Fortsatt deppigt. Autumn blues?

Är det en släng av höstdepp jag drabbats av eller vad är det här?

Lilla V har varit vaken i natt. I 2 timmar. Sen 05.50 var det tydligen dags att vakna. Jag sparkade upp mannen, som skulle gå upp kl 06.00 i allafall. Men när hans klocka ringer, då hoppar han upp men när jag ber honom gå upp 10 min tidigare så är han tydligen sååå
trött att det tar nästan 10 min att gå upp. 10 värdefulla sov-minuter för mig. Jag tycker inte att det är mycket begärt att få sova en liten stund till när jag är den som är uppe på natten.

Jag blir så irriterad över lag just nu. På småsaker. Jag vet att det är helt orimligt men ingen kan göra rätt. Alla gör fel. Jag vet att det är knäppt att tänka så och egentligen tycker jag ju inte så men jag blir så irriterad. På allt. På min nyopererade pappa som klagar på att han sover dåligt, på den nyblivna mamman som har en ny bebis som sover hela natten och bara måste tala om det för mig. På min karl som säger att han är så trött.

Kom för fan inte och snacka om trötthet med mig, vill jag bara skrika. Ni får ingen sympati alls här. Jag är så trött att jag snart drunknar i min egen trötthet. Jag kan räkna på en hand hur många "hela" nätter jag sovit på 2,5 år. Bläää! Men jag säger såklart inget. För jag vet ju att det inte handlar om mig. Min pappa ÄR trött, mamman är så GLAD att hon får sova, och mannen ÄR trött. De säger inte detta för att såra mig. Jag vet det men ändå.. Just nu. Jag vet inte.

Usch vilket deppinlägg det blev. Jag skyller på min överarbetade hjärna och min totala brist på sömn.

Tack å hej för nu.

Instängd.

Jag är på ett rätt konstigt humör. Jag vet inte vad det är men jag känner mig lite nere. Why? Who knows..

Min minsta är lite hängig. Och då blir han klängig. Jag har haft honom på kroppen i snart 4 dygn. Konstant. Dag som natt. Korta stunder har han sovit själv. Sisådär 10 min. Annars vill han bara vara i famnen. Jag ger honom såklart närhet när det är så tydligt att det är det han behöver nu när han är sjuk. Men.. Jag blir så instängd. Fast lixom.. I helgen har karl min gjort annat som behövs göras. Byggt plank, handlat, hämtat en juniorsäng till storebarnet. Och jag skriker högt inombords. Gå inte. Avlasta. Bara en stund. Men samtidigt vet jag att det måste göras så jag blir tyst. Men jag blir på så dåligt humör när jag blir kvävd. Inget ont mot mina underbara barn, de vill ju bara vara med sin mamma. Fast jag är inte bara mamma. Jag glömmer det ibland. Att jag är jag oxå. Att jag måste få känna, tänka och tycka.

Frihet

Sedan jag blev mamma har jag börjat värdesätta egentid, där helst den går att finna.
Det kan vara i en bil med sovande barn i bilen, storhandling på ICA utan barnen eller som ikväll - en lång promenad i spåret med musiken i ögonen. Det är så skönt att känna sig liten egen bara någon timme. Sen orkar man lägga barn och läsa sagor mycket bättre.

Nu har jag i alla fall klarat av dagens motion 7,4km på en timme. Det var så skönt idag. Jag kände mig så fri. Bara jag i skogen. Sol och regn om vart annat och bara mina egna tankar. De som jag inte hinner tänka klart när alla är hemma. :)

Nu, efter en dusch med sovande lilleman i famnen känner jag mig rätt nöjd med tillvaron.

Lite blandat.

Mina barn. Mina underbara barn. Nu sover båda. Jag får en paus. Jag hinner sakna. ;)

Jag är så otroligt tacksam för mina barn. Jag läser så ofta om små som fått änglavingar. Så hemskt. Ofattbart. Det får aldrig hända oss.. Aldrig.
Ett hjärta kan älska precis hur mycket som helst, det får jag bevis på dagligen .

Jag blir ofta berörd här på nätet. Jag följer en del bloggar. Religiöst. ;) Vissa som förlorat, mammabloggar, IVF bloggar, "vanliga" bloggar om mat och vikt. Men jag är dålig på att kommentera det jag läst. De bloggar som inte är anonyma- jag beundrar dem! De som verkligen vågar stå för sina ord. Det gör jag oxå, men här är det känsligt. Här kan spöken komma ut ur garderoben, och jag vill inte möta dem i ögonen på någon annan på gatan. Men jag beundrar er som kan.

Ett tack till er som delar er "dagbok" med oss på andra sidan datorn. Ibland gör ni mitt liv lite lättre, gladare. Ibland gör ni mig så otroligt tacksam för det jag har.

Ibland..

... kan verkligen glädje och bitterhet gå hand i hand.
Och bland är hjärnspökerna jävligt högjödda. Ibland skriker de faktiskt.

Möhippa/ Svensexa

Ja.. Man undrar ju om vännerna kommer knacka på här en dag och dra iväg en på nått kul... ;)

Synd att man inte kan planera sin egen, visst är det förbannat kul att bli överraskad men tänk om man kunde föreslå att man slår ihop svensexan / möhippan så att alla är tillsammans. Det vore så kul då vi inte kommer ha någon bröllopsfest hemma. Tänk om någon kunde komma på dem iden så har man en fest tillsammans innan vi gifter oss.

Btw så väntar jag svar från kommunen i byn om de kan viga oss innan. Spännande... ;)

En paus och lite ångest.

Vi har varit på goda vänners landställe. Mycket mysigt att bara vara med familjen och värdparet.
Vi har promenerat, ätit GI- god mat och kollat på film. Plockat lite svamp han vi oxå med.

I morgon blir jag gräsänka till på fredag. Usch och blä, jag hatar att vara själv ( vuxen ) hemma. Mest för att vi verkligen delar vårt föräldraskap, 2 barn 2 vuxna. Vi delar upp rutiner så som läggning osv så att det går smidigt. Men vi är inte så vana vid att vara utan pappan jag och barnen. I te sen lillebror kom iaf.
Vi får se hur det går, det värsta som kan hända att vi blir sena i säng eller att båda barnen gråter efter mig samtidigt och jag ska känna mig otillräcklig. Men men. Allt går. Och det är bra att vänja sig.

Startläge vikt.

I veckan här har vi (jag) börjat mitt smått med GI samt mindre portioner.
Har väl gått sådär då jag är dålig på att dricka vatten. Så jag är lite hungrig. (läs mycket)

Idag vägde jag mig och jag bad även blivande maken att mäta mig.

Resultat:
Vikt: 65kg ( morgon)
Mage: 88cm
Midja: 77cm
Lår: 57 cm
Rumpa 100 cm

Nu återstår att se om det någon skillnad till februari. Jag kommer uppdatera allt eftersom.

Heja heja mig...

Vardag.

Nu är vardagen tillbaka. Dags att köra igång. :)

Sista dagarna

Nu räknar vi tyvärr ner mot semesterslut.. Det ska samtidigt bli skönt att komma igång med rutiner och sånt. Storebarnet är lite i osynk med sina rutiner och sover och äter inte som han brukar. Men några dagar på dagis så är vi nog tillbaka på banan.
Det ska även bli skönt för lillebarnet att få lite "lugn och ro". Kanske kan vi skapa rutiner för honom oxå nu när han börjat med "fasta" mattider.

Detta skulle ju vara en blogg om min viktresa. Men det känns inte som om jag börjat på den än. Jag står och trampar på avsatsen, vissa dagar taggad, andra orolig. När vardagen ersätter denna helgkänsla så hoppas jag att jag kommer igång. Och slutar äta en massa onyttigt.

Amningen är snart över. Vemodigt. Men då finns det inga ursäkter mer.
Men nu först ska vi njuta av våra sista dagar. Ikväll med kräftor och goda vänner.