29 år

Idag fyller jag 29 år. Påbörjar sista året som 20-nånting och närmar mig det året då jag länge insåg att man borde vara vuxen. ;) 

I morse blev jag uppvaktad med sång, två små gossar så stolta över att ha lärt sig ja-må-du-leva-sången. Till frukost hade maken gjort hjärtformade scones och plockat blommor på gården. Så fint gjort. 

Jag och lilleman gick en långpromenad nere vid vattnet vid lunch. Han somnade snabbt i vagnen så det blev en fridfull promenad. 

När jag gick där i skogen vid vattnet fylldes jag av en enorm tacksamhet. Över att få leva och må bra. Över att ha två älskade barn som kommer in och sjunger för mig. Vilken lycka. Jag är verkligen så lyckligt lottad. Ögonen fylldes med tårar och värme spreds sig i bröstet. 

Dagen fortsatte så som dagar brukar men ikväll har vi delat på flaskan champange vi fick på vår bröllopsfest förra sommaren, åtit räkor och goda ostar. Så kvällen kändes lite speciell iaf. :) 

En fin födelsedag blev det och nästa år blir det kanske lite mer fira än i år. Jag hoppas vi kan komma i väg på New York resan vi planerar. 

Irriterad

Precis nu blev jag lite kräkfärdig. Varför ha denna modell för amningsbhar? VEM ser ut så här när de fött barn och ska amma?? Spä på hetsen att man måste bli fit så fort som möjligt efter förlossningen. (Säkerligen på bekostnad av anknytningen till barnet och med risk för framfall)  Eller det kanske är fullt rimligt att man lägger sig ner och gör ett par situps mellan amning, blöjor och blodiga bindor när man är nybliven mamma? Tummen ner för BOOB i detta sammanhang. Visa verkligheten, det skulle vi alla må bättre av!!  

Mentalt slutkörd

Nu märks det att det börjar bli dags för lite ledigt, att min termin börjar ta slut. En tenta i morgon sen är en termin avbockad. Redan. Tiden går så fort, jag hänger inte med. 

Jag har jobbat mycket oxå, för att få in pengar nu när det är slut på studiemedel över sommaren. Timlön kommer släpandes en månad vilket betyder att jag förutom att plugga på heltid, jobbat väldigt mycket extra i maj. Jag har bollat 3 extrajobb, skola, barn och hus och jag känner att det tagit på krafterna. 

Mina barn saknar mig. Gråter för att jag inte är hemma. Mannen tycker det är jobbigt såklart, att inte riktigt kunna tillgodose behovet av mig hos dem. Jag går sönder på insidan när jag hör dem. Idag när vi skulle åka till dagis bröt den lilla ihop. "Men jag vill vara med dig!! Jag älskar dig mamma" och jag vill bara ta honom i famnen och springa till en plats där tiden står stilla så vi får andas en stund. När det var dags att lämna honom så gick det bra iaf. Alltid något. 

Jag sover dåligt, har prestationsångest. Över min stundande tenta- har jag pluggat tillräckligt?  Och över mitt moderskap- är jag tillräcklig? 

Den enda stunden jag kan koppla av, är när stora sonen kryper upp bredvid mig när jag lagt mig på kvällen. Han har något magiskt öra som hör när vi lagt oss och kommer nästan alltid in till oss då. Numera väntar jag, längtar. Kan inte sova utan hans andetag. Hans villkorslösa närhet. Kravlös, ren och full av kärlek är hans närhet. Hans hand i min. Hans ljuva andetag som gör mig lugn och för min in i sömnen.

Det är lustigt egentligen, det här med att han sover i vår säng. Jag har alltid låtit mina barn sova där även fast jag inte sovit så bra av det. Nu är det tvärt om- jag sover bättre med dem där. Försökt få dem att sova själv har vi gjort och känt en viss yttre press att "de ska kunna sova själva" men nu är allt det där ett minne blott. Jag tror människan sover bäst nära- med sin flock. Och jag behöver närheten av min flock just nu. 

Jag har lätt till gråt, ögonen tåras till minsta känslosam reklam eller artikel i tidningen. Jag har alltid lätt till känslor, både med gråt och skratt men nu är det värre än vanligt. En trötthet jag inte känner igen har slagit till oxå, en psykisk trötthet. Men jag laddar om, kör nästa kurs i full fart och jobbar och har hemlängtan och dåligt samvete. Nästa v är jag ledig, innan sommarjobbet drar igång. Då ska jag ladda batterierna. Krama mina barn. Landa. Hoppas jag.