Att knyta an.. Igen.

Jag skrev tidigare om hur jag och stora sonen hamnat i en svacka. 

Det kändes som om han var arg på mig, avig, bara pappa fick pussar tillslut. Efter rannsakande av mig själv så "klev jag utanför" mig själv och började observera honom och mig men även när jag höll/kramade/umgicks med lillebror. Jag såg en blick i hans ögon, åter och åter igen. En blick som både var svårtolkad och jobbig att se. Svartsjuka? Uppgivenhet? Likgiltighet? 

Jag satte mig ner och pratade med maken. Han hade oxå uppfattat honom som mer inåtvänd på senaste tiden. 

Jag tänkte och kände att vi lixom tappat varandra någonstans, kanske för att hela hösten och vintern handlat om lillebrors och min separation från mammaledighet och hans invigning i förskolevärlden. Kanske har jag utan att tänka, satt honom åt sidan? Ont i hjärtat gjorde det att inser att vi inte längre kändes nära. 

Jag har sedan dess gjort massor av ändringar hos mig själv. Möter honom, är ensam med honom mycket mycket mer. Lägger och läser saga oftare. Pussar pussar och pussar på honom och talar om hur fantastisk han är. Hur mycket jag tycker om honom. 

Och det har vänt. Vi är nära. Han är lite "mammig" igen. Han lyser upp som en sol varje gång jag säger: ska mamma lägga dig idag? Eller: Ska vi göra det här, bara du och jag. 

Han är gladare, öppnare även om han fortfarande är en sluten person, det har han alltid varit. Min funderare till son. 

Åldern spelar säkert in i hans förändring. Men jag känner att vi funnit vårt band igen. Och jag är så lycklig för det. 

Tänk om någon kunde berättat

2 små pojkar i ett lekrum, ovetandes av att mamma lyssnar. Lillebror stannar upp mitt i leken och säger till storebror med kärlek i rösten: " I, du är min bästa kompis."

Tänk om någon talat om för mig att jag skulle få höra de orden, där i kolikmörkret för snart 2 år sedan. När det kändes som att jag trampade vatten, ständigt på väg att drunkna. Drunkna i min oförmåga att lindra hans smärta, i mina skuldkänslor mot storebror som ständigt blev i sidosatt av mig. Skammen i att inte känna kärlek till den nya, bara instinkten att han behövde mig. Min otillräcklighet i alla led som nästan drev mig över kanten. 

Tänk om någon kunde tröstat mig med denna vetskap, när jag inte kunde förmå mig att älska mitt barn. När alla känslor var avstängda för att klara av att inte kunna trösta, klara av att härda ut hans flera timmar långa hysteriska gråt i min famn. För hade jag känt efter hade jag fallit, gått sönder. Det vet jag. Samtidigt skulle vara super-mamman utåt och vågade inte be om hjälp. 

Tänk om maken kunde sagt något om framtiden när jag varje söndag i 5 veckors tid förtvivlat grät för att han skulle jobba på annan ort i veckorna och lämna oss i mörkret. 

Tänk om jag kunde tröstat storebror med vetskapen att detta kommer bli hans bästa vän, han som nu tog mamman ifrån honom. 

Tänk om jag vetat, hur bra, fantastiskt och självklart det skulle bli.

Kanske hade jag sätt tillbaka på den första tiden med andra ögon. 

Tänk om jag förstått hur mitt hjärta skulle explodera av kärlek när Storebror svarar lillebror: "Du är min bästa kompis med"

2 år

Idag kl. 15.20 för 2 år sedan tog min andra son sitt första andetag. 

Lika stort är det även i år, att tänka tillbaka på hans födelse och hans liv hittills. Han är en sån glödjespridare. Så finurlig, modig, omtänksam och gosig. Jag älskar att få dela vardagen med honom. 

Tänk så mycket kärlek mitt hjärta rymmer för honom och hans bror. Till oändligheten och vidare. ❤️ 

V ❤️

Som alltid innan en födelsedag, går jag igenom det förlopp vi tog oss igenom innan vi äntligen fick träffa dig, timme för timme. Storheten i det, att äntligen få ha dig i min famn. Snusa din doft. Väntan som känts så oändlig tog slut. Smärtan som försvann direkt när du skrek. Lättnaden. Allt som betydde något i den stunden var du. Jag är så lycklig, att det var just du som kom. Jag kommer aldrig glömma den dagen, då du blev vår. Om 3 dagar blir du 2 år. ❤️ 

Livsplan

Jag pratade med min bästa vän här för någon vecka sen. Hon frågade om skolan och vi kom att prata om min "livsplan". Den att bli sjuksköterska, äntligen jobba och tjäna pengar så att vi kan göra mer som familj och att jag ska ha möjlighet att köpa det jag ibland trånar efter. Att vi ska kunna resa. Kunna köpa svärföräldrarnas hus bredvid oss. Det fina stenhuset från 1800-talet. Mitt och makens drömhus. När jag jobbat ett par år vill jag vidareutbilda mig till barnmorska eller specialsjuksköterska och jobba på en neonatalavdelning.. 

När vi pratat en stund sa hon: "Trean får alltså inte plats" men ett leende på läpparna. Barn nummer 3 menar hon. Jag skrattar och säger: "nej, den gör väl inte det." 

Men sanningen är den, att jag ibland tänker på det. Och jag vet att jag kommer kunna "göra plats" om vi vill. 

Jag drömmer om att får göra om ett av rummen i svärföräldrarnas hus till ett barnrum. Det finns 3 sovrum som det är nu, men ett skulle man kunna göra om och det ligger precis bredvid "mastersovrummet". I min dröm, är det alltid ett "flickrum". Kanske för att jag "får" och kan inreda "pojkrum" om jag vill. Kanske för att jag i hemlighet hoppas att jag får en dotter någon gång i livet. (Skulle det bli en 3a och det bli en pojke skulle jag bli precis lika lycklig. Vill bara ha det sagt)  Det är lite roligt att få "inreda" i tanken, på det sätt som är främmande för en pojkmamma som jag. :) 

Kompisen och min diskussion hänger kvar i tanken och Jag drömmer mig ibland framåt, år i tiden men samtidigt försöker jag så ofta jag kan att stanna upp och leva i nuet och ta vara på det underbara jag har. Det är en balansgång, mellan att leva i nuet och drömma framåt men samtidigt så motiverar det och inspirerar mig till att göra mitt bästa där att nå dit.