Härliga semester!

Åh så bra vi har det. Tänk att livet känns så mycket lättare när man får vara tillsammans alla i familjen. 

Kolmårdenresan var superbra. Vi hade fantastiskt bra väder och barnen älskade att se alla djuren. Att bara få vara tillsammans vi 4 är så himla mysigt och killarna har blivit mer och mer "kompisar" för varje dag som går. 

Efter Kolmården har vi spenderat dagarna på stranden. Vi har haft så många fina dagar och träffat en annan familj nästan varje dag på stranden. Deras äldsta tjej är lika gammal som vår stora kille. Vi träffades i och med vår Mammagrupp. Sol, bad, kalla pannkakor och korv i termos. Och lite båtåk. Dagar att minnas när det blir höst. Vill inte att sommaren ska ta slut... 

Grattis!

Till fina mamman Emilie och pappan Anders på deras Fådelsedag! Tänk så härligt när barn äntligen hittar hem. 

Tappad fasad.

Jag läste nyss en artikel som heter: "På Facebook får ingen missfall" som handlar om fasaden vi sätter upp i sociala medier om hur bra, lyckliga, härliga, sexuella och smala vi är. 

Jag vet om denna fasad och har många gånger skrivit om den lite mer verkliga verkligheten med kolik, sömnlöshet, viktproblemet. Och fått otroligt mycket fin respons på det! Men jag har samtidigt oxå, precis som nu, lagt upp en fin bild, en lyckans exempel medan jag känner mig lite svart inombords. Jag kan inte hjälpa att jämnföra mig med andra. Kan inte hjälpa att undra hur hon och hon gör för att vara så smala och lyckliga. Kanske påverkas jag mer än jag tror? 

Jag läser samtidigt en artikel, ett brev från dotter till mor, om kroppsidealet, dieten som aldrig tar slut och inser att det hänger i hop för mig. 

Jag kan inte vara lycklig för jag känner mig som en fånge i min egen kropp. 

Den kropp som sedan en tid tillbaka verkar rusta för svälttider, sätta allt jag äter runt magen och rumpan. 

Som jag hatar den här kroppen. Den kropp som givit mig de finaste jag har. För det kommer jag alltid att vara den evigt tacksam men jag vill samtidigt inte se mig i spegeln och se spillrorna av mitt forna jag. Vill knappt visa mig naken för min man. Ju längre tid från "orsaken"'till denna viktuppgång, desto mer inser jag att det inte handlar om dem, utan om mig själv och min skeva relation till mat. 

Jag har aldrig gillar den, kroppen. Inte ens när jag var smal. Jag var absolut inte vältränad på något sätt. Men jag var ok i mina egna ögon. Även om jag alltid hittade något fel. Även om jag inte gjorde något åt den då. Lät den vara. Bantade ibland men aldrig helhjärtat. För det behövdes inte då, egentligen.  Sedan första barnet kom känns det som om jag konstant bantat. (Inte under V's graviditet såklart.) Konstant undrat vad som hänt med den. Och inte haft tid att träna mer en 1 dag i veckan. 

Jag låg i sängen i går kväll och undrar varför jag inte kan tycka om mig själv. Varför det tar mig timmar att klä på mig även om jag bara ska ner på ICA och handla. Varför jag bryr mig så.. Varför jag tror att andra bryr sig. Det känns ofta som om alla tittar på mig. "Hon borde vara väl ha blivit smal igen nu när barnet blivit så pass stort". Undrade varför min lycka, den totala lyckan, måste ligga i mitt mindjemått. För jag är lycklig med min man. Lycklig för mina barn och i den kärlek som strömmar från dem till mig. Men kan man verkligen vara lycklig, helt lycklig om man inte tycker om sig själv? 

Jag känner igen mig i texten om vikt. "Vi är våra egna fängelser och ingen är så grym mot oss som vi själva".Skulle kunnat yttra dessa ord själv. 

Jag lyckades nästan nå mitt mål till bröllopet. Sen hände något. Ingen motivation på grund av sjukdommar hos mig själv och barnen. Och lite potatis och glass senare sitter jag här och mår dåligt över att jag inte kunde hitta en "nyttig" mat på Kolmården idag. Tog en hamburgare och mådde skit på insidan. 

Jag önskar att jag kunde bli så där smal som jag vill, bara för att se om lyckan verkligen väntar där. Kanske är jag värdig min egen respekt då, kanske kommer jag kunna se på mig själv och inte känna denna olust. Kommer jag någonsin komma dit? 

Här är artiklarna; 

http://www.rolereboot.org/life/details/2013-06-when-your-mother-says-shes-fat

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/carinabergfeldt/article17047660.ab

Tjejövernattning.

En av mina bästa vänner fyller är idag. Hon är även 24 veckor gravid med deras andra barn. Första barnet föddes i v 30 efter att vännen legat 3 veckor på sjukhuset och försökt stoppa det. 

Lilla T mådde bra men var så liten och vårdades på sjukhuset i 4 veckor innan de fick åka hem. Varför det hände vet ingen, min väns kropp tyckte att det var dags bara. Behöver jag nämna att hon börjar bli orolig nu när veckan det började närmar sig? Och denna gång har de en 17 månades liten tjej att ta hänsyn till oxå. En dotter hon inte vill lämna flera veckor i sträck. 

Vi åkte iväg på en liten tripp hon och jag i tisdags. Vi bodde på Bomans Hotell i Trosa. Viken idyll! Ett härligt ställe. Vi ville "hinna med" detta och fira våra födelsedagar innan hon ev hamnar på "bed-rest".. 

Vi åt god mat och bara njöt av att få sitta stilla och prata ostört. Vi åt middag i 4,5 timme och kom först och gick sist! Lyx för småbarnmödrar. ;) 

I morgon åker vi på en spontanresa till Kolmården och bor på hotell i 2 nätter! 

(tack gode Gud för mitt förmånskort från mitt jobb som gör det möjligt för oss att bo billigt på vissa hotell. Hutlöst billigt faktiskt) Men efter det ska vi bara vara, förhoppningsvis bada och snickra lekstuga/rutschkana!