Dagis-lämna-status

Sen en tid tillbaka har V faktiskt inte varit ledsen när jag lämnar på dagis. Men jag har inte våga skriva något här. Vill inte "jinxsa" för så fort man tror att något har ändrats, så fort man litar på något inom detta moderskap så har det en tendens att sluta vara så. 

Så fort man säger; "jodå, han sover hela natten nu" så börjar en ny "fas" och han vaknar nätterna igenom. 

Jag håller fortfarande andan dock vid varje hejdåkram i hallen på dagis. Väntar på gråtet. Men den senaste tiden så verkar han ok med att jag går. 

Vi pratar varje morgon, min lille vise son och jag. Han har ett väldigt utvecklat språk för att vara så liten. Vilket jag är otroligt tacksam över. Jag berättar att vi snart ska till dagis. Han svarar: "jag blir ledsen du går" jag frågar om han blir ledsen för att han saknar mig. Jag kramar mig och säger "ja". Jag säger att jag kommer sakna honom oxå men att jag ALLTID kommer och hämtar honom och I. Vi kramas. Länge. Sen är det ok när jag väl lämnar. Jag kramar honom och säger: Jag hämtar dig sen. 

Jag vet inte om det är det här, eller att han "vuxit" in i rutinen. Men det känns ändå skönt att han sätta ord på känslorna. Nu håller vi tummarna för att gråtet håller sig borta.. 

Nu kan jag inte göra mer.

Jag har haft mitt sista prov idag. 

Det blev högsta betyg A i engelska och näst högsta betyg B i Naturkunskap. Så jäkla nöjd är jag med det!! 

Nu ska det föras in i mina meriter. Men jag, jag kan inte göra mer. Bara vänta. Den 11 januari vet jag. Antingen kommer jag in eller så blir jag reserv. 

Jag vill så gärna bli antagen. Jag vill så gärna att allt jag gjort nu,den belastning jag lagt på min familj, de lördagarna från barnen ska vara värt det. Att denna kraftansträngning ska göra skillnad. 

Jag vill börja nästa steg! Jag vill slippa söka jobb jag inte vill ha och slippa förklara mig för arbetsförmedlingen.  

Jag vill att julledigheten ska vara fylld av förväntan och spänning, inte förtvivlan och oro inför framtiden. 

Men jag kan inte göra mer än att hålla mina tummar. 

HP-provresultat och annat

HP provet blev en 1,0a av 2,0. Så det känns bra. 

Fick högsta betyg i min Engelska kurs oxå så jag hoppas det kan göra någon skillnad. 

Nu är det bara Naturkunskapen kvar med 2 prov sen är alla korten lagda och då är det upp till Antagningen att bestämma om det är bra nog. Nervöööööst! 

Ibland finner man svaret

På de mest oväntade ställen. 

Lilla V , 1,9 år gammal har nu gått på förskola i 2 1/2 månad. Från början har han bara knatat in, gett mig en puss och sprungit iväg med storebror. Jag var så lättad, att det gått lika bra för honom som för storebror som aldrig varit ledsen vid lämning. 

För 2 veckor sen kom dock "bakslaget". En hysterisk liten kille ville absolut inte bli lämnad på morgonen. Morgonen efter likaså. Och varje dag sen dess.. Och jag går i bitar. Jag har gråtit hela vägen hem mer än 1 gång. De fina pedagogerna möter honom på ett jättefint sätt och ringer dock nästan varje dag ca 5 min efter jag gått och talar om att han är glad och springer runt och leker. 

Sedan är han glad hela dagen. 

Men så idag mötet en ung kille (som började igår) som arbetstränar på förskolan upp oss i hallen. V skiner upp, kramar mig och tar honom  i handen och säger : "kom" så går de iväg. Med storebror i andra handen försvinner de runt hörnet. Utan. Gråt. 

Och jag gråter nästan av lycka och undrar om denna kille kommer vara den som hjälper oss ordna till det här. 

Jag tänder ett ljus ikväll

.. Till er som saknas här hos mig. Framför allt för dig, farfar- min barndoms hjälte. 

Och för änglaflickan E. Du som skulle födas samtidigt som min I. Men som vände om redan innan du fått ta ditt första andetag. För dig och alla andra barn som inte fick bli stora. 

Och för alla de drömmar, stora och små, som aldrig slog in. 

Nattning 2

Jag känner mig ibland lite oförstådd. Lite annorlunda än andra mammor jag känner. Jag beskrev i ett inlägg för ett tag sen hur mysigt och fantastiskt jag tycker det är att V fortfarande somnade i min famn. Att jag inte ville att han skulle sluta. Det känns som om många andra har det som "projekt" med olika metoder för att få barn att somna själva. 

Men nu har unge Herr Bestämd bestämt att han ska sova och somna i sin säng. Helt utan min påverkan har han tagit det beslutet själv. Mitt i oroliga lämningar på dagis då han är ledsen och en extra klängig mamma-period gör han denna självständighetsyttring. När han en kväll, helt sonika pekade på sängen efter välling och säger:" Mamma, jag ova ängen" och sedan somnar där blev jag lite mållös. Och lite stolt. Över honom, över mig som gjort honom så trygg. Som låtit honom vänta tills han själv är redo. Även fast jag ofta fått höra att han "är för stor" eller "aldrig kommer kunna somna själv". 

Men jag blev oxå lite sorgsen. Att han inte är min "bebis" längre. Att han är stor nog att ta detta beslut själv. 

Sedan den kvällen, SKA han somna i sin säng. Nattningen som förr tagit 10-15 min tar nu 30-40 min eftersom han bökar runt, sjunger och pratar innan han ska somna. Han säger: Mamma, klappa mig. Vilket betyder att jag ska stryka honom över rygg eller mage. Han vill alltså ha mig där. Men nu är det ju inte lika mysigt. Stå lutad över spjälorna på sängen jämfört med en kille som somnade gosandes i famnen. Han skriker som en stucken gris om jag försöker lyfta upp honom. 

Många jag berättat detta för säger att det är skönt, att slippa ta den striden. Visst det så. Men å andra sidan blir det väl ingen större strid om barnet är redo. Men ingen förstår att jag är lite ledsen. För om denna tid verkligen är över. Så är den över. For ever. No more baby V. 

Vi pratar ibland om ett barn till. I framtiden. När jag pluggat klart och jobbat ett tag. Om vi kan. Om vi vill då. Men det betyder inte att jag sörjer lite att jag inte kan köpa storlek 56 eller 68 längre till mina söner längre. Att vi bytt avdelning från Baby till Pojke på Lindex. Att bebistiden definitivt är slut och kommer aldrig igen med dessa barn. 

Jag önskar ibland att någon kunde dela mina dubbla känslor. Stolt men sorgsen på en och samma gång.