Tankar från kvällen

Vår lilla V är nu 2 år och 10 månader. Snart en 3 åring. Igår kväll låg han mellan mig och pappan, så liten, så stor på samma gång. Min bebis. Min lilla. Som inte är bebis längre... 

Vi tänkte på Thailand, när vi var där sist var I lika stor som V är nu.. Det går inte att tänka sig. Han var ju inte liten då, tyckte vi. Han kändes stor för att någon annan var liten. 

Jag tänker mycket på det. Att V fått utrymme att vara liten, växa i sin egen takt medan I "tvingades" bli stor och finna sig i saker som V aldrig behövt. Jag undrar hur det påverkat honom, dem. Jag känner att jag missat, för sen V kom har det mest varit hos mig han varit, och I hos pappan. Vilket är bra men i bland blir jag avundsjuk. Jag tar I till mig och kramar honom länge länge. Som om jag försöker ta igen alla de kramar jag missat. 

Jag undrar om jag gjort rätt, om jag kunnat göra annorlunda. Om jag borde gjort annorlunda. 

En 4,5 åring och en 3 åring. Herre Gud, vart tog tiden vägen. 

Hej!

Huvudet sprängs av allt som händer. 5 veckors praktik som i sig var bra men som gjorde vardagspuzzet extremt svårt att lägga. Jag har haft ångest, svårt att somna för jag har tryck över bröstet, tappar sjukt mycket hår och fått magkatarr. Mina söner gråter efter mig och min minsta vill helst vara nära mig 24/7. Han grät ett par gånger vid lämning på dagis vilket inte hänt på ett år. Mitt hjärta brast och jag grät hela vägen till praktiken. Jag vet att hans beteende är en direkt reaktion från att jag varit borta extremt mycket. Vilket krossar mitt hjärta ännu mer. 

Att prestera i skolan, på praktiken och i familjen visade sig vara för mycket för oss alla. Nu är det tack och lov över och vi plockar upp bitarna och förbättrar våra närhetsband. 

Jag kan knappt tro att det snart är jul. Tiden går alldeles för fort! 

Så mycket..

Jag har så mycket jag vill skriva här, men tiden finns inte. 

Ska dra en uppdatering lite kort. 

* skolan är igång på allvar, och jag älskar det! 

*hösten har kommit med besked

* 13% av Sveriges befolkning röstade på SD. Jag var inte en av dem. Jag var en av dem som ville kräkas hela valnatten över det resultatet. 

* jag har varit nära att förlora en vän. Inte till döden utan till extremt olika åsikter. Det har varit otroligt jobbigt. Men vi jobbar på det och idag känns det bättre. 

* jag har färgat håret. Bestämt mig gör arr spara det långt. 

* vi var utan vatten i 2 dygn. Inte så kul att inte kunna spola i toaletten eller tvätta händerna. Vilken lyx vatten är!! 

* jag oroar mig för Ebola. Och multiresistenta bakterier. Och IS framfart. Världen är helt upp och ner och jag önskar jag vore lyckligt ovetande. Så jag kunde sova på kvällarna. 

* jag har absolut ingen sexlust. Jag vet inte var den tagit vägen. 2014 är inte sexets år iaf. Min man börjar tycka det är jobbigt att alltid få ett avisande. Vilket gör att jag blir ännu mindre sugen pga av att jag känner att jag "borde" eller "måste". Moment22 det där.. Tips någon? 

* en kompis dotter har börjat fått kramper dagligen, så hon är under utredning. Jag funderar mycket på henne. Önskar jag kunde hjälpa, lindra.. 

Inget fredagsmys för mamman

Måndag kväll- var jag inte hemma 

Onsdag kväll - var jag inte hemma 

Torsdag kväll - var jag inte hemma 

Fredag ikväll alltså nu har familjen fredagarmys. Äldsta sonen har jättehög feber. Och. Jag. Vill. Vara. Där... 

Denna vecka blev inte som vi tänkt och ikväll hade jag sagt ja till jobb.. 

Lille killen tittade på min med besvikna ögon när jag gick. En blick jag inte alls gillar.. "Ska du inte vara med på fredagsmyset mamma? " Ska du inte sova med mig mamma?" 

Ibland vill jag verkligen bara vara med min familj. ❤️

Uppdatering

Skolan har dragit i gång, så klart med VAB på lilleman parallellt. Maken tog nästan hela veckan så jag kunde gå skolan. 

Det känns skönt att vata tillbaka, intressant kurs om mikrobiologi. Dock kommer jag nog bli hypokondriker efter denna kurs. Alltså va smarta bakterier och virus är. Och resistens! Helt galet va nära vi är att inte kunna bota de mest "vanliga" sjukdomarna. Alla småbarnsföräldrar som läser detta: Vaccinera era barn! Som sagt, jag kommer få bacill-skräck.. Men intressant som tusan. 

Jag har även gått en HLR (hjärt och lungräddning) idag. Mycket kul och mycket värdefullt! Så nu har jag en "certifiering" i HLR. Konstigt nog blev jag lite känslosam av att titta på en film om en man som fick ett hjärtstopp och räddades på ett gym. Som fick en andra chans pga av en person på gymmet agerade fort och kunde HLR. Samma kunskap som jag idag fått. Värdefullt på något sätt. 

I morgon kväll ska jag jobba, vilket jag inte ser fram emot faktiskt. Skulle hellre vilja ha fredagsmys med min familj. 

Idag har jag jobbat. 10-19. Alltså i stort sätt hela barnens vakna tid. 

Ibland, eller ganska ofta, tvivlar jag på mig själv som förälder. Om jag gör rätt. Om jag är "rätt kvinna för jobbet".. 

Jag önskar jag hade mer tålamod. Jag önskar att allt inte behövde vara så klyvet. Att jag kunde finnas där, stötta och ge dem allt det som de behöver utan att den andra kommer i andra hand. Att jag var tillräcklig. Jag läser om olika "metoder" och tankesätt kring barnuppfostran och bemötande mot barn och jag blir så förvirrad för hur jag än gör så är chansen stor att det blir fel. Jag skäller för mycket, jag blir arg för ofta. Jag ger så mycket jag kan. Älskar dem något så oerhört. Talar om det. Med ord, med handlingar. Jag försöker lyssna. Försöker förstå. 

Jag skäms oxå. För att jag ibland tycker det är skönt att vara ifrån dem. Att jag ibland väljer att åka bort när jag kunde varit hemma. Jag önskar att jag gillade att bygga lego. Eller leka med bilar. Jag gör det såklart. Men jag lyssnar hellre på deras egna lek. 

"När kommer 3an?"

Ja ni, tänk om man kunde ha en lapp i pannan att man inte är redo att ta ställning om man vill försöka få fler barn eller ej... 

I dagarna, och antagligen framför allt för att jag rensat garderober och för att vi bytt från spjälsäng till riktigt säng till lilla V har frågorna kommit från höger och vänster. 

Att jag råkade säga högt att jag inte vill sälja spjälsängen var kanske inte så smart för det kunde feltolkas. 

Jag menar, förstår ingen annan än vi hur mycket kärlek den där spjälsängen innebär. Jag minns när vi skruvade ihop den först gången.  Vördnadsfullt nästan. Stort. Jag var gravid för första gången och hade noga veckor kvar att vänta på sonen, och att bädda den där sängen var fasiken helt jäkla magiskt. Och att det sedan legat 2 söner i den, och vuxit ur det gör det helt omöjligt för mig att sälja den. Oavsett om vi skulle kunna tänka oss en till så kan jag inte tänka mig att någon annan ska sova i den. Det är deras. Punkt. Kanske vill de själva ha den till sina barn. Det vore fint. 

Jag är en bebissjuk människa som älskat både graviditet, förlossning och amning. Jag är inte redo att säga "aldrig mer" men jag är helt säker på att det inte kan bli nu. Jag kan känna ett hugg i hjärtat att vi inte längre får köpa de små kläderna på bebis-avdelningen och av att ha plockat undan barnstolar och haklappar. Ibland känner jag tydligt att någon saknas, ibland känns det otroligt skönt att de "klarar sig mer själva". 

Vi vill känna efter, vi vill vänta. Vi får se. Kan vi senare? "Vi har ju åldern med oss" hör vi ofta men det är ju ingen garanti. Jag vet att jag kommer behöva sörja den dagen jag bestämmer mig för att det inte blir någon mer graviditet eller amning men den dagen är inte här än. 

Jag undanber ödmjukast frågan: "när kommer trean?" 

Då och nu

Idag när jag lämnade barnen så var det även lämning-dags för en av de nyinskolade små killarna. Han grät så. Klamrade sig fast. Och jag tänkte på de där två veckorna vi hade det så förra året. 

Förra året. Snart har lillebror, bebisen, gått på dagis 1 år... 

Jag känner mig så tacksam att det bara varade i två veckor, att han nu pussar mig, precis som storebror och skuttar in till kompisarna. Även efter sommarlovet har han inga problem att bli lämnad. Stora killen. 

Det får mig att tänka tillbaka, till förra hösten då allt var så oklart. Skulle jag   komma in på skolan i januari? Eller tvingas söka ett jobb jag egentligen inte ville ha.. Jag tycker inte barnen har blivit så mycket större men det har de ju såklart. 

Jag rensade ut deras för små kläder nu inför hösten. Storebrors kläder ska ju ärvas så de läggs bara in i garderoben eller direkt ner till lillebror. Men lillemans kläder är jobbigare att rensa bort. Många av plaggen har så många minnen i sömmarna, från dem båda. Och nu finns det ingen mer som ska ärva. Märkligt sorglig känsla. Vad ska man ge bort? Vad ska man spara för sentimentala skäl? Skulle bli hela vinden full!

Jag undrar var jag står, vad som hänt till denna tid nästa år.. 

Semester

Nu har jag snart haft 2 veckors semester! Vilka fantastiska veckor det varit och va mycket mysigt vi hunnit med. Vi lånade min mamma och pappas nya (2012a) husvagn och drog iväg på äventyr i en vecka. Skara sommarland, Gränna och Visingsö samt Kolmården han vi med. 

Vilka dagar, så varma och härliga men framför allt - tiden tillsammans. En lugn vardag varvat med äventyr. Inget ekorrhjul och inga direkta måsten. Utan bara vi. Synd att det är så lite tid på ett år man får det. Jag drömmer om mer tid. 

Jag har insett något, nu när jag jobbat i sommar. Jobbat dagar, helger och kvällar i skift. Insett att jag har det så bra. Min vardag är fantastisk när jag får plugga. När andra går till jobbet får jag gå på föreläsningar om sådant som intresserar mig och får berika mig själv. Lära mig. Utvecklas. Jag får åka senare och komma hem tidigare än heltidsarbetande. Jag kan hämta mina barn tidigare flera dagar i veckan. Jag kan städa undan, diska tvätta i pauserna på mina hemmastudie-dagar. Så jag får mer tid med mina barn. 

En vecka kvar på jobba- någon veckas ledighet sedan är det dags för skola igen. Jag längtar lite... 

Jobbar

Jag jobbar. Hela. Tiden. Jag hatar att jobba på timme. Alla skitpass är mina.. Tack och gonatt. Jag har dåligt samvete för jag träffar mina barn så lite. Jag saknar dem något oerhört. Mina armar saknar tyngden av deras kroppar. 💔

29 år

Idag fyller jag 29 år. Påbörjar sista året som 20-nånting och närmar mig det året då jag länge insåg att man borde vara vuxen. ;) 

I morse blev jag uppvaktad med sång, två små gossar så stolta över att ha lärt sig ja-må-du-leva-sången. Till frukost hade maken gjort hjärtformade scones och plockat blommor på gården. Så fint gjort. 

Jag och lilleman gick en långpromenad nere vid vattnet vid lunch. Han somnade snabbt i vagnen så det blev en fridfull promenad. 

När jag gick där i skogen vid vattnet fylldes jag av en enorm tacksamhet. Över att få leva och må bra. Över att ha två älskade barn som kommer in och sjunger för mig. Vilken lycka. Jag är verkligen så lyckligt lottad. Ögonen fylldes med tårar och värme spreds sig i bröstet. 

Dagen fortsatte så som dagar brukar men ikväll har vi delat på flaskan champange vi fick på vår bröllopsfest förra sommaren, åtit räkor och goda ostar. Så kvällen kändes lite speciell iaf. :) 

En fin födelsedag blev det och nästa år blir det kanske lite mer fira än i år. Jag hoppas vi kan komma i väg på New York resan vi planerar. 

Irriterad

Precis nu blev jag lite kräkfärdig. Varför ha denna modell för amningsbhar? VEM ser ut så här när de fött barn och ska amma?? Spä på hetsen att man måste bli fit så fort som möjligt efter förlossningen. (Säkerligen på bekostnad av anknytningen till barnet och med risk för framfall)  Eller det kanske är fullt rimligt att man lägger sig ner och gör ett par situps mellan amning, blöjor och blodiga bindor när man är nybliven mamma? Tummen ner för BOOB i detta sammanhang. Visa verkligheten, det skulle vi alla må bättre av!!  

Mentalt slutkörd

Nu märks det att det börjar bli dags för lite ledigt, att min termin börjar ta slut. En tenta i morgon sen är en termin avbockad. Redan. Tiden går så fort, jag hänger inte med. 

Jag har jobbat mycket oxå, för att få in pengar nu när det är slut på studiemedel över sommaren. Timlön kommer släpandes en månad vilket betyder att jag förutom att plugga på heltid, jobbat väldigt mycket extra i maj. Jag har bollat 3 extrajobb, skola, barn och hus och jag känner att det tagit på krafterna. 

Mina barn saknar mig. Gråter för att jag inte är hemma. Mannen tycker det är jobbigt såklart, att inte riktigt kunna tillgodose behovet av mig hos dem. Jag går sönder på insidan när jag hör dem. Idag när vi skulle åka till dagis bröt den lilla ihop. "Men jag vill vara med dig!! Jag älskar dig mamma" och jag vill bara ta honom i famnen och springa till en plats där tiden står stilla så vi får andas en stund. När det var dags att lämna honom så gick det bra iaf. Alltid något. 

Jag sover dåligt, har prestationsångest. Över min stundande tenta- har jag pluggat tillräckligt?  Och över mitt moderskap- är jag tillräcklig? 

Den enda stunden jag kan koppla av, är när stora sonen kryper upp bredvid mig när jag lagt mig på kvällen. Han har något magiskt öra som hör när vi lagt oss och kommer nästan alltid in till oss då. Numera väntar jag, längtar. Kan inte sova utan hans andetag. Hans villkorslösa närhet. Kravlös, ren och full av kärlek är hans närhet. Hans hand i min. Hans ljuva andetag som gör mig lugn och för min in i sömnen.

Det är lustigt egentligen, det här med att han sover i vår säng. Jag har alltid låtit mina barn sova där även fast jag inte sovit så bra av det. Nu är det tvärt om- jag sover bättre med dem där. Försökt få dem att sova själv har vi gjort och känt en viss yttre press att "de ska kunna sova själva" men nu är allt det där ett minne blott. Jag tror människan sover bäst nära- med sin flock. Och jag behöver närheten av min flock just nu. 

Jag har lätt till gråt, ögonen tåras till minsta känslosam reklam eller artikel i tidningen. Jag har alltid lätt till känslor, både med gråt och skratt men nu är det värre än vanligt. En trötthet jag inte känner igen har slagit till oxå, en psykisk trötthet. Men jag laddar om, kör nästa kurs i full fart och jobbar och har hemlängtan och dåligt samvete. Nästa v är jag ledig, innan sommarjobbet drar igång. Då ska jag ladda batterierna. Krama mina barn. Landa. Hoppas jag. 

Mors dag

Idag är det morsdag. Och förutom att tacka min mor ( och far) för att hon orkade vänta på mig, trotts svårigheter och lång väntan så känner jag en enorm tacksamhet för mina söner. Att jag får vara deras  mamma. Det största och bästa som hänt mig, utan tvekan. ❤️ Jag sänder en varm tanke till alla er som kämpar längtar och väntar på att få fira denna dag som mammor. Jag vet att denna dag kan vara värre än andra. 

Rullar på..

Livet flyter på i en väldig fart. Det är knappt så jag hinner med. 

I skolan är det bara några veckor kvar och den svåraste kursen hittills. Anatomi. Så sjukt många namn på alla kroppens delar, både svenska och latin. Hittills har jag klarat alla moment och tentamen. Men jag är orolig för denna faktiskt. 

Hemma så flyter det också på. Barnen bli större, min älsta blir 4 år på måndag och jag förstår som vanligt inte vad fasiken som hände! Hur kan den där lilla sparven blivit 4 år. Han är verkligen en 4 åring nu, vår Lill-polis. Han vill vara med och bestämma och är väldigt noga med rätt och fel. Inte så ofta när det gäller honom själv- han har ju alltid rätt- utan det är jag, pappan och lillebror det gäller. 

Han är så glad, han har lämnat den där jobbiga 3 års perioden och till viss del spelar väl vår (hans och min) "dåliga" period in, då den oxå tycks vara över. Jag får dagligen massa pussar och kramar och han låter mig vara nära honom. Vilket jag såklart är överlycklig för. 

Jag och maken har som vanligt vår "vårkris". Han får spatt och panik för han har "så mycket att göra" ute på gården och tomten. Vilket gör att vi knappt ses. Han kommer hem äter maten jag lagat och försvinner ut och målar, fixar, pillar med allt på en gång så att inget blir klart. Och jag får ta allt annat. Städa, diska, tvätta, laga mat, plocka undan. Jag vill ju vara med barnen så jag har ångest och blir skitstressad hela tiden för jag vantrivs i ett stökigt hus men vill samtidigt ge barnen så mycket tid som möjligt. Så det blir lätt lite irritation oss emellan och vi "connectar" lixom inte med varandra. Vi mer bollar uppgifter mellan oss och stannar inte upp och ser varandra. Vilket såklart på verkar allt som är relationen- vad vi pratar om, samlivet osv. 

Vi bor ju, på gott och ont, bredvid mina svärföräldrar. De är ett jätte stöd och hjälper till både praktiskt med barnen och köper grejor till oss. Det borde finnas en bild på dem i ordboken under ordet -generös. Men samtidigt så känner jag mig iakttagen. Helt plötsligt kan det stå någon utanför fönstret och påta i rabatten eller så planterar de någon buske här och var. Maken hjälper till mycket hos dem oxå, iaf en gång om dagen när han är ledig. Så denna "tillgänglighet" till varandra kan vara otroligt påfrestande oxå. Jag gillar inte att påta och fixa rabatter. Jag har inget intresse. Vi har planerat vår tomt så-

Minsta möjliga underhåll. ;) Men det får jag höra ganska ofta oxå. Att det är "sååå tråkigt" att jag inte är intresserad. Osv.. 

Nu ska jag dricka kaffe och sedan sätta mig in i nervsystemet. ;) 

Perspektiv

Två faktiskt. I bland behövs bara lite perspektiv och lite gos och fina ord av ett litet barn för att man ska må bättre. 

Hjärnspöken

Mina hjärnspöken är i gång igen. 

En sån här period då jag längtar bort, till en annan tid, andra möjligheter. Framåt, bakåt, tänk om. Känner mig fånge i min egen vardag. Önskar att jag kunde göra mer än jag gör. 

Allt är så ytligt egentligen. Jag önskar mig min gamla kropp tillbaka. Med varje lager av kläder som åker av i vårvädret kryper ångesten närmre under skinnet på mig. För varje "jag har/ska träna" - status på Facebook så känner jag min egen otillräklighet. Varför kan jag inte acceptera hur jag ser ut? Eller sluta äta? 

Jag önskar vi hade råd att åka bort, min make och jag. En inbjudan att hälsa på vänner i London ligger öppen. Men inga pengar finns att ta oss dit. Jag önskar vi kunde åka på en sista minuten, vi i familjen till något varmt ställe så barnen får bada i pool och hav medan jag tankar energi och livslust av solen. 

Jag önskar jag hade mer sexlust. 

Mer tid, råd och möjlighet att gå på resturang eller en bar oftare. Känna pulsen från staden. Få skratta med vänner. 

Jag önskar jag var gladare i mitt fina underbara liv. Att jag kunde vara nöjdare med vad jag har. Jag har egentligen allt. Jag önskar jag var mindre otacksam för det fantastiska som är mitt. 

Jag önskar att jag kunde sluta jämföra mig med andra, både vänner och främlingar. Jag önskar att jag kunde sluta önska att vi kunde flytta till ett varmare land.

Jag önskar att jag kunde leva mer i nuet, inte i tänk-om eller i det förflutna. Jag önskar jag kunde sluta älta saker som hänt, som jag ändå inte kan ändra på. 

Jag önskar att mina hjärnspöken kunde hålla käften. 

Glad påsk!

Vilken härlig påskhelg vi haft! Storebarnet tog av sig skorna och sa: "mamma, nu är det sommar." Och igår kändes det nästan som sommar! Vi har smörjt ansikten med solskydd, lekt ute från morgon till kväll. 

Påskaftonens äggjakt blev en succé utan dess like! Både lite godis och lite kläder låg där i äggen. Halva stora familjen samlad. 

Jag känner mig dock otroligt oredo för sommarkläder, usch och fy vilken ångest. Måste nog ut på en morgon-promenad nu! Haha! 

Saker jag aldrig vill glömma

Mitt stora barn, jag vill aldrig glömma..

..ditt underbara leende när du ser mig krypa ner bredvid dig på kvällen. 

...hur ditt hår luktar av sol och värme 

...hur glad du blir av att bajsa i pottan- äntligen! 

...hur du värnar och tar hand om din lillebror. 

...hur du ställer dig bredvid hans säng och lugnande säger, mamma kommer snart till honom när han vaknar på natten.

...hur du hellre visar med blicken och kroppspråk än säger "jag älskar dig" 

Mitt lilla barn, jag vill aldrig glömma.. 

..din förmåga att uttrycka dina känslor. Hur du älskar allt. Från legobitar till din pappa 

...hur du ibland spontanpussar mig över hela ansiktet 

...hur du säger åt mig att ta ut min hårtofs så du kan gosa med mitt hår 

..hur du sjunger med i min påhittade text till vår godnattsång. Vår hemlis. Bara vi som kan. 

..hur du ändrar i texten från "mamma älskar dig till "mamma älskar mig" 

..hur du helst vill somna med mitt ansikte mot din kind. 

..hur du trycker dit mitt ansikte igen om försöker flytta mig 

Som jag älskar er, underbara ungar! 

Lite gnäll..

Jag förstår inte hur alla andra som nyss fått barn får tillbaka sin kropp supersnabbt! Tränar de hela tiden? Vad i helskotta äter de? Inget eller? Jackpot i genlotteriet? 

Usch va avundsjuk jag är. Jag har "bantat" 1,5 år (upp och ner i motivationen ska erkännas) och tränar, rör mig men INGET händer! Jag blir så trött av att jag måste kämpa som ett djur, både mentalt och psykiskt för att inte GÅ UPP i vikt. Tänka på allt jag stoppar i mig. Jag strävar inte efter perfektion, jag vill bara se ut som jag.. Känna mig som mig och att den person jag känner mig som, passar in med den jag ser i spegeln. Komma i mina absoluta favoritjeans.. 

Jag kan aldrig fuska, aldrig äta något "med gott samvete" för gör jag det går jag upp direkt! Jag äter nyttigt, äter aldrig pizza eller annan skräpmat. Jag äter ytterst sällan godis, och i så fall några enstaka bitar. Jag har inte ätit chips på flera år. Vad gör jag för fel? 

Seminarium

Igår hade vi seminarie, filmvisning och diskussion om döden. Det var en svår dag. Många tankar och reflektioner som man sällan låter sig tänka. Jag var helt slut när jag kom hem. 

Jag har aldrig jobbat inom vården så mina reflektioner, tankar och erfarenheter om döden är högst personliga och var förvånansvärt svåra att prata om i grupp. Jag som annars kan vara väldigt "proffesionell" hörde hur min röst sprack lite och tårarna som brände bakom ögonen. Och jag var inte ensam. Men det stod klart vilka som jobbar/jobbat inom vården och har en annan relation till döden och döende. De kunde hålla sig på ett opersonligt plan och berättade andra historier än oss som bara hade personliga historier att berätta. 

En tjej, vars bror nyligen gott bort fick lov att lämna salen och jag kände att jag knappt kunde hålla ihop längre. 

För mig har döden blivit något skrämmande, jag är rädd för den på ett annat sätt en förut. Jag är rädd att mina barns ska dö, eller att jag ska dö ifrån dem. Jag vill inte missa en endaste sak i deras liv, så känns det. Samtidigt som jag vet att jag en dag inte kommer att få följa dem längre. Hoppas hoppas hoppas det dröjer länge. Jag vill bli jättegammal och sitta med Maken på en parkbänk och mata fåglar. Jag vill leva ett helt liv. 

Mina tankar var hos min älskade, älskade farfar under större delen av dagen igår. Och hos min bekanta vars barn dog i cancer. 

Jag tände ett ljus på kvällen och kramade och pussade mina barn mycket och länge och talade om hur mycket jag älskar dem. Jag är så förbannat lyckligt lottad och igår mer en någonsin blev jag påmind om det. 

5år

Idag är det 5 år sedan maken friade till mig där på stranden på Cook Öarna. ❤️

Att knyta an.. Igen.

Jag skrev tidigare om hur jag och stora sonen hamnat i en svacka. 

Det kändes som om han var arg på mig, avig, bara pappa fick pussar tillslut. Efter rannsakande av mig själv så "klev jag utanför" mig själv och började observera honom och mig men även när jag höll/kramade/umgicks med lillebror. Jag såg en blick i hans ögon, åter och åter igen. En blick som både var svårtolkad och jobbig att se. Svartsjuka? Uppgivenhet? Likgiltighet? 

Jag satte mig ner och pratade med maken. Han hade oxå uppfattat honom som mer inåtvänd på senaste tiden. 

Jag tänkte och kände att vi lixom tappat varandra någonstans, kanske för att hela hösten och vintern handlat om lillebrors och min separation från mammaledighet och hans invigning i förskolevärlden. Kanske har jag utan att tänka, satt honom åt sidan? Ont i hjärtat gjorde det att inser att vi inte längre kändes nära. 

Jag har sedan dess gjort massor av ändringar hos mig själv. Möter honom, är ensam med honom mycket mycket mer. Lägger och läser saga oftare. Pussar pussar och pussar på honom och talar om hur fantastisk han är. Hur mycket jag tycker om honom. 

Och det har vänt. Vi är nära. Han är lite "mammig" igen. Han lyser upp som en sol varje gång jag säger: ska mamma lägga dig idag? Eller: Ska vi göra det här, bara du och jag. 

Han är gladare, öppnare även om han fortfarande är en sluten person, det har han alltid varit. Min funderare till son. 

Åldern spelar säkert in i hans förändring. Men jag känner att vi funnit vårt band igen. Och jag är så lycklig för det. 

Tänk om någon kunde berättat

2 små pojkar i ett lekrum, ovetandes av att mamma lyssnar. Lillebror stannar upp mitt i leken och säger till storebror med kärlek i rösten: " I, du är min bästa kompis."

Tänk om någon talat om för mig att jag skulle få höra de orden, där i kolikmörkret för snart 2 år sedan. När det kändes som att jag trampade vatten, ständigt på väg att drunkna. Drunkna i min oförmåga att lindra hans smärta, i mina skuldkänslor mot storebror som ständigt blev i sidosatt av mig. Skammen i att inte känna kärlek till den nya, bara instinkten att han behövde mig. Min otillräcklighet i alla led som nästan drev mig över kanten. 

Tänk om någon kunde tröstat mig med denna vetskap, när jag inte kunde förmå mig att älska mitt barn. När alla känslor var avstängda för att klara av att inte kunna trösta, klara av att härda ut hans flera timmar långa hysteriska gråt i min famn. För hade jag känt efter hade jag fallit, gått sönder. Det vet jag. Samtidigt skulle vara super-mamman utåt och vågade inte be om hjälp. 

Tänk om maken kunde sagt något om framtiden när jag varje söndag i 5 veckors tid förtvivlat grät för att han skulle jobba på annan ort i veckorna och lämna oss i mörkret. 

Tänk om jag kunde tröstat storebror med vetskapen att detta kommer bli hans bästa vän, han som nu tog mamman ifrån honom. 

Tänk om jag vetat, hur bra, fantastiskt och självklart det skulle bli.

Kanske hade jag sätt tillbaka på den första tiden med andra ögon. 

Tänk om jag förstått hur mitt hjärta skulle explodera av kärlek när Storebror svarar lillebror: "Du är min bästa kompis med"

2 år

Idag kl. 15.20 för 2 år sedan tog min andra son sitt första andetag. 

Lika stort är det även i år, att tänka tillbaka på hans födelse och hans liv hittills. Han är en sån glödjespridare. Så finurlig, modig, omtänksam och gosig. Jag älskar att få dela vardagen med honom. 

Tänk så mycket kärlek mitt hjärta rymmer för honom och hans bror. Till oändligheten och vidare. ❤️ 

V ❤️

Som alltid innan en födelsedag, går jag igenom det förlopp vi tog oss igenom innan vi äntligen fick träffa dig, timme för timme. Storheten i det, att äntligen få ha dig i min famn. Snusa din doft. Väntan som känts så oändlig tog slut. Smärtan som försvann direkt när du skrek. Lättnaden. Allt som betydde något i den stunden var du. Jag är så lycklig, att det var just du som kom. Jag kommer aldrig glömma den dagen, då du blev vår. Om 3 dagar blir du 2 år. ❤️ 

Livsplan

Jag pratade med min bästa vän här för någon vecka sen. Hon frågade om skolan och vi kom att prata om min "livsplan". Den att bli sjuksköterska, äntligen jobba och tjäna pengar så att vi kan göra mer som familj och att jag ska ha möjlighet att köpa det jag ibland trånar efter. Att vi ska kunna resa. Kunna köpa svärföräldrarnas hus bredvid oss. Det fina stenhuset från 1800-talet. Mitt och makens drömhus. När jag jobbat ett par år vill jag vidareutbilda mig till barnmorska eller specialsjuksköterska och jobba på en neonatalavdelning.. 

När vi pratat en stund sa hon: "Trean får alltså inte plats" men ett leende på läpparna. Barn nummer 3 menar hon. Jag skrattar och säger: "nej, den gör väl inte det." 

Men sanningen är den, att jag ibland tänker på det. Och jag vet att jag kommer kunna "göra plats" om vi vill. 

Jag drömmer om att får göra om ett av rummen i svärföräldrarnas hus till ett barnrum. Det finns 3 sovrum som det är nu, men ett skulle man kunna göra om och det ligger precis bredvid "mastersovrummet". I min dröm, är det alltid ett "flickrum". Kanske för att jag "får" och kan inreda "pojkrum" om jag vill. Kanske för att jag i hemlighet hoppas att jag får en dotter någon gång i livet. (Skulle det bli en 3a och det bli en pojke skulle jag bli precis lika lycklig. Vill bara ha det sagt)  Det är lite roligt att få "inreda" i tanken, på det sätt som är främmande för en pojkmamma som jag. :) 

Kompisen och min diskussion hänger kvar i tanken och Jag drömmer mig ibland framåt, år i tiden men samtidigt försöker jag så ofta jag kan att stanna upp och leva i nuet och ta vara på det underbara jag har. Det är en balansgång, mellan att leva i nuet och drömma framåt men samtidigt så motiverar det och inspirerar mig till att göra mitt bästa där att nå dit. 

Första veckan!

Oj vilken vecka! Så mycket nya intryck, människor och platser! 

Första dagen gick bra, vi visades runt och fick träffa de flesta andra ut klassen. Vi blev presenterades för linjeföreningen för SKK-utbildningen. Då kände jag mig gammal. Det var bara fokus på "Rookie-veckorna" och dess efter-skolan-aktiviteter eller ska jag kalla dem vem-kan-dricka-mest aktiviteter. Det känns som om det var ganska många år sen jag lämnade mina dryckespel och shotrace bakom mig. Som tur var var vi ett par till som inte såg charmen med det! När jag väl hittat några likasinnade kändes det mycket bättre! :) 

Nu har vi haft grupparbete hela veckan och jag tokgillar min grupp! Dagarna flyger fram och jag har somnat vid 21, helt slut i hjärnan. Träningsvärk som min lärare i höstas sa. :) Det blir bättre med tiden. Hemma så spenderar jag varje minut med mina barn, jag saknar dem på dagarna och det känns verkligen att vi har mindre tid ihop. Vilket har resulterat i att vårt hus ser ut som skit! Haha! I helgen skulle vi städat men kunde inte få nog av pulkaåk och familjemys. I morgon är en annan dag! :) 

I fredags innan jag skulle gå hem, stod jag i vimlet av människor i skolans korridorer och fick ett litet lyckorus. Det känns fantastiskt att jag tig mig dit, får vara en del av det. Men framför allt så känns det RÄTT. 

Den stora sonen

Min lilla stora 3,5 åring har idag sovit hela natten utan blöja, utan att kissa på sig! Andra natten i rad utan blöja. Han har varit blöjfri på dagen sen i somras men vi har inte känt att han var redo på natten. Vi chansade och det gick så bra! Fantastiska unge! 

Han är mitt i en fas just nu som pågått till och från så länge. Han blir så arg, ledsen och har ett enormt behov av att få sin vilja igenom. Han som är så påhittig, rolig och dansar så gulligt till "move it, move it" från Madagaskar filmen. Men det är så sällan vi får se den sidan av honom. De timmar vi har tillsammans på dagarna tillbringas oftast genom små och större strider mellan oss eller tröst och kramar när "utbrotten" väl är över. Jag försöker bemöta så som jag tror att man ska, med tålamod och kärlek, men ibland brister jag. Blir arg och frustrerad. Får dåligt samvete. Jag saknar hur vi var, och så jag hoppas vi kommer vara när han väl kommer till ro i sig själv. Jag hoppas jag hjälper honom dit, men hur vet man säkert? 

Nedräkning mot skolstart

Nu är det mindre än en vecka innan livet förändras och jag ska in i högskolans värld. 

Jag är nervös och förväntansfull men samtidigt lite rädd för det okända. 

Jag ska "njuta" av dessa dagar som är kvar. Hämta barnen extra tidigt på förskolan och krama ihjäl dem, klippa och färga håret, städa, tvätta osv så att allt lixom är på topp så att det ska bli lättare att hålla efter nu när timmarna på hemmaplan minskar markant. Det är väl oxå mitt sätt att ta kontrollen i en situation jag är nervös och inte kan kontrollera över, eftersom jag inte vet hur det kommer vara. :)

Jag jag även funderat på något helt annat.. Jag har en pinsam tatuering som jag gjorde för länge sen. Säg 13 år sen som jag nu vill täcka över. Med något annat. Men vad? Hur gör jag inte samma misstag igen..? Återstår att se om det ens går. Och när jag kan tänkas ha råd har jag ingen aning om heller. De enda jag vet är att den stör mig varje gång jag ser den. :) 

The wind of change.

Idag börjar maken jobba igen. Barnen börjar på förskolan i morgon och jag har dryga 2 v till skolan börjar. Så barnen får en mjuktstart, det känns skönt. 

Det är mycket för förändras detta år. I år kommer vara första året sedan 2010 som jag inte kommer vara mammaledig. Det känns så konstigt att mitt liv inte kommer utspelas hemma. 

Barnen kommer att gå mer på förskolan och det är oxå en första. Att de vissa dagar kommer gå 8-16.30 känns jättejobbigt. Vi har en farmor och farfar som gärna hämtar någon av dessa dagar men de åker till Thailand i 5 veckor i februari. Åh detta dåliga samvete. Jag är samtidigt glad att V är snart blir 2 år. Denna situation hade annars uppstått redan i september om jag gått tillbaka till jobbet. Så på så vis vann vi lite tid, V och jag. 

Att börja plugga känns spännande och skrämmande. Jag vet inte alls vad jag har att vänta mig, eller hur svårt det kommer vara. En resväg på ca 45-50min känns så ovant för mig. Det var otroligt länge sen jag jobbade på annan ort, med längre resväg än 15 min. Och det gjorde jag bara ett par månader. Att jag ska göra det VARJE dag, mån-fre i 3 år känns väldigt främmande. :) 

Jag hoppas även att jag kan förändra hur jag känner mig själv. Att jag äntligen lyckas både gå ner i vikt och behålla den. Att jag till sommaren inte kommer ha ångest över att klädlagret blir mindre. Jag börjar idag med strikt GI januari ut. Så får vi se om det kan bli en kickstart och ett avslut på mitt sockersug. Känns dock som om jag har bantat till och från under dessa 4 år som kroppen förändrats. Så vi får se hur det går.  

En sak är säker iaf. Att livet och vardagen är på väg att förändras. Det ska bli spännande att sitta här nästa år och se tillbaka på 2014. :) 

Idag tänder vi ljus..

För ängeln Elise som vände om innan hon fick chansen att andas. Och för hennes familj som förlorade sin dotter och syster. 

4 år idag. 

Hjälp att stödja på www.solvanda.nu

Tankar inför 2014

Den 20 mars 2010 gick jag från mitt jobb med havandeskapspenning. Jag hade alltid aspirationen att komma tillbaka. Tyckte att 1,5 år kändes långt. I maj blev jag mamma och livet förändrades och jag också, fundamentalt. På våren 2011 jobbade jag extra på mitt jobb. Ville dryga ut min mammapeng och stanna hemma längre. 1,5 år var ju ingenting och I var så liten tyckte jag.

 En vecka efter hans första födelsedag kissar jag på en sticka och börjar gråta. Av både glädje och rädsla.  

En till är på väg. 

Jag hinner jobba 80% i ca 3 månader i mitten på den graviditeten men jag kände mig mest i vägen. Den sista november 2011 går jag återigen hem med havandeskapspenning. Den 10 feb föds son nr 2. 

Under snart 4 år har mitt liv kretsat kring dessa killar. Deras välmående och behov har varit mitt arbete, min mening och mitt syfte under dessa år. Jag har så gärna gjort det, jag klagar absolut inte. Men jag, min kropp och min person har halkat efter och på något vis kommit i andra hand. Jag kan inte känna igen den jag var då. Jag ser inte bara så otroligt annorlunda ut, jag känner mig som en annan person. 

I dagarna rensade jag min garderob. Inser att det hänger basplagg där som jag inte använt på dessa år. Plagg som jag inte kunde "leva utan" och använde ofta.  De har inte passat storlekmässigt på länge men även min "person" har vuxit ut dem.

Och varje sommar sedan I föddes, när det är dags att hoppa ur kylans värmande kläder så har jag varje år tyckt det varit jättejobbigt att klä av mig. Vill gärna gömma mig.. Jag tycker inte ens om att visa mig naken för min man, om sanningen ska fram. Jag vantrivs nå kopiöst i denna kropp och även fast han älskar mig precis som jag är har jag svårt att "ge mig hän" när jag är rädd att han ska känna hur olika jag är den han blev förälskad i. 

Det är en stor omställningen för en relation att bli tre, och vi hade knappt vant sig vid det innan vi blev fyra. Vi har periodvis haft det tufft jag och maken. När vi levde lite olika liv i samma familj. Han som jobbat, jag som varit hemma med barnen. Hans jobb slutar kl.16.00 mitt pågick 24 timmar om dygnet. Det är bättre nu, men jag ser fram emot att på det viset kommer ha lite mer lika vardagar. Även om jag samtidigt sörjer att jag får mindre tid med barnen. 

Det ska bli spännande att se vart detta år leder. Kanske kan jag, personen M, äntligen få möjlighet att på några vis komma tillbaka. Släppa lite på ansvaret, dela ett mer jämlikt relationsliv. Kanske behöver jag komma hemifrån för att verkligen se hur mycket jag uppskattar att vara hemma? Integrera med vuxna och lära mig nya saker är det jag ser fram emot mest. Jag hoppas att jag får tid, möjlighet och med "gott samvete" kan ta mig tid (från barnen?) att träna och röra mig. Att en sommar, äntligen slippa känna mig så obekväm! 

Jag sörjer att bebistider, vaknätter och bröstmjölk är bakom oss, samtidigt som de är skönt att vi kan se på den tiden i backspegel. Minnas och förundras men samtidigt blicka framåt. Jag ser fram emot att vara mer jag, och mindre chef i "AB Familjen". :) ( en nära kompis till maken sa det en gång, att jag var det. Känns som om det passar faktiskt!)