Inte alltid lätt att vara mamma

Idag gråter jag. Jag smyger undan lekande barn och gråter. När de sover så sitter jag och fulgråter i en fåtölj. Ni vet, hulkande, röd om näsan, hoppas aldrig någon ser mig så här -gråt.

Och jag har ingen anledning att gråta.

Jag känner mig bara så.. Jag vet inte.. Jag kan inte riktigt förklara. Jag har världens finaste man, 2 fantastiska barn, ett hus, ett bra liv. Så varför gråter jag? Kanske gråter jag över mina brister som mamma?

Jag hade en idé om vilken mamma jag skulle bli. Tålmodig. Lugn. När jag väl höjde rösten skulle det betyda allvar. Att barnet höll på att bli påkörd eller något sådant. Den typen av allvar. Jag skulle baka bullar, leka och ha en massa ork. Jag skulle inte hasa runt i mjukisbyxor och sluta sminka mig. Jag skulle fortfarande vara JAG.

Men idag jag är långt ifrån den mamma jag önskade att jag var. Jag är trött, jag är allt annat än lugn för mitt tålamod är obefintligt. Jag skäller. Jag höjer rösten. Ofta. Jag har inte sminkat mig och har fortfarande pjamas på mig. Jag har ingen ork över för 3års trots och gnälligt 1år humör. Idag är jag så långt i från mig själv att jag är en främling i min egen kropp.

Vissa dagar framförallt efter 8 dagars "isolering" (vattkoppor) från omvärlden utanför vår tomt, känner jag mig så jäkla instängd. Som om jag "bara" är MAMMAN. 2 barn som kräver mer än vad jag för stunden har att ge. Jag älskar dem, skulle gå genom eld för dem men ibland vill jag bara vara själv. Utan någon eller båda i knät. Ibland BEHÖVER jag gå på toaletten eller duscha själv. Och jag får dessa hemska skuldkänslor. Så jag gråter.

-----

Maken och jag hade fredagsmys på kvällen. Räkor, sushi, bubbel, brie och aioli. Hur gott som helst. Stöttande ord som gjorde att jag grät lite mer. Sedan kändes det lite bättre. Att få släppa it sina känslor och få höra att man duger. Att det man gör är bra och viktigt. Det är plåster för själen det.

Jag antar att dessa känslor är "normala" ibland. Att man ihur mycket man än älskar sina barn kan längta tills den dagen man kan vara lite mer sitt eget jag. När de kroppsliga och själsliga "uppoffringarna" man gjort för att få äran att ha dem känns som ett blekt minne i det stora hela. Då kommer jag väl sitta där och gråta över att de blivit stora så fort...

I gårdagens tidning.

I går läste jag om modellargenturer som utanför ätstörningskliniker erbjuder tjejer modelljobb. Jag kan inte ens beskriva hur upprörd jag blir över detta. Hur det äcklar mig.

Är det så vi vill att "vackert" ska se ut? Sjuka kroppar som precis kommit ut från vårdhem? Mänskliga klädhängare utan former? För hur man än vrider på det så är det vi ser i tidningar, på tv, på reklamer något som påverkar oss alla, i mindre eller större utsträckning.

När jag var yngre så var jag den "tjocka" i min bekantskapskrets. Jag fick mens när jag var 10, tuttar hade jag vid 11. Min kropp såg helt annorlunda ut än mina jämnårigas. När jag gick i mellanstadiet så påverkades jag inte så mycket av detta. Det var först när jag kom upp i högstadiet och alla började ha pojkvänner, fick sina första kyssar och vissa som även hade sex som det framstod som klart att jag inte skulle få något av detta om jag alltid skulle vara den tjocka och roliga i gänget. Jag blev otroligt osäker. Började lägga alla mina negativa känslor och problem på min vikt. (Det ska tilläggas att jag var 163 lång och vägde ca 64kg. Medans mina kompisar var va 154-160 och vägde uppskattningsvis mellan 50-56kg, ingen övervikt direkt)

Jag, 13 år gammal, började hoppa över måltider. Ljuga för alla som frågade om jag ville ha något att äta och började gå otroligt långa sträckor varje dag. Jag gick överallt. Hela tiden. Jag åt mindre och mindre och belönade mig själv med en klapp på axeln och en märklig blandning av makt och njutning varje gång jag kunde gå förbi matsalen i skolan utan att gå in. Fast magen skrek av hunger. Min mamma konfronterade mig tillslut, efter att ha kommit på mig med att kasta rostade mackor i sopporna efter att ha smulat ner på en tallrik.. Hon lämnade mig aldrig utan att ha kollat att jag åt. Jag vägde då 48kg med mina 163cm.

Det är mer än vad kvinnorna väger när de lämnar klinikerna. De är mer än vad supermodeller väger fast de är 10-20 cm längre än jag. Det är mer än vad som man "ska" väga enligt dagens "ideal".

Jag tog mig ur detta med hjälp av vänner, en mindre livskris och med hjälp av en av de populäraste killarna i skolan (som jag var hemligt kär i så där som tonåringar är) Han blev min vän och hans stöd var tillräckligt för en ensam själ att återhämta sig. Med lycka kommer oxå välmående och jag kan idag se tillbaka på den trasiga tjej jag var då och bara tänka mig hur det skulle vara att bli uppvaktad så när jag mådde som sämst. Vilken förvirring det måste vara och vilket bränsle för sjukdomen anorexi att fortskrida. Jag kommer alltid ha en skev relation till mat, jag har ofta ångesten kvar när jag går upp något kilo. Men det har blivit bättre när jag "tvingades" gå upp i vikt under mina graviditeter.

Jag tycker synd om dagens ungdomar som måste leva upp till dessa orimliga krav på vad som anser vara vackert och känslan av att aldrig riktigt passa i tex H&Ms kläder så som kvinnan på bilden i reklamen kommer att skapa oändligt många mer trasiga själar.

En lyckans dag

Idag fick en vän sin lilla dotter.
2970g 48cm mirakel.

Stort grattis och välkommen lilla gumman.

Några tankar..

Det finns så mycket jag vill minnas.
Men så mycket jag kommer glömma.
Den exakta tonen i ditt nuvarande skratt,
De där orden som lät så roligt innan du kunde säga det rätt.

Du blir snart 3 år. Av 3 års alla dagar minns jag bara en bråkdel. Nästan bara de bra. Jag tar varje dag, varje nyans av du för givet, det är först när jag tänker tillbaka som jag förstår hur mycket jag glömt. Små underbara saker som var du.

Lillebror som är 14 månader. Över ett år. Jag glömmer redan små saker med honom. Vi pratar om er. Er pappa och jag. Vi påminner varandra om de små sakerna.

Jag påminner mig själv om att vara mer i nuet. Ta vara på er. Knubbiga kinder och stakande ord. Dina fina meningar som sprutar ut, ibland så bara jag förstår.

Snart är det 3 år sen jag blev mamma..

Ska jag sadla om hästen..

... eller hoppa på ekorrhjulet?

Jag hade möte med mitt jobb idag. Föga positivt möte.. Vilket jag var helt oförberedd på. Läget i branschen är dåligt och de arbetstider jag med stor sannolikhet kommer få är allt annat än bekväma.

Inte träffa mina barn på nästan 3 dagar i veckan tex. Inte ok....

Så nu spånas det, om jag ska göra slag i den där tänker som lekt med mig de senaste åren. Sadla om, plugga och bli sjuksköterska för att som mål bli barnmorska. Vågar jag? Jag har inte pluggat på 9 år och mina betyg var rätt medel. Kommer jag in? Jag ska leta fram mina gamla betyg och skicka in en anmälan. Den 15 är sista dagen.. Oj, Pirr i magen vid tanken!

Sen är det bara att vänta och se om hästen sadlas på nytt eller om det är in i ekorrhjulet jag kliver in igen.

Fortsättning följer...

3 års trots och nattskräck

Det är inte lätt att vara snart 3 år. Vår stora lilla I har blivit så trotsig på den senaste tiden. Känns som om det eskalerar mer och mer. Inget är någonsin bra och alla små vardagliga saker blir en ständig kamp.

"Jag vill inte" "Jag kan inte" "Jag kan visst" "Jag vill visst"

Och jag svarar med; Nej, sluta, gör inte så, du får inte, du ska, ajabaja osv osv.

Det är så svårt att veta hur jag ska bemöta hans humör utan att tappa mitt eget. Det känns så jobbigt att hela tiden bråka med honom. Han är ju en av mina stora kärlekar, jag vill inte skälla och höja rösten. Men jag gör det, ofta. Allt för ofta. Mitt tålamod går på sparlåga och när I för 75de gången i raden nyper lillebror eller tar hans saker så håller jag på att bli tokig.

Jag vet att han agerar ut mer nu, dels pga sin ålder och dels för att Lillebror börjar "ta plats" mer än förr. Ta leksaker han leker med, förstöra byggda torn och dra honom i håret. Visst leker de fint ibland med det slutar 9 gånger av 10 med att någon blir ledsen.

Jag berömmer när han gör något bra. Minsta lilla bra/gulliga/fina/duktiga sak får han massor av beröm av. Jag försöker ge uppmärksamhet för de bra sakerna och inte bara de dåliga. Jag ignorerar när han säger "dumma mamma" och talar om hur glad jag blir när han kramar mig. Men fan va svårt det är. Ofta kommer även en "dålig" sak så fort jag gett beröm för något bra. 2 sekunder efter att jag sagt:Mamma tycker så mycket om att se att du och lillebror leker så fint" bara måste han lägga sig på honom och hålla fast eller sno exakt just den leksak lillebror har i handen så han blir jätte ledsen.

Tänk alla dessa känslor han har i sig min lilla (snart) 3 åring. Det måste vara så jobbigt att hela tiden behöva kämpa och ta strider och göra allt för att "vinna". Han är envis till tusen och ordentligt bestämd. (Vilket han tydligen har från mig säger min mamma..)

Dessutom, som om detta inte vore nog så har han blivit skvatt omöjlig att få att sova. Han vill verkligen inte sova. Han blir så ledsen, håller sig krampaktigt runt min hals och håller sig vaken även fast jag ser att han är riktigt trött. Han har länge somnat prick kl.19 men nu är han uppe till 20.30-21.00. Vi sitter och håller handen, ligger bredvid. Läser saga, allt men ingenting fungerar. Vi har dragit ner på sovstunden efter lunch för att han ska bli tröttare. Vilket än så länge har resulterat i att han bara blir surare på eftermiddagen.

Jag skulle behöva gå en bemöta trots kurs. ;) sedan hör jag mig själv genom honom hela tiden nu. Här om dagen sa I till pappa; "Jag blir tokig på dig" Vilket jag säger ibland i stundens hetta. ;) Dags att börja tänka på sina formuleringar. Hihi!

Så det är såklart inte bara dåligt. Han är en underbar liten person när han är på bra humör. Då vill jag så gärna bara vara med honom. Han älskar när man läser böcker så det gör vi ofta. Gärna samma bok om och om igen. Några böcker har han nästan lärt sig utantill och sitter ibland själv och "läser" högt för sig själv.

Just nu ligger han med huvudet i mitt knä efter att än en gång tillslut somnat i soffan.. Jag klappar honom på kinden och viskar att jag älskar honom. Hoppas ATG han förstår det fast jag låter arg så ofta...

Ytligheter.

Jag gick ju nästan i mål innan bröllopet. 0,5kg var det kvar och det räknas ju nästan som vinst iaf tycker jag.

Men nu, motivationen är på noll. Jag som fick så bra med luft under vingarna innan Thailand. Sen mojnade vinden och latmasken i mig gjorde sig hemmastadd igen.

Nu har jag bara tränat vid 1 tillfälle sen vi kom hem. (1 mån!) Knappt rört på mig alls faktiskt mer än det man springer efter barnen. Visst har pappan varit borta och min vanliga barnvakt haft förhinder så det är en liten anledning till det.

Idag såg jag 1 kg upp på vågen. Det är lite men ändå så känns det som en örfil. Det är ett bevis på min onyttigihet. Bevis på att jag inte kan äta som jag äter. Bevis på att jag håller på att slänga bort det jag jobbat otroligt hårt för.

För nu är det så. Jag är inte "tjock" längre. Men jag är inte hälsosam. Jag äter en massa skit och har varje dag väldigt ont i magen av det. Men jag kan inte låta bli. men nu handlar det om hälsa, att känna mig stark. Både i kropp och knopp. Jag vill må bra i och med min kropp.

I morgon tar vi upp GI igen. Jag har köpt löparskor. (Billiga för jag har en tendens att lätt ge upp..) Ursäkterna känns mer och mer som lögner nu.

Ikväll blir det 1,5h intervallträning på Steplåda. En början.

"Smiling is optional. Finnishing is not"