Jag har aldrig jobbat inom vården så mina reflektioner, tankar och erfarenheter om döden är högst personliga och var förvånansvärt svåra att prata om i grupp. Jag som annars kan vara väldigt "proffesionell" hörde hur min röst sprack lite och tårarna som brände bakom ögonen. Och jag var inte ensam. Men det stod klart vilka som jobbar/jobbat inom vården och har en annan relation till döden och döende. De kunde hålla sig på ett opersonligt plan och berättade andra historier än oss som bara hade personliga historier att berätta.
En tjej, vars bror nyligen gott bort fick lov att lämna salen och jag kände att jag knappt kunde hålla ihop längre.
För mig har döden blivit något skrämmande, jag är rädd för den på ett annat sätt en förut. Jag är rädd att mina barns ska dö, eller att jag ska dö ifrån dem. Jag vill inte missa en endaste sak i deras liv, så känns det. Samtidigt som jag vet att jag en dag inte kommer att få följa dem längre. Hoppas hoppas hoppas det dröjer länge. Jag vill bli jättegammal och sitta med Maken på en parkbänk och mata fåglar. Jag vill leva ett helt liv.
Mina tankar var hos min älskade, älskade farfar under större delen av dagen igår. Och hos min bekanta vars barn dog i cancer.
Jag tände ett ljus på kvällen och kramade och pussade mina barn mycket och länge och talade om hur mycket jag älskar dem. Jag är så förbannat lyckligt lottad och igår mer en någonsin blev jag påmind om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar