I går läste jag om modellargenturer som utanför ätstörningskliniker erbjuder tjejer modelljobb. Jag kan inte ens beskriva hur upprörd jag blir över detta. Hur det äcklar mig.
Är det så vi vill att "vackert" ska se ut? Sjuka kroppar som precis kommit ut från vårdhem? Mänskliga klädhängare utan former? För hur man än vrider på det så är det vi ser i tidningar, på tv, på reklamer något som påverkar oss alla, i mindre eller större utsträckning.
När jag var yngre så var jag den "tjocka" i min bekantskapskrets. Jag fick mens när jag var 10, tuttar hade jag vid 11. Min kropp såg helt annorlunda ut än mina jämnårigas. När jag gick i mellanstadiet så påverkades jag inte så mycket av detta. Det var först när jag kom upp i högstadiet och alla började ha pojkvänner, fick sina första kyssar och vissa som även hade sex som det framstod som klart att jag inte skulle få något av detta om jag alltid skulle vara den tjocka och roliga i gänget. Jag blev otroligt osäker. Började lägga alla mina negativa känslor och problem på min vikt. (Det ska tilläggas att jag var 163 lång och vägde ca 64kg. Medans mina kompisar var va 154-160 och vägde uppskattningsvis mellan 50-56kg, ingen övervikt direkt)
Jag, 13 år gammal, började hoppa över måltider. Ljuga för alla som frågade om jag ville ha något att äta och började gå otroligt långa sträckor varje dag. Jag gick överallt. Hela tiden. Jag åt mindre och mindre och belönade mig själv med en klapp på axeln och en märklig blandning av makt och njutning varje gång jag kunde gå förbi matsalen i skolan utan att gå in. Fast magen skrek av hunger. Min mamma konfronterade mig tillslut, efter att ha kommit på mig med att kasta rostade mackor i sopporna efter att ha smulat ner på en tallrik.. Hon lämnade mig aldrig utan att ha kollat att jag åt. Jag vägde då 48kg med mina 163cm.
Det är mer än vad kvinnorna väger när de lämnar klinikerna. De är mer än vad supermodeller väger fast de är 10-20 cm längre än jag. Det är mer än vad som man "ska" väga enligt dagens "ideal".
Jag tog mig ur detta med hjälp av vänner, en mindre livskris och med hjälp av en av de populäraste killarna i skolan (som jag var hemligt kär i så där som tonåringar är) Han blev min vän och hans stöd var tillräckligt för en ensam själ att återhämta sig. Med lycka kommer oxå välmående och jag kan idag se tillbaka på den trasiga tjej jag var då och bara tänka mig hur det skulle vara att bli uppvaktad så när jag mådde som sämst. Vilken förvirring det måste vara och vilket bränsle för sjukdomen anorexi att fortskrida. Jag kommer alltid ha en skev relation till mat, jag har ofta ångesten kvar när jag går upp något kilo. Men det har blivit bättre när jag "tvingades" gå upp i vikt under mina graviditeter.
Jag tycker synd om dagens ungdomar som måste leva upp till dessa orimliga krav på vad som anser vara vackert och känslan av att aldrig riktigt passa i tex H&Ms kläder så som kvinnan på bilden i reklamen kommer att skapa oändligt många mer trasiga själar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar