Vi tänkte på Thailand, när vi var där sist var I lika stor som V är nu.. Det går inte att tänka sig. Han var ju inte liten då, tyckte vi. Han kändes stor för att någon annan var liten.
Jag tänker mycket på det. Att V fått utrymme att vara liten, växa i sin egen takt medan I "tvingades" bli stor och finna sig i saker som V aldrig behövt. Jag undrar hur det påverkat honom, dem. Jag känner att jag missat, för sen V kom har det mest varit hos mig han varit, och I hos pappan. Vilket är bra men i bland blir jag avundsjuk. Jag tar I till mig och kramar honom länge länge. Som om jag försöker ta igen alla de kramar jag missat.
Jag undrar om jag gjort rätt, om jag kunnat göra annorlunda. Om jag borde gjort annorlunda.
En 4,5 åring och en 3 åring. Herre Gud, vart tog tiden vägen.
