Mat

Ibland hamnar jag på hemsidor eller "delade" sidor på FB som handlar om mat till barnen. Och hur dålig all mat som finns att köpa är. Hur det är gifter i ALLT! Att vi för barnens skull ska göra allt eget. Odla, sylta, safta, baka, laga osv. 

Detta ger mig så otroligt dåligt samvete. Jag är ingen "bullmamma". Är inte speciellt intresserad av att baka men framför allt så här jag inte TID. Jag har en krävande liten kille som inte låter mig vara i fred ens 5 minuter på dagarna så listan med måsten måste hållas kort. 

Det är klart att vi bakar ibland, och vi köper ekologiskt så långt vi har råd. Vi köper glass som inte innehåller färgämnen och vi köper "fet" versionen av grädde och smör. 

Min stora son vill varje dag ha korv och makaroner. Vi köper ok korv med mer kött och försöker såklart få i honom annat men det blir korv och makaroner eller färsk spagetti ett par dagar i veckan just ju.. 

Nej, jag tror jag ska sluta läsa sånt, framför allt när jag framställs som en dålig mamma när jag faktiskt gör så gott jag kan... 

Mors dag

Mors dag kom och gick som vilken annan dag som helst. Jag hade behövt få lite uppskattning och uppmärksamhet över det "jobb" jag gör. Men nej. Inget blev det, inte ens en klapp på axeln. 

I sjukdom och kärlek

En mycket nöjd 3 åring hade väldigt kul på sitt kalas! Han fick så fina paket. 

Dagen efter insjuknar vi alla i var som visar sig vara halsfluss.. Man kan ju hoppas att vi inte smittade några gäster. Mannen han åka till Sundsvall innan han kände sig sjuk så han jobbade trots feber och ont i halsen.. 

Så själv har jag mått skit och tagit hand om 2 sjuka barn. Underbara ungar som driver mig till vansinne när vi måste umgås 24 timmar om dygnet. Den nyblivna 3 åringen blir väldigt trött på sin mor han med. Dagarna har känts långa och svåra men sen kommer kvällarna. 

Alltså, dessa barn. 

Vid läggningen ena kvällen satt jag med glädje/kärlekstårar i ögonen och ett hjärta som känns så fyllt av kärlek att jag inte förstod hur det fick  plats i bröstet. Jag matar Lilla V inne i deras sovrum som vanligt. Storebror kommer in, jag ber honom gå ut men han säger: snälla mamma, jag få plats?". Då säger man ju inte nej precis.. Han kryper upp i den lilla fåtöljen vi har i deras sovrum, pillar på min hand och V's fot medan V äter välling och pillar i hans hår. När vällingen är slut är sover båda i min famn.  Så underbart! Älskade barn!!❤

Kvällen efter somnat Lillebror snabbt medan Storebror säger till mig att han vill sova i min säng. Väl där vill han ha huvudet på mitt bröst. Där somnade han. Så mysigt var det. 

Dessa härliga stunder ger så mycket energi att tackla de mindre härliga med. 

I morgon ska jag gå på bio med en kompis, riktigt länge sen jag var iväg på något utan barnen. Ska bli riktigt mysigt faktiskt! 

I morgon..

... Är det 3 år sen du föddes. Älskade lilla stora du, va tiden har gott fort.

Jag minns så väl dagarna innan du kom, denna magiska förväntan som fanns inom mig och de mentala förberedelserna jag gjorde för både förlossning och att snart bli mamma. 

Jag stod i hallen i vår lägenhet, vid byrån som skulle bli din och vek och vek ut dina små kläder som låg där i. Testade olika kombinationer och längtade så efter att få klä min lilla son i allt det där. 

På kvällen började värkarna svagt att bli starkare, sömnen blev lite hattig och jag trodde jag lurade mig själv eftersom den var den 19 du var planerad att komma. Vilka barn kommer på beställning lixom? ;) Men vid 5 på morgonen stod det klart att det var dags att åka in. 

Vi var inne vid 07 och fick sitta i ett rum och vänta med CTG på magen. Vid 10 fick vi lämna rummet, det hade varit fullt men vi fick då komma in i ett rum som luktade Ajax och kändes väldigt nystädat och vi var så glada att vi slapp åka hem igen. 

Mannen frågade när jag trodde du skulle komma. Jag kollade på klockan och sa: innan 20 ska han vara ute. ;) 

Efter en dag med smärta, förväntan, smärtstillande och otroligt bra samarbete med både man och barnmorska föddes vår älskade son. 

Klockan 19.53. 

Att hålla dig i min famn första gången var det största jag gjort. Att träffa dig, fast jag redan både älskade och kände dig var så stort att inte visste var jag skulle göra av alla känslor. Du gjorde mig till mamma. Din pappa till en pappa och vi var helt överväldigade av mäktigheten i din ankomst. 

Så älskad från första stund.  

I morgon ska du alltså bli 3 år.. Det känns som om du nyss kom till oss men oxå som om du alltid har funnits. 

Att vilja vara någon annan.

Ibland fastnar jag i perioder då jag "önskar" mig saker som för tillfället och överskådlig framtid är omöjliga för mig att  få. 

Jag "förälskar" mig i en handväska för 3000:- fast jag vet att jag aldrig kommer ha råd att köpa den. Jag googlar, letar billigare varianter, den billigare versionen, lär mig allt om den. Och jag avundas alla som har råd att köpa den. Eller som har någon som köper den åt dem.

Jag kollar på bilder på Instagram och Facebook på alla dessa lyckliga människor som reser, sitter på uteserveringar, köper den där utemöbeln som skulle vara så fin hos oss. Jag känner avundsjuka. Önskar att jag vore någon annan än den jag är idag. 

Jag fastnar här ett tag. Känner mitt eget liv inte är "bra nog" och att alla andras är bättre. Jag vill oxå resa med familjen, sitta på en uteservering med min fina handväska med bara mannen eller en tjejkompis. Sova på hotell. Ha råd med alla fina saker jag vill ha till vårt hem, nya kläder, roliga saker till barnen. Jag vill vara smalare, gladare, kåtare. Jag vill vara en bättre mamma och fru. Det känns som om alla andra gör det mycket bättre. 

Men sen händer det, det där som får mig att vakna upp, känna hur löjligt ytlig jag är och vad det är som verkligen räknas. 

Denna gång var det en varm 3åring som sov i min säng när jag gick och la mig. En gosig kille som även i djup sömn känner min närvaro och lägger armen om min hals. Han som av någon anledning doftar en blandning av gurka, schampo och sand i håret. 

Då sprängs mitt hjärta i bitar av all den kärlek som det rymmer. Både till honom och hans lillebror. Det är det HÄR som är viktigt. Att ni finns. Att ni mår bra och är friska. Att jag får vara just er mamma. Att jag även har en man som älskar mig trots mina brister. Som älskar mig även när jag blir avundsjuk och ytlig. 

Ni vill inte ha någon annan. Ni vill ha mig precis som jag är. Det är lycka det. Och den går inte att köpa för pengar. 

Ovissheten.

Jag har varit på mitt jobb idag.. Det var även denna gång föga uppflytande..

Jag har ett skitschema att komma tillbaka till. Ett schema som är den enda möjligheten att erbjuda mig i dagsläget. Jag känner åter igen att jag ges alternativ de vet att jag inte kan ta.

Jag lägger alla mina ägg i en korg och hoppas på att jag kommer in på högskolan. Jag har liten chans men den finns. Jag undersöker nu möjligheten att annars höja mina betyg under en termin och söka igen till våren.

Jag trodde alltid att jag skulle komma tillbaka. Att inte känna mig välkommen och behövd känns inte alla kul..


*********

Fick nu svar att det tyvärr inte går att plugga upp betyg eller läsa om en kurs. Enda chansen att höja sina betyg är att göra prövningar, dvs läsa en kurs helt själv och sedan skriva ett prov.. Känns väldigt jobbigt att försöka klara en hel kurs helt på egen hand..