Längtan.

Det finns en längtan i mig. En längtan som man "inte får prata om". För då är man otacksam och en hemsk person. Som inte alltid är påtaglig men blossar upp ibland.

Men jag kan inte rå för hur jag känner. Jag vill så gärna yttra mina känslor här. Jag spricker snart. Fast även som anonym är det svårt. Fult. En rad hatmail kommer komma inflygande. Im sure. Men känslor är känslor, och oavsett om det sårar eller upprör någon som läser så handlar det inte om er. Det handlar om vad jag känner på insidan.

Jag älskar mina söner. Högre än högst och tillbaka. Hela universum kan inte rymma all den kärlek jag känner för dem, all min tacksamhet för att de finns. Jag skulle inte vilja byta bort dem för något. Men det här handlar inte om dem. De är ett helt annat ämne.

Nu till det jag kommer bli lynchad för. Jag önskar att jag någon gång i livet får en dotter.

Min längtan efter en dotter är otroligt stark. Det fattas någon här. Utanförskapet som jag känner i denna pojkmiljö kommer bara att öka med deras ålder. Hur mycket jag än ser fram emot att springa skrikandes längs fotbollsplanen eller dricka kaffe och ropa ramsor i en hockeyhall så vill jag oxå måla naglar, sätta tofsar, fika med en 15 årig dotter och skvallra om killar. Åka på mor och dotter SPA. Lika mycket som jag vill åka till Barcelona och kolla på fotboll.

Att kanske aldrig få uppleva det bandet känns som en sorg. En dröm som kanske inte slår in. Aldrig få prata om killar och mens, berätta om hur det var att vara ung tjej på "min tid", aldrig få bli mormor. Det saknas kvinnor i min släkt. Min egen mamma är långt ifrån den mamma jag har behövt eller behöver idag. Eller som jag eftersträvar att likna. Vi har inte haft det där bandet och jag har alltid drömt om att skapa ett nytt med min egen dotter. Jag har svärmor och svägerskor som jag älskar men när det kommer till kritan är jag utanför även där. De är inte mina.

Du kanske har upplevt sorg på det mest hemska sätt och tycker säkert att denna sorg är helt obefogad i jämförelse. Kanske har du längtat efter barn i flera år och tycker att jag är hemsk och otacksam. Du har all rätt att känna så. All rätt. Men jag har all rätt att känna så här. Inget av dina problem/sorger är något jag kan bära. Jag kan bara utgå från mitt liv och mina upplevelser och mitt eget hjärtas dröm.

Kanske, om ödet så vill, blir mina böner hörda och en dotter kommer till oss. Eller så släpper denna längtan med tiden. Jag vet inte.

Freja Ida Marie. Kommer du någonsin komma till mig?

(om du tänker allt för hemska tankar om mig, läs gärna boken: "Drömmen om en dotter")