En natt på herrgård!

Jag och sambon har varit iväg på en "barnfri" övernattning på en herrgård.

Det var så skönt att komma bort lite, lämna barnen och bara vara vi. Det är så sällan vi får det. Att dricka gott och äta gott i lugn och ro är verkligen helande för en relation!

Vi bodde i en fin svit och drack champagne! Lyxigt värre!

Barnen, och framför allt vår 9 månaders var så klart i bakhuvudet hela tiden så det var så skönt att höra att båda skött sig exemplariskt! Då blir jag så stolt! Att höra att de är så "lätta och trygga" att ha att göra med får mig att ge oss en klapp på
axeln. ;)

Vi somnade 22 som de trötta småbarnsföräldrar vi är! Och för första gången på vad som känns som ÅR sov vi båda hela natten.. Så nu är batterierna påfyllda och vi kom hem med ny energi till barnen! Underbart!

Tankar från 2012

Tänker tillbaka på året som går mot sin sista månad. Tänker tillbaka på början av 2012 då vi med spänning väntade på V, lyckan när han föddes, omställningen, nervositeten i att bli fler och den hemska tiden då V alltid skrek. Hur jag stod i tvättstugan för att inte väcka I och gungade denna lilla otröstlig person, timmar i sträck. Hur hjärtskärande det var att inte kunna hjälpa. Hur jag grät och hade ont i magen när jag var tvungen att vara ensam med dem båda flera dagar i sträck. Ofta. Skulden i den känslan. Otillräckligheten jag kände. Att jag mitt i lyckan över detta nya liv var så olycklig. Jag minns när det vände. När han började le. Kärleken som nockade mig halvt medvetslös. Som om mina känslor samlats på hög, efter ett par månaders ide. Att jag någonsin tvivlat, verkade med ens så löjligt. Han blev den andra delen av mitt allt där i mitten på maj. Jag minns även hur stolt jag var och är över I. Som klarade omställningen bättre än alla oss andra. Som inte krävde så mycket, när jag hade som minst kvar att ge. Sambon som stod stark när jag var svag. Som lät mig sova när han kunde. Som gav I mer än han behövde. Som tog så stort ansvar. Nu när månaderna lagts på, och V blivit en sådan härlig person, kan jag nästan inte tro vilken tuff start vi hade. Att det blev bra i slutändan, att jag inte tycker att det är särskilt jobbigt att ha hand om barnen själv. Jag skrev i min status på Facebook i slutet på november 2011: "Jag säger inte att det kommer att bli lätt, jag säger att det kommer vara värt det". Och nu när jag ser storebror och lillebror ligga på golvet och kramas så blir jag alldeles varm i hjärta och ödmjuk vid tanken på hur rätt jag hade...

Sömn, eller avsaknad av den.

Att inte få sova, när man vill och behöver är tortyr. Att helt lägga sitt sömnmönster hos någon annan är jätte jobbigt. Så är det bara.

Men inget, förutom amning då, skapar så känsliga diskussioner som sömn. Det känns ibland som om barnens sömn är det som definierar om du är en bra förälder. Sover barnet bra så är man en bra förälder, sover det dåligt så är man en dålig. Det är en prestige i att bebisen ska sova hela natten, gärna 12h i sträck, inget rum och i egen säng så tidigt som möjlig. Att det kanske inte passar alla föräldrar eller alla bebisar.

Att skriva i en status på Facebook att bebisen varit vaken hela natten, eller vaknat kl.4 eller att man bara vill lägga sig ner och dö av trötthet är att öppna dörren för att få så många tips och råd och "gör så här" att man bara vill ge upp från början. Vill jag ha råd så ber jag väl om det. Att höra att "bara du gör så här" så sover barnet får mig att känna mig så otillräcklig.

ALLA är bättre än du på att få barn att sova. Att mina söner båda sovit dåligt är inte mitt fel. De är sådana som personer. Storebarnet på 2,5 sover i regel bra nu. 19-06 utan att vakna, även om även han vaknar vissa nätter. Men han sov illa som liten. De behöver inte sova så mycket, bearbetar saker på natten. Att jag vägrar låta lillebror ligga och skrika som om jag bryter benet av honom för att han "ska lära sig" somna själv gör inte mig till en dålig förälder.

Jag är trött. Så otroligt jävla skittrött. Min sambo är trött. Vi tjafsar, är sura, orkar inte för att vi är så jävla trötta. Att då få höra från alla som vet "bättre" att det bara handlar om att vi inte är envisa nog eller konsekventa eller att det är fel att ha honom i sängen känns då som en drop kick i magen. Det är så lätt att vara snäll, att stötta. En klapp på axeln. En kram, snälla ord som "jag förstår inte hur du kan se så fräsch ut". Tur att vi har vänner som förstår och stöttar.

Längtan.

Det finns en längtan i mig. En längtan som man "inte får prata om". För då är man otacksam och en hemsk person. Som inte alltid är påtaglig men blossar upp ibland.

Men jag kan inte rå för hur jag känner. Jag vill så gärna yttra mina känslor här. Jag spricker snart. Fast även som anonym är det svårt. Fult. En rad hatmail kommer komma inflygande. Im sure. Men känslor är känslor, och oavsett om det sårar eller upprör någon som läser så handlar det inte om er. Det handlar om vad jag känner på insidan.

Jag älskar mina söner. Högre än högst och tillbaka. Hela universum kan inte rymma all den kärlek jag känner för dem, all min tacksamhet för att de finns. Jag skulle inte vilja byta bort dem för något. Men det här handlar inte om dem. De är ett helt annat ämne.

Nu till det jag kommer bli lynchad för. Jag önskar att jag någon gång i livet får en dotter.

Min längtan efter en dotter är otroligt stark. Det fattas någon här. Utanförskapet som jag känner i denna pojkmiljö kommer bara att öka med deras ålder. Hur mycket jag än ser fram emot att springa skrikandes längs fotbollsplanen eller dricka kaffe och ropa ramsor i en hockeyhall så vill jag oxå måla naglar, sätta tofsar, fika med en 15 årig dotter och skvallra om killar. Åka på mor och dotter SPA. Lika mycket som jag vill åka till Barcelona och kolla på fotboll.

Att kanske aldrig få uppleva det bandet känns som en sorg. En dröm som kanske inte slår in. Aldrig få prata om killar och mens, berätta om hur det var att vara ung tjej på "min tid", aldrig få bli mormor. Det saknas kvinnor i min släkt. Min egen mamma är långt ifrån den mamma jag har behövt eller behöver idag. Eller som jag eftersträvar att likna. Vi har inte haft det där bandet och jag har alltid drömt om att skapa ett nytt med min egen dotter. Jag har svärmor och svägerskor som jag älskar men när det kommer till kritan är jag utanför även där. De är inte mina.

Du kanske har upplevt sorg på det mest hemska sätt och tycker säkert att denna sorg är helt obefogad i jämförelse. Kanske har du längtat efter barn i flera år och tycker att jag är hemsk och otacksam. Du har all rätt att känna så. All rätt. Men jag har all rätt att känna så här. Inget av dina problem/sorger är något jag kan bära. Jag kan bara utgå från mitt liv och mina upplevelser och mitt eget hjärtas dröm.

Kanske, om ödet så vill, blir mina böner hörda och en dotter kommer till oss. Eller så släpper denna längtan med tiden. Jag vet inte.

Freja Ida Marie. Kommer du någonsin komma till mig?

(om du tänker allt för hemska tankar om mig, läs gärna boken: "Drömmen om en dotter")

Slimming klänning

Har varit på Lindex och kollat på shaping underkläder. Kanske behövs till bröllopet.

- 4 kg på vågen. 3-5 kvar.

Här är en bild på klänningen på. Skulle vilja ha en under alla kläder, jämt. ;) det kan dock inte vara bra för blodcirkulationen..

Mammor <3

I natt sov vi ingenting, verkligen ingenting. i morse var jag nära att kolavippa av trötthet.

Idag kom några av mina vänner, nu oxå mammor med bebisar hit. Jag hade bakat äppelkaka och lagat lunch . Det var så himla lättsamt och trevligt. Jag är så himla tacksam för att jag st så många fina mammor/kvinnor/vänner i mitt liv.

När det känns lite tufft så tankar jag så mycket energi av dessa underbara.

Ser inte fram emot ännu en natt utan sambon, allt blir så mycket krångligare för oss då. Men jag känner mig mer tillfreds. Tankar energi som sagt.

?

Har så lätt till gråt just nu. När jag läser, ser på TV, funderar. Allt som berör. Känner mig nedstämd ofta. Tror jag letar efter mig själv lite grann. Det har varit några tuffa år. Lyckliga men tuffa. Småbarnsår. Min kropp har länge inte varit min, inte min tid heller. Jag är Mamman i AB Familjen. Chefen kanske till och med.. Jag har bara tappat mig lite på dessa år.

Vad gillar jag för typ av kläder? Nu när jag inte bara måste köpa praktiskt?

Sådana frågor.

Kanske ska vänta med bloggandet tills jag känner mig gladare. Blir lite tråkigt att läsa det här.