Det var så skönt att bara vara vi utan barnen. Och i bland måste man väl få tycka det? Barnen var med farmor och farfar och sov ca 1 h efter vi åkt så de hade det bra.
Vi ha se varandra, jag och maken. Verkligen se varandra. Jag sa till honom att vi är så vana att hålla vardagen flytande att vi inte riktigt ser varandra. Det är klart att vi tittar på varandra men inte på samma sett.
Det slog mig hur fin han är när han skrattar. Att han fått fina fina linjer vid ögonen när han ler. Och mitt hjärta blir varmt. Jag älskar honom och vi hör ihop. Ibland behöver vi se varandra. Prata ostört, och ha en hel konversation utan avbrott. Vi älskar vårt småbarnsliv och det är när vi får chansen att vara vi och tycka det ska bli mysigt att komma hem som man inser hur mycket.
Men vi är oxå man och kvinna, och har en relation som måste vårdas, tas hand om ibland. Och i går fick vi chansen att göra det.
Vad mysigt! Man behöver de där stunderna!
SvaraRadera