En sista tur.

På mitt numera fd jobb så hade jag ett förmånskort, som gjorde att jag kunde bo billigt på vissa hotell och herrgårdar runt om i Sverige. Vilket jag utnyttjat ganska friskt genom åren. 

Senast i veckan tog jag, svärmor och svägerskorna in på hotell där vi drack bubbel, åt gott och sov ut ordentligt. (Iaf vi med små barn;) ) Vi hade så himla mysigt. Jag kommer verkligen sakna den här förmånen och det kommer garanterat att dröja innan jag hat råd med något liknande igen..  

I den blå rummet

Jag sitter i ett rum med blåa väggar. Babyblå. En nyans jag med stor omsorg valde ut där i färgaffären, med putande mage med ett nyligen utfärdat "det blir en pojke" besked från ultraljudet dagarna innan. 

Nu, nästan 4 år senare sitter jag här, i samma babyblå rum som jag suttit i så många gånger, med en liten i famnen. Nu för tiden är det lillebror som somnar här. 

Så många kvällar och nätter jag har spenderat här. Sett solen gå ner bakom rullgardinen, bilarnas strålkastare som kastar skuggor på väggarna. Så många gånger jag tröstat, nattat, somnat här. 

Många tankar har tänkts i lugnet i detta rum. Ikväll reflektetar jag över det jag läst i en bok jag börjat läsa. En bok om ofrivillig barnlöshet. En singelkvinna närmre 40 som hett önskar sig ett barn. Jag tror jag vet varför jag har ett brinnande intresse för denna problematik och dess lösningar. Inte bara att jag fascineras av vad man faktiskt kan göra för att hjälpa naturen på traven eller det stora i att få ett barn någon annan fött utan oxå för att jag själv är ett längtansbarn. 4 år tog det för min mamma och pappa att få mig. 4 år, 5 missfall varav det sista i vecka 20. 

Historien om det missfallet, det innan jag kom till, har min pappa berättat för mig en gång. Min pappa som aldrig gråter, visar sig svag eller sårbar berättar med stakande röst hur mycket de trott på den graviditeten. Hur mycket de hoppats då när 12 veckor passerat med råge. Paniken och sorgen som inföll sig när min mamma började blöda kraftigt. När han berättar hur han struntat i alla fartregler och fastnat i poliskontroll, varpå han bara tittar polisen i ögonen, säger "vi håller på att få ett missfall, så grät jag. Polisen tittar på min mamma, tillbaka på min pappa och säger: "Följ mig". Polisen hoppar in i sin bil, gasar på och eskorterar mina föräldrar till sjukhuset i ilfart. Där får mamma föda ut fostret i en röd plastlåda i toaletten. 

Min mamma gick ur rummet halvvägs igenom historien. 

Jag var sista försöket, sista chansen innan de skulle ge upp. Och jag klarade mig kvar. Deras längtansdotter. 

Jag har alltid varit rädd för att jag skulle "ärva" det här. Jag visste långt innan jag ville bli gravid att det inte bara var att "skaffa" utan att många verkligen har det svårt. Att 1 år med försök är normalt. Kanske till och med att räkna med. Att det sedan gick lätt för oss, att vår son flyttade in efter ca 5 månaders försök ser jag som en otrolig gåva från min kropp. 

I boken skriver författaren att allt hon ville ha ut av livet var barn, och helst någon att dela barnet med. Även om hon helt accepterat att hon kanske får göra det själv om nu "den rätte" inte hinner i tid. 

Idag på dagen tänker jag på hennes ord när vi är på familjepromenad alla 4. Solen skiner, löven faller, far och söner går lite framför mig och jag hör deras skratt. Då fylldes jag med sådan värme och lycka. Tänk att jag får vara med om det här. Och att jag delar det med någon jag älskar. Och som älskar mig. Någon som lika fascinerat som jag hållit sina händer på min växande mage, längtat och väntat med mig. Någon som blev förälder i samma sekund som jag. Det är allt jag någonsin velat ha, jag med. Tänk att vi hittade varandra i tid. 

En svindlande tanke. 

En sån liten men endå så stor önskan. Jag ska läsa vidare och jag hoppas att hon på något vis finner lyckan. Att hon får bli mamma på något sätt och att hon blir lycklig i sitt föräldraskap med eller utan partner. 

Jag pussar min lilla sovande på pannan, lägger ner honom i sängen och tänker: Ni är allt. Jag ska se till att tänka på det lite oftare. 

Till Kristian Gidlund

Ännu ett hjärta har stannat.

Ännu en röst har tystnad. 

Ännu en själ har förlorat kampen mot den fiende som kallas Cancer. Som tar barn, föräldrar, vänner och andra som på något vis rör våra hjärtan. Obarmhärtigt. Usch vad jag hatar den. 

Kristian Gidlund. Tack för att jag fick följa din kamp. Tack för att du delade med dig av dig själv och fick mig att uppskatta livet, krama mina barn hårdare och se lyckan i det lilla. Jag hoppas att du funnit ro. 

Mina tankar går till din familj idag. Ljuset är tänt för dig och dem som du lämnade kvar. 

Skänk en slant till Ung Cancer och få detta fina armband. www.ungcancershop.se 

Nattning.

Jag hade en diskussion med en mammavän här om dagen, om nattning/läggning av barn. Jag har (som ni vet) 2 kids och hon har ett barn som är 6 månader yngre än min yngsta, alltså drygt 1 år. 

Hon har sådana "problem" med att få läggningen att fungera då hon gärna vill att barnet i fråga ska somna själv och sova hela natten i sin säng. Det fick mig att fundera. 

Jag kunde inte komma med några som helst råd då min "bebis" fortfarande somnar i min famn efter vällingen och jag sedan lägger ner honom när han somnat. Som vi alltid gjort, även under amningen. 

V är min minsta, kanske även min sista och jag vill suga ur allt gos/mys/bebisaktigt som finns kvar. Även om jag skjuter mig själv i foten för att det är svårare ju längre man väntar med att få dem att somna själva. (Myt? Vem vet?) Men det är ju så sablans mysigt! Kanske den bästa stunden på dagen rent av. Då jag verkligen får känna hans doft, hans hand i mitt hår, höra hans lugna djupa andetag och se hans trötta ögon. Lugnet som infinner sig när hans kropp blir tung. Stanna upp och ta vara på honom. Varför skulle jag vilja "metoda" bort det? 

Med storebror blev allt så påskyndat. Jag  kunde aldrig ta vara på den här tiden med honom. Jag var för upptagen för att förbereda honom för storebroskapet. 

Lillebror var inte planerad. Lillebror bara dök upp där på stickan strax efter storebarnets första födelsedag. Chocken. Rädslan. Lyckan. Låt oss säga att vi båda, pappan och jag, inte riktigt visste hur fan det gått till. 1 gång. En månad. 2 dagar efter mens. (Jag vet att detta är drömmen för många men jag var inte redo, inte alls. Jag är såklart tacksam nu i efterhand hur lite ansträngning som behövdes för syskon.) 

Efter chocken kom det dåliga samvetet. Min lilla son, hur skulle du redan kunna bli storebror. Det enda som rådde bot på dessa känslor var att planera. Allt in i minsta detalj. Göra det lätt för blivande storebror. Han skulle inte känna att det var syskonet som var anledningen till min plötsligt frånvaro på nattningen, när pappan plötsligt skulle ta mer plats. Nej, sådant skulle vi reda ut innan bebisen föddes. Pappan skulle kunna vara tryggheten när min famn var upptagen. 

Så det blev lite påskyndat, en separation mellan mig och sonen, vi som varit så synkade släppte nu in en till person i vår tvåsamhet. Underbart för pappan, jag hade väldigt kluvna känslor. Jag ville ha kvar vårt speciella band samtidigt som jag såklart ville att pappan skulle få mer plats. Fast än idag, nästan 2 år sedan jag "lämnade över" till pappan frågar han efter mig. Väljer mig före. På något vis gör det mig stolt, glad att vårt band är intakt även fast pappan mer än väl duger.  

Men med V skyndar jag inte. Jag vill att han ska vara liten, om så bara en liten stund på kvällen. Då han påminner mig om en tid som är på väg att försvinna. Bebistiden, mammaledighet. Där i min famn på kvällen är han min "bebis". Min lilla. Som somnar så som han alltid gjort. Öra mot hjärta. Jag hoppas han inte vill somna själv på länge. 

Borta bra..

Men hemma bäst. 

Vi har vårdat kärleken med ett härligt dygn på Gimo Herrgård. 

Suttit och avnjutit afternoon tea i solskenet, badad bubbelkopp och druckit vin vid vattenkanten, ätit god middag och härligt frukostbuffe. Sovit gott har vi gjort oxå. Och sexat som sig bör på hotell. Ta chansen när ingen av ungarna sover i sängen. :) 

Det är så fantastiskt härligt att bara få vara vuxna, man och kvinna. Att få längta lite efter sina små och den fantastiska känslan när man äntligen får ha dem i famnen igen. Att våra barn har väldigt lätt för att sova med farmor och farfar gör det hela väldigt avslappnat och att de där skuldkänslorna håller sig borta. 

Nu är vi utvilade, har laddat batterierna och har lite mer tålamod för trots och annat bus. 

Ett avtryck..?

Jag ser på blogger att ni faktiskt är ett par stycken som hittar hit.. Jag skulle tycka det var väldigt kul om ni lämnade ett litet avtryck i form av en kommentar om ni känner för det. ;) Gärna hur ni hittat hit, det vore kul att veta. 

Hej på er! ;) 

Uppdatering.

Barnet är inskolat ✔

Sagt upp mig från jobb ✔

Anmält mig till högskoleprovet ✔

Fått låna en mattebok✔

Anmält mig till prövningar på komvux ✔

Fått panik över min viktippgång ✔

Tar itu med nämnd viktuppgång ✔

En plan är framtagen. 

Mål 1: Klara högskoleprovet med hyfsat resultat. Tenta upp några av mina betyg från gymnasiet. 

Mål 2: Komma in på sjuksköterskeutbildningen i januari. 

Mål 3: Bli färdig sjuksköterska. Jobba som det. 

Mål 4: Utbilda mig vidare till barnmorska. 

Nu ska planen verkställas. Mål 1 och 2 förhoppningsvis redan i år. Jag vill satsa på mig själv och min familjs framtid nu. Jag vill, jag kan, jag ska.

Game face on. Nu kör vi.