilka fantastiska veckor det varit och va mycket mysigt vi hunnit med. Vi lånade min mamma och pappas nya (2012a) husvagn och drog iväg på äventyr i en vecka. Skara sommarland, Gränna och Visingsö samt Kolmården han vi med. 

Vilka dagar, så varma och härliga men framför allt - tiden tillsammans. En lugn vardag varvat med äventyr. Inget ekorrhjul och inga direkta måsten. Utan bara vi. Synd att det är så lite tid på ett år man får det. Jag drömmer om mer tid. 

Jag har insett något, nu när jag jobbat i sommar. Jobbat dagar, helger och kvällar i skift. Insett att jag har det så bra. Min vardag är fantastisk när jag får plugga. När andra går till jobbet får jag gå på föreläsningar om sådant som intresserar mig och får berika mig själv. Lära mig. Utvecklas. Jag får åka senare och komma hem tidigare än heltidsarbetande. Jag kan hämta mina barn tidigare flera dagar i veckan. Jag kan städa undan, diska tvätta i pauserna på mina hemmastudie-dagar. Så jag får mer tid med mina barn. 

En vecka kvar på jobba- någon veckas ledighet sedan är det dags för skola igen. Jag längtar lite...