Högskoleprovet.

I fredags fick jag veta att jag fått näst högsta betyg på mitt prov! Jag blev så glad!! Missade på en fråga. :) Min lärare blev nog lättad, han hoppas med mig och med mitt supersnabba inläsningsschema så behövdes ett bra betyg. 

Jag skrev högskoleprovet igår, vilken jäkla pärs! 8-16.30 var jag där, skrev prov i totalt 5h. Igår var hjärnan mos kan jag säga. När facit släpptes så rättade jag och bra gick det väl inte men ok. Ungefär hälften rätt iaf. Borde ge 1,0 av 2,0 möjliga. Vi får se hur det bli, svar får vi om 4 veckor. Mitt mål var över 0,7 vilket var det lägsta de på Sjuksköterskeutbildningen vid mitt valda universitet kommit in på. 

På tisdag skriver jag ännu ett prov. Fredagen veckan efter ett till. Hela mina dagar kretsar kring dessa prov nu. Andra december är allt klart och väntan på antagningsbesked börjar. Jag vill verkligen bara bli klar nu.  

Frustration

Jag sitter på Arbetsförmedlingen och väntar på att få komma in på möte. 

Det känns verkligen som om jag slösar min tid. Jag vill ju inte ha ett jobb. Det kan jag såklart inte säga men jag vet ju vad jag vill göra. Jag behöver bara pengar fram tills dess jag kommer in på skolan. Jag har ett viktigt prov på tisdag så jag vill hellre plugga till det. Jag vet ju vad jag vill "bli". För första gången i mitt liv har jag en plan, ett mål, ett svar på frågan: "vad vill du bli när du blir stor?" Jag önskar bara en plats att få den utbildning som krävs. 

Och högskoleprovet i morgon. My god va nervös jag är. Samtidigt som det ska bli skönt att gjort det. Ligger som en sten på axlarna, men på söndag är den borta. Kanske har den ersatts av ångest över hur svårt det var men så är det. 

Snälla december, kom snart. 2 dec är mitt pluggande slut, 11 dec får jag veta hur det blir. Aldrig har jag längtat så mycket efter vinter. 

Provdag

Sitter på biblioteket och är sjukt nervös! Jag ska skriva ett prov om 30 min.. Det är mitt andra prov i detta ämne och det första gick inte så bra som jag hoppats. Så nu vill jag ha ett bra betyg! Jag känner mig ganska redo, rent faktamessigt men sen vet man ju aldrig vilka frågor som dyker upp. 

Wish me luck world, I need it! 

Tankar..

När Vidar vr nyfödd var han en missnöjd bebis. Ville bara ha tröst och han sög fram mjölkproduktionen på mig på mindre än 48h. Något form av rekord sa min barnmorska. Han fick sedan kolik och var missnöjd jämt men skrek i flera timmar i sträck på kvällen. Jag var ofta ensam med honom och storebror den här perioden pga makens jobb. 

Jag minns så väl hur fruktansvärt jag tyckte det var att lägga barnen själv. Hur jag lixom inte fanns där tillräckligt för någon av dem. En famn, 2 barn. En spädis som skrek så hjärtat gick sönder och en inte ens 2 åring som bara ville att jag skulle hålla om honom. Han som såg så sårad ut när jag sa nej, mamma kan inte nu. 

Jag minns så väl känslan av panik när kvällen närmade sig. 

Det var länge sen jag kände så. Men jag tänkte på det ikväll för jag är ensam med barnen. Storebror ville att vi alla 3 skulle ligga i vår säng. Väl där somnar båda lugnt, en i min famn och en bredvid. De höll varandra i handen. Och jag blir helt varm i hela kroppen. Allt som var så jobbigt, tänk så bra det blev. Att jag lyckades både dela min kärlek och av mig själv tillräckligt för att de ska älska varandra. Vilken vinst vi alla ha gjort.

Jag är så in i helvete jävla tacksam för dessa barn. Älskade små människor, va ni berikar mitt liv.  ❤ ❤

Ostadigt

Nu har plugget kört igång på riktigt. Jag känner mig väldig överväldigad av allt som måste göras, allt jag måste lära mig. Jag är livrädd att jag inte ska lyckas. Så rädd att göra andra besvikna men mest mig själv. Jag vill så gärna komma in på utbildningen. 

Jag har svårt att sova, svettas och får finnar. Inre stress? 

Jag pendlar mellan att känna mig taggad, att det här klarar jag och jag är så korkad, detta klarar jag aldrig. 

Jag känner mig oxå väldigt ensam, jag sitter själv hela dagarna, hemma eller på biblioteket. Pratar knappt med någon. Hinner inte träffa vänner eller så, bara stirrar ner i böcker.

Jag var på "tacka av" lunch på mitt jobb idag. Kändes så konstigt att vara utanför när de pratar om veckorna som kommer, de kommande julborden osv. Jag tillhör inte längre och jag vill det ju egentligen inte heller. Men verkligheten känns riktigt läskig just nu. 

Men jag måste gå vidare. Jag måste tro att det går.