Första veckan!

Oj vilken vecka! Så mycket nya intryck, människor och platser! 

Första dagen gick bra, vi visades runt och fick träffa de flesta andra ut klassen. Vi blev presenterades för linjeföreningen för SKK-utbildningen. Då kände jag mig gammal. Det var bara fokus på "Rookie-veckorna" och dess efter-skolan-aktiviteter eller ska jag kalla dem vem-kan-dricka-mest aktiviteter. Det känns som om det var ganska många år sen jag lämnade mina dryckespel och shotrace bakom mig. Som tur var var vi ett par till som inte såg charmen med det! När jag väl hittat några likasinnade kändes det mycket bättre! :) 

Nu har vi haft grupparbete hela veckan och jag tokgillar min grupp! Dagarna flyger fram och jag har somnat vid 21, helt slut i hjärnan. Träningsvärk som min lärare i höstas sa. :) Det blir bättre med tiden. Hemma så spenderar jag varje minut med mina barn, jag saknar dem på dagarna och det känns verkligen att vi har mindre tid ihop. Vilket har resulterat i att vårt hus ser ut som skit! Haha! I helgen skulle vi städat men kunde inte få nog av pulkaåk och familjemys. I morgon är en annan dag! :) 

I fredags innan jag skulle gå hem, stod jag i vimlet av människor i skolans korridorer och fick ett litet lyckorus. Det känns fantastiskt att jag tig mig dit, får vara en del av det. Men framför allt så känns det RÄTT. 

Den stora sonen

Min lilla stora 3,5 åring har idag sovit hela natten utan blöja, utan att kissa på sig! Andra natten i rad utan blöja. Han har varit blöjfri på dagen sen i somras men vi har inte känt att han var redo på natten. Vi chansade och det gick så bra! Fantastiska unge! 

Han är mitt i en fas just nu som pågått till och från så länge. Han blir så arg, ledsen och har ett enormt behov av att få sin vilja igenom. Han som är så påhittig, rolig och dansar så gulligt till "move it, move it" från Madagaskar filmen. Men det är så sällan vi får se den sidan av honom. De timmar vi har tillsammans på dagarna tillbringas oftast genom små och större strider mellan oss eller tröst och kramar när "utbrotten" väl är över. Jag försöker bemöta så som jag tror att man ska, med tålamod och kärlek, men ibland brister jag. Blir arg och frustrerad. Får dåligt samvete. Jag saknar hur vi var, och så jag hoppas vi kommer vara när han väl kommer till ro i sig själv. Jag hoppas jag hjälper honom dit, men hur vet man säkert? 

Nedräkning mot skolstart

Nu är det mindre än en vecka innan livet förändras och jag ska in i högskolans värld. 

Jag är nervös och förväntansfull men samtidigt lite rädd för det okända. 

Jag ska "njuta" av dessa dagar som är kvar. Hämta barnen extra tidigt på förskolan och krama ihjäl dem, klippa och färga håret, städa, tvätta osv så att allt lixom är på topp så att det ska bli lättare att hålla efter nu när timmarna på hemmaplan minskar markant. Det är väl oxå mitt sätt att ta kontrollen i en situation jag är nervös och inte kan kontrollera över, eftersom jag inte vet hur det kommer vara. :)

Jag jag även funderat på något helt annat.. Jag har en pinsam tatuering som jag gjorde för länge sen. Säg 13 år sen som jag nu vill täcka över. Med något annat. Men vad? Hur gör jag inte samma misstag igen..? Återstår att se om det ens går. Och när jag kan tänkas ha råd har jag ingen aning om heller. De enda jag vet är att den stör mig varje gång jag ser den. :) 

The wind of change.

Idag börjar maken jobba igen. Barnen börjar på förskolan i morgon och jag har dryga 2 v till skolan börjar. Så barnen får en mjuktstart, det känns skönt. 

Det är mycket för förändras detta år. I år kommer vara första året sedan 2010 som jag inte kommer vara mammaledig. Det känns så konstigt att mitt liv inte kommer utspelas hemma. 

Barnen kommer att gå mer på förskolan och det är oxå en första. Att de vissa dagar kommer gå 8-16.30 känns jättejobbigt. Vi har en farmor och farfar som gärna hämtar någon av dessa dagar men de åker till Thailand i 5 veckor i februari. Åh detta dåliga samvete. Jag är samtidigt glad att V är snart blir 2 år. Denna situation hade annars uppstått redan i september om jag gått tillbaka till jobbet. Så på så vis vann vi lite tid, V och jag. 

Att börja plugga känns spännande och skrämmande. Jag vet inte alls vad jag har att vänta mig, eller hur svårt det kommer vara. En resväg på ca 45-50min känns så ovant för mig. Det var otroligt länge sen jag jobbade på annan ort, med längre resväg än 15 min. Och det gjorde jag bara ett par månader. Att jag ska göra det VARJE dag, mån-fre i 3 år känns väldigt främmande. :) 

Jag hoppas även att jag kan förändra hur jag känner mig själv. Att jag äntligen lyckas både gå ner i vikt och behålla den. Att jag till sommaren inte kommer ha ångest över att klädlagret blir mindre. Jag börjar idag med strikt GI januari ut. Så får vi se om det kan bli en kickstart och ett avslut på mitt sockersug. Känns dock som om jag har bantat till och från under dessa 4 år som kroppen förändrats. Så vi får se hur det går.  

En sak är säker iaf. Att livet och vardagen är på väg att förändras. Det ska bli spännande att sitta här nästa år och se tillbaka på 2014. :) 

Idag tänder vi ljus..

För ängeln Elise som vände om innan hon fick chansen att andas. Och för hennes familj som förlorade sin dotter och syster. 

4 år idag. 

Hjälp att stödja på www.solvanda.nu

Tankar inför 2014

Den 20 mars 2010 gick jag från mitt jobb med havandeskapspenning. Jag hade alltid aspirationen att komma tillbaka. Tyckte att 1,5 år kändes långt. I maj blev jag mamma och livet förändrades och jag också, fundamentalt. På våren 2011 jobbade jag extra på mitt jobb. Ville dryga ut min mammapeng och stanna hemma längre. 1,5 år var ju ingenting och I var så liten tyckte jag.

 En vecka efter hans första födelsedag kissar jag på en sticka och börjar gråta. Av både glädje och rädsla.  

En till är på väg. 

Jag hinner jobba 80% i ca 3 månader i mitten på den graviditeten men jag kände mig mest i vägen. Den sista november 2011 går jag återigen hem med havandeskapspenning. Den 10 feb föds son nr 2. 

Under snart 4 år har mitt liv kretsat kring dessa killar. Deras välmående och behov har varit mitt arbete, min mening och mitt syfte under dessa år. Jag har så gärna gjort det, jag klagar absolut inte. Men jag, min kropp och min person har halkat efter och på något vis kommit i andra hand. Jag kan inte känna igen den jag var då. Jag ser inte bara så otroligt annorlunda ut, jag känner mig som en annan person. 

I dagarna rensade jag min garderob. Inser att det hänger basplagg där som jag inte använt på dessa år. Plagg som jag inte kunde "leva utan" och använde ofta.  De har inte passat storlekmässigt på länge men även min "person" har vuxit ut dem.

Och varje sommar sedan I föddes, när det är dags att hoppa ur kylans värmande kläder så har jag varje år tyckt det varit jättejobbigt att klä av mig. Vill gärna gömma mig.. Jag tycker inte ens om att visa mig naken för min man, om sanningen ska fram. Jag vantrivs nå kopiöst i denna kropp och även fast han älskar mig precis som jag är har jag svårt att "ge mig hän" när jag är rädd att han ska känna hur olika jag är den han blev förälskad i. 

Det är en stor omställningen för en relation att bli tre, och vi hade knappt vant sig vid det innan vi blev fyra. Vi har periodvis haft det tufft jag och maken. När vi levde lite olika liv i samma familj. Han som jobbat, jag som varit hemma med barnen. Hans jobb slutar kl.16.00 mitt pågick 24 timmar om dygnet. Det är bättre nu, men jag ser fram emot att på det viset kommer ha lite mer lika vardagar. Även om jag samtidigt sörjer att jag får mindre tid med barnen. 

Det ska bli spännande att se vart detta år leder. Kanske kan jag, personen M, äntligen få möjlighet att på några vis komma tillbaka. Släppa lite på ansvaret, dela ett mer jämlikt relationsliv. Kanske behöver jag komma hemifrån för att verkligen se hur mycket jag uppskattar att vara hemma? Integrera med vuxna och lära mig nya saker är det jag ser fram emot mest. Jag hoppas att jag får tid, möjlighet och med "gott samvete" kan ta mig tid (från barnen?) att träna och röra mig. Att en sommar, äntligen slippa känna mig så obekväm! 

Jag sörjer att bebistider, vaknätter och bröstmjölk är bakom oss, samtidigt som de är skönt att vi kan se på den tiden i backspegel. Minnas och förundras men samtidigt blicka framåt. Jag ser fram emot att vara mer jag, och mindre chef i "AB Familjen". :) ( en nära kompis till maken sa det en gång, att jag var det. Känns som om det passar faktiskt!)