Året 2013

Här kommer en sammanfattning av Mitt och Svahnfamiljens år. 

Januari- då gick jag ner de sista kilorna och nådde målet på 58kg. Vi firade Vidar i förskott, åkte till Thailand den 31. 

Februari- spenderade vi i Thailand. 30 dagars semester. Underbart! V fyllde 1 år, Maken blev 30 år, och vi gifte oss där på stranden. Magiskt! 

Mars- firade vi vår 7 årsdag och vår 4 åriga förlovningsdag. 

April- Kära vänners dotter föddes. jag träffar min chef och mina jobbplaner ställs på ända, så beslutar mig i sista stund att söker in till högskola. 

Maj- I blir 3 år och vi undrar var tiden tog vägen. 

Juni- jag fyller 28 år, firar med champagne och vänner. Vi spenderar midsommar på landet med fina vänner. 

Juli- Har vi en underbar semester. Åker till Kolmården, badar, solar, leker och busar. Jag och Maken tar en "miniweekend" i Stockholm!  Får besked att jag inte kom in på högskolan. 

Augusti- under semestern går jag upp 5 av dem 9 jag gick ner. Känns jobbigt och trist. Men förstår varför. Vi har vår Thaifest som blir hur lyckad som helst! Jobbar lite enstaka pass. Känns inte bra. 

September- säger upp mig från jobbet. Inser att jag verkligen vill börja plugga och  börjar därför plugga upp mina betyg från gymnasiet. V börjar dagis. 

Oktober- V blir ledsen när jag lämnar ett tag på dagis, mitt hjärta blöder. Tack vare fin uppbackning av personal och mycket närhet hemma "kommer han över det". Söker in till högskola igen. Skriver högskoleprovet, pluggar intensivt. Finaste lilla Flora föds. 

November- plugget intensifieras, jag gör inget annat än det. Får bra betyg till slut. Skickar in dem. Andas ut ett slag. 

December- får veta att jag blivit antagen till högskola! Superfint Luciafirande på dagis. Julen firas med makens familj och nyår kommer vi fira på landet i stillhet. 

Sammanfattat ett bra år med både toppar och dalar.

Bucket List

En lista med saker jag vill göra innan jag dör. Utan inbördes ordning. 

(Utan det självklara så som att få se barnen växta upp osv..) 

* åka på safari och se The Big Five 

* vandra inka-leden 

* bila genom USA 

* åka till Disney Word 

* Fira min 30-årsdag i New York 

* bevittna ett mirakel ✔✔

(jag har upplevt 2, för visst måste ett barns födelse räknas?) 

* positivt förändra någons liv 

* rädda ett liv (här tänker jag inom sjukvården när jag är färdigutbildad) 

* Göra en god gärning som verkligen har betydelse 

* Komma ur vår något dåliga ekonomiska situation så jag har möjlighet att skänka pengar till välgörenhet. 

To be continued.. :) 

Att släppa taget.

Jag har sedan V föddes gjort mig av med saker och kläder allteftersom han växt ur dem. På den senaste tiden har det kommit av sig lite. Så vi tog tag i det igår, la ut massor av kläder, över 200plagg i klädpaket på blocket. 

Fy fasiken va jobbigt det var att lägga bort kläderna nu. Nu när han inte längre är bebis.. Jag spar såklart sådan som har extra affektionsvärde men annars anser jag att kläderna gör mer nytta någon annanstans än på vår vind. 

Ca 1 h efter vi lagt ut dem så ringer en man, han vill ev köpa allt om vi kan tänka oss att gå ner lite i pris. Han och hans organisation ska åka ner till Syrien med kläder till flyktingarna där. Han undrar även vi har mer grejor. Gärna vinterkläder då barnen fryser där nu. Såklart vi "ställer upp på det". Vi lovar att återkomma idag. 

Så nu har vi sökt igenom ALLT! Och jag har gråtit inombords när jag ser små små strumpor som blivit för små för länge sen.

För vi vet att vi inte vill ha fler barn nu. Jag ska ju plugga och helst vill jag jobba oxå. Kanske vill vi sen. Om vi kan. Jag har nämnt det förut här att det ibland känns som om någon saknas, att en själ till är menad för vår familj. Men kanske försvinner den känslan med tiden eller så är det mina " biologiska" känslor/tankar som spelar mig ett spratt. 

Min minsta, han börjar bli stor. Att inte få handla på bebisavdelningen eller att "body-tiden" snart är slut gör mig sorgsen. Jag är såklart glad att han växer, att jag får uppleva honom och se honom utvecklas men när bebistiden är slut, är den så definitivt slut. 

Min bästa vän fick sitt andra barn i oktober. När jag håller i henne så ekar min livmoder tom och jag kan nästan känna den där stickiga känslan i brösten. Att tänka aldrig mer, istället för någon gång, är för stort, för svårt och för jobbigt just nu. Jag vill inte tänka att jag aldrig mer kommer få vara gravid, att inte få vara med om det fantastiska som en förlossning kan vara och inte få amma och sköta en liten sparv och ta del av ett nytt liv. Kanske får det mig att låta girig. Det finns ju dem som aldrig får dessa saker ens en gång. Men jag känner så. 

Sorgligt känns det. 

Idag tittade vi på varandra, jag och maken, när vi stod i ett hav av små strumpor och dreggelhaklappar, och utbytte en blick som sa, " kanske är det bäst att spara några, ifall att någon gång" och det är väldigt skönt att inte vara ensam i den känslan. 

Julafton.

Vilken mysig och fartfylld jul vi hade i år. 9 vuxna 9 barn i åldrarna 2-14 år. Han har 4 syskon min maken, som har två och 3 barn var. :) Mycket lek, spring och  klappar blev det. Ibland lite för mycket fokus på paket kan jag tycka.. Mina som är små hinner knappt leka med nått för de blir förvirrade av allt nytt. :) 

Tomten kom och barnen bara spratt i hela kroppen av förväntan. Så härligt att se! Bästa på hela dagen. :) 

Morgonen började mer stilla, hemma hos oss där barnen hämtade sina julstrumporna och öppnade paketen i vår säng. Jag och maken böt en klapp vi med. Han fick en tröja och julkaffemuggar av mig. Och jag fick en liten DATOR! Som jag ska ha till skolan. Jag måste varit snäll i år! :) 

Sedan sprang killarna upp och fann en klapp till under granen, en större som inte fick plats i strumpan. 

Sedan åt vi en relativt lugn frukost för att vara oss. :) 

Julen allt som allt var härligt, men mest för att vi får vara tillsammans och umgås. ❤ 

En tanke.

I allt köpande och paketgeande vill jag stanna upp, påminna mig själv om hur lyckligt lottade vi är- som får dela julen med våra barn. För många är det fortfarande bara en dröm, eller ett evigt kämpande mot att bli det vi många tar för givet. En familj. Ikväll går mina tankar till alla er som kämpar. ❤   

http://www.wabbiefoundation.org

Eftersom det inte kommer hinnas med i morgon

Vill jag bara önska er som läser en 

                 GOD JUL!! 

             Stor kram till er! 

En första gång för lilla V.

Mitt hjärta brinner. Min själ glöder.

Ett litet barn i min famn, 

rummet är mörkt. 

Lugnt och stilla.

En liten mun mot min kind, 

Viskandes "älskar dig, mamma" 

Och kärleken exploderar i mitt bröst, brinnande färdas den genom mina ådror. 

Alla tvivel, på vem jag är, om jag gör rätt, försvinner i denna stund. En kärlek så ren, den han känner för mig. Vilken gåva den är. Kärleken jag känner för honom, det går inte att beskriva med ord. 

Jag kan inte motstå..

doften av en skinnväska. 

Jag var på Åhléns idag och handlade julklappar. Jag hade presentkort från mitt jobb som jag ville använda och köpa en ny väska som rymmer diverse böcker när jag ska åka fram och tillbaka till skolan med tåg. Jag hittade en jättefin i syntet. Kändes lite plastig men uppfyllde alla kriterier. 

Jag hittade dock en annan. I skinn. Doften av skinn alltså, helt oemotståndligt! Tyvärr fanns den bara i senapsgult, den svarta va slut. 

Eftersom jag var långt ifrån ett annat Åhlens så köpte den första men insåg när jag kommer hem att jag verkligen vill ha skinnväskan! Så i morgon åker jag till ett annat Åhléns och byter. Den var såklart dyrare men som sagt, väskor i skinn är oemotståndligt!

 :) 

Tredje gången gillt!

Vi kom iväg! Maken och jag kom iväg på julbordet igår. Vi har frossat i hummer, räkor, havskräftor, ostron, kungskrabba och smaker av julmat. Igår var jag så mätt att jag trodde magen skulle spricka! 

Det var så skönt att bara vara vi utan barnen. Och i bland måste man väl få tycka det? Barnen var med farmor och farfar och sov ca 1 h efter vi åkt så de hade det bra. 

Vi ha se varandra, jag och maken. Verkligen se varandra. Jag sa till honom att vi är så vana att hålla vardagen flytande att vi inte riktigt ser varandra. Det är klart att vi tittar på varandra men inte på samma sett. 

Det slog mig hur fin han är när han skrattar. Att han fått fina fina linjer vid ögonen när han ler. Och mitt hjärta blir varmt. Jag älskar honom och vi hör ihop. Ibland behöver vi se varandra. Prata ostört, och ha en hel konversation utan avbrott. Vi älskar vårt småbarnsliv och det är när vi får chansen att vara vi och tycka det ska bli mysigt att komma hem som man inser hur mycket. 

Men vi är oxå man och kvinna, och har en relation som måste vårdas, tas hand om ibland. Och i går fick vi chansen att göra det. 

Vad är oddsen?

Som jag skrivit tidigare så skulle vi på julbord den 7 dec som inte blev av för att vi var magsjuka. 

Efter många om och men så bestämde vi oss för att boka om, dock kunde inte alla men några av oss. Alla helger var fullbokade så vi bestämde oss för att gå den 17de, alltså i morgon. 

Och vad tror ni händer? Jo barnvaken, min mamma, blir MAGSJUK! Ärligt!! Va är oddsen? Vi har inte direkt någon annan att fråga eftersom svärmor och svärfar ska med. Och riskera att smitta barnen (och oss) en vecka innan jul? Nää! 

Så vet vi inte hur det bli, man lämnar ju inte barnen till vem som helst. Vi håller tummarna att barnens faster ska kunna komma hit.. Men jag vet inte. Hon har en hel drös med egna barn så det inte bara att komma över en veckodag.. 

Åh denna besvikelse. 

Jag kom in!!

Det senaste halvårets slit, oro och ekonomiska svårigheter gav resultat! 

Jag kom in!! Jag börjar skolan den 20 januari och är så jävla glad!! Jag skrek rätt ut när jag fick veta! 

Början på en helt ny framtid börjar nästa år. Fantastiskt! 

I morgon eftermiddag..

Får jag veta om jag kommer in på utbildningen eller inte.

Fjärilarna, eller det känns mer som fladdermöss, far runt i magen och jag tvivlar på att jag kommer kunna sova inatt. 

Jag ber en stilla bön att jag får förverkliga min dröm. Och håller tummarna. 

Världens underligaste kräksjuka.

Vill varna känsliga läsare. Hoppa över detta i lägg! :) 

I måndags natt kräktes lillebror. I hela vår säng, på hela honom och på hela mig. Någon annan som vaknat av en kaskadkräka över hela bröstet så det rinner ner i öronen? Inte? Inget som rekommenderas iaf. Blodpudding och lingonsylt. Såg lite ut som om vi slaktat en gris i vår säng. 

En till kräka la han under tisdagen men sen var det nog. Det såg ut att vara över. Ingen annan hade blivit smittad. Vi pratade om om det verkligen var vinterkräksjuka. 

I fredags kräktes storebror som sagt i tidigare inlägg. 3 dagar efter. Är är det inte lite lång insjukningstid? Jag blev oxå rätt dålig i magen och tappade matlusten under fredagen och längtade hem maken som aldrig full. I 10 låååånga timmar ville jag bara sova. Jag sov sen 14h under natten. I lördags mådde jag bra. 

I morse väcker maken mig. Han har kräkts. Jag fattar ingenting. 1 vecka tog det för att gå runt i huset. 1 vecka har jag varit isolerad med barnen nu. Alla mina äss i rockärmen är slut och tålamodet börjar tryta hos oss alla. 

Reslusten.

Den årliga reslusten börjar infinna sig som den gör varje år vid den här tiden. 

I snart 10 års tid har jag var annan vinter gjort en längre resa. 

2004- 2 månader i Thailand 

2006- 4 månader i Thailand (Med maken) 

2008 - 09  6 månader Jorden runt resa med maken till Thailand, Australien, Nya Zeeland, Fiji, Cook Öarna och LA, USA. 

2011- 1 månad Thailand  med Maken och storebarnet. 

2013- 1 månad i Thailand med maken och båda barnen. 

I vinter blir det ingen resa, jag hoppas att vi kan komma iväg nästa år. Till Thailand eller någon annanstans. 

Resorna vi gjort innan vi hade barn har lagt grunden för vår relation helt klart och jag värdesätter de minnena högt. Det var fantastiska resor utan en massa måsten. Fart, fläkt, strand, bad och stad. 

Jag vet att dessa typer av resor är bakom oss, att det inte är något man gör med barn. Nu handlar resorna om bekvämlighet, man vill inte bo på en relativt öde ö med små barn. Man vill ha nära till ett sjukhus, helst inte åka 4 timmar båt om det inte är absolut nödvändigt osv. Jag älskar våra bekväma resor oxå, men jag längtar lite till barnen blir större så vi kan åka på lite andra resor med dem. 

Jag drömmer om att tågluffa alla 4 i Italien, vandra Inka-leden och/eller åka bil genom USA. Allt detta kräver lite större barn som sagt! :) 

När vi kom hem från Jorden runt resan var vi lite mätta på hotell och resor. Vi ville inte spara mer pengar utan leva. Vi ville oxå ha barn kom vi fram till. Att det skulle betyda ännu mer sparande och dålig ekonomi hade vi inte tänkt på. 

Men sedan storebarnet föddes, redan hans första vinter så kom den igen, som ett brev på posten, den där reslusten. Och varje år sedan dess. Jag läser tidningar, planerar resor vi inte kan åka på och i år när det är vår tur att stanna hemma så ser jag avundsjukt på när andra åker iväg till varmare breddgrader. 

Just nu, planerar jag i hemlighet för vintern 2014-15 då jag vill åka till Thailand igen. Till svärföräldrarnas hus kanske en sista gång då de känner att de förmodligen vill sälja om rätt köpare dyker upp.

Jag önskar oxå hett att få fira att jag fyllt 30 i New York i september 2015. Jag fyller år i juni men drömmer om att se the Big Apple på hösten. Denna gång med bara min man för en weekend. Hur allt detta ska finansieras vet jag inte! Haha! Framför allt inte om jag pluggar men vi får se. 

Drömmar är gratis och förhoppningsvis är livet tillräckligt långt för att försöka uppfylla dem. 

Lite ledsen..

Sedan september har vi sett fram emot ikväll. Julbord. Barnfria. Man och fru, med makens syskon och respektive samt  hans mamma och pappa. En chans att prata ostört. Att föra en hel konversation med mina svägerskor. Som jag längtat. 

Igår kräktes vår stora. Lillebror följde tätt efter. Ingen vill vara barnvakt och ingen förälder vill lämna sina sjuka hemma. Så det blir inget julbord för oss. 

Vi är dåliga,jag och maken, på att göra saker tillsammans. Mest för att vi inte har råd. Också för att vi drar oss för att be om hjälp. Men ibland skulle det verkligen behövas, en stund utan vardag. Vi kanske hittar på något 1-2 ggr om året tillsammans. Det är inte alltid lätt att vårda en relation när man alltid är mamman och pappan. Alltid har någon annan att se till. Jag saknar honom ibland fast vi ses varje dag. Är det konstigt? 

Jag hade sett fram emot ikväll, mer än jag faktiskt förstod. Så nu är jag lite ledsen.., 

Mammor som hetsar på Facebook

Ibland blir jag så spysjuk på Facebook. Så trött att jag vill stänga ner och aldrig öppna upp. Men så vill jag inte tappa kontakten med de vänner jag ser mer sällan, vill fortfarande hänga med. 

Mest av allt blir jag galen på att alla måste uttrycka sina åsikter så starkt hela tiden. Framför att om moderskap! Jag har lärt mig att de allra flesta mammor faktiskt gör det bästa de kan. Utifrån sina förutsättningar och utifrån sin familj. Varför måste vi hålla upp pekpinnar och lägga oss i istället för att stötta. Varför måste det tävlas? 

En mamma som lätt får mjölkstockninng men kämpar med amning för att hon vill, skriver ut sin frustration att hon åkt på det igen. Istället för att stötta, säga uppmuntrande ord så får hon höra: "Men herregud, sluta amma!" Vilket hon säker gjort om hon velat. Så blir det plötsligt en hätsig diskussion om amning eller inte. Någon (som oftast inte ammat) tar illa vid sig och hela diskussionen skenar.

En annan mamma skriver att hon är så trött, hennes dotter på 1,5 år sover i deras säng efter månader av att ha varit nöjd i sin säng. Hon vill kanske ha lite stöd i sin trötthet. Inte höra: "trötthet är "risken" man får ta när man bestämmer sig för att skaffa barn". Precis vad man vill höra när man är trött och känslig. 

Alltså ärligt. 

Jag är en sån som skriver sanningen, inte bara de rosa fluffiga sakerna på FB men så fort det handlar om "uppfostran" amning eller sömn får man hela mammamaffian mot sig. Åh. Blir så trött. 

Ibland som mamma, kan man bli trött, överväldigad, vilja fly, tvivla, önska sig lugn och ro. Men dessa känslor är så tabu. Vi ska alltid vara den "goda modern" som kastar bort sitt eget jag med hela känslospektrat och bara vara mamma. Vilket inte går! Lika mycket som vi kan tycka att allt är fantastiskt rosafluffigt och härlig måste vi väl för tusan även känna andra mindre glada känslorna oxå! 

Lystring alla mammor därute: Stötta varandra, inte dömma! Håll era tips och "råd" inne tills dess de uttryckligen efterfrågas. Tack!