Mors dag

Idag är det morsdag. Och förutom att tacka min mor ( och far) för att hon orkade vänta på mig, trotts svårigheter och lång väntan så känner jag en enorm tacksamhet för mina söner. Att jag får vara deras  mamma. Det största och bästa som hänt mig, utan tvekan. ❤️ Jag sänder en varm tanke till alla er som kämpar längtar och väntar på att få fira denna dag som mammor. Jag vet att denna dag kan vara värre än andra. 

Rullar på..

Livet flyter på i en väldig fart. Det är knappt så jag hinner med. 

I skolan är det bara några veckor kvar och den svåraste kursen hittills. Anatomi. Så sjukt många namn på alla kroppens delar, både svenska och latin. Hittills har jag klarat alla moment och tentamen. Men jag är orolig för denna faktiskt. 

Hemma så flyter det också på. Barnen bli större, min älsta blir 4 år på måndag och jag förstår som vanligt inte vad fasiken som hände! Hur kan den där lilla sparven blivit 4 år. Han är verkligen en 4 åring nu, vår Lill-polis. Han vill vara med och bestämma och är väldigt noga med rätt och fel. Inte så ofta när det gäller honom själv- han har ju alltid rätt- utan det är jag, pappan och lillebror det gäller. 

Han är så glad, han har lämnat den där jobbiga 3 års perioden och till viss del spelar väl vår (hans och min) "dåliga" period in, då den oxå tycks vara över. Jag får dagligen massa pussar och kramar och han låter mig vara nära honom. Vilket jag såklart är överlycklig för. 

Jag och maken har som vanligt vår "vårkris". Han får spatt och panik för han har "så mycket att göra" ute på gården och tomten. Vilket gör att vi knappt ses. Han kommer hem äter maten jag lagat och försvinner ut och målar, fixar, pillar med allt på en gång så att inget blir klart. Och jag får ta allt annat. Städa, diska, tvätta, laga mat, plocka undan. Jag vill ju vara med barnen så jag har ångest och blir skitstressad hela tiden för jag vantrivs i ett stökigt hus men vill samtidigt ge barnen så mycket tid som möjligt. Så det blir lätt lite irritation oss emellan och vi "connectar" lixom inte med varandra. Vi mer bollar uppgifter mellan oss och stannar inte upp och ser varandra. Vilket såklart på verkar allt som är relationen- vad vi pratar om, samlivet osv. 

Vi bor ju, på gott och ont, bredvid mina svärföräldrar. De är ett jätte stöd och hjälper till både praktiskt med barnen och köper grejor till oss. Det borde finnas en bild på dem i ordboken under ordet -generös. Men samtidigt så känner jag mig iakttagen. Helt plötsligt kan det stå någon utanför fönstret och påta i rabatten eller så planterar de någon buske här och var. Maken hjälper till mycket hos dem oxå, iaf en gång om dagen när han är ledig. Så denna "tillgänglighet" till varandra kan vara otroligt påfrestande oxå. Jag gillar inte att påta och fixa rabatter. Jag har inget intresse. Vi har planerat vår tomt så-

Minsta möjliga underhåll. ;) Men det får jag höra ganska ofta oxå. Att det är "sååå tråkigt" att jag inte är intresserad. Osv.. 

Nu ska jag dricka kaffe och sedan sätta mig in i nervsystemet. ;) 

Perspektiv

Två faktiskt. I bland behövs bara lite perspektiv och lite gos och fina ord av ett litet barn för att man ska må bättre. 

Hjärnspöken

Mina hjärnspöken är i gång igen. 

En sån här period då jag längtar bort, till en annan tid, andra möjligheter. Framåt, bakåt, tänk om. Känner mig fånge i min egen vardag. Önskar att jag kunde göra mer än jag gör. 

Allt är så ytligt egentligen. Jag önskar mig min gamla kropp tillbaka. Med varje lager av kläder som åker av i vårvädret kryper ångesten närmre under skinnet på mig. För varje "jag har/ska träna" - status på Facebook så känner jag min egen otillräklighet. Varför kan jag inte acceptera hur jag ser ut? Eller sluta äta? 

Jag önskar vi hade råd att åka bort, min make och jag. En inbjudan att hälsa på vänner i London ligger öppen. Men inga pengar finns att ta oss dit. Jag önskar vi kunde åka på en sista minuten, vi i familjen till något varmt ställe så barnen får bada i pool och hav medan jag tankar energi och livslust av solen. 

Jag önskar jag hade mer sexlust. 

Mer tid, råd och möjlighet att gå på resturang eller en bar oftare. Känna pulsen från staden. Få skratta med vänner. 

Jag önskar jag var gladare i mitt fina underbara liv. Att jag kunde vara nöjdare med vad jag har. Jag har egentligen allt. Jag önskar jag var mindre otacksam för det fantastiska som är mitt. 

Jag önskar att jag kunde sluta jämföra mig med andra, både vänner och främlingar. Jag önskar att jag kunde sluta önska att vi kunde flytta till ett varmare land.

Jag önskar att jag kunde leva mer i nuet, inte i tänk-om eller i det förflutna. Jag önskar jag kunde sluta älta saker som hänt, som jag ändå inte kan ändra på. 

Jag önskar att mina hjärnspöken kunde hålla käften.