Är det en släng av höstdepp jag drabbats av eller vad är det här?
Lilla V har varit vaken i natt. I 2 timmar. Sen 05.50 var det tydligen dags att vakna. Jag sparkade upp mannen, som skulle gå upp kl 06.00 i allafall. Men när hans klocka ringer, då hoppar han upp men när jag ber honom gå upp 10 min tidigare så är han tydligen sååå
trött att det tar nästan 10 min att gå upp. 10 värdefulla sov-minuter för mig. Jag tycker inte att det är mycket begärt att få sova en liten stund till när jag är den som är uppe på natten.
Jag blir så irriterad över lag just nu. På småsaker. Jag vet att det är helt orimligt men ingen kan göra rätt. Alla gör fel. Jag vet att det är knäppt att tänka så och egentligen tycker jag ju inte så men jag blir så irriterad. På allt. På min nyopererade pappa som klagar på att han sover dåligt, på den nyblivna mamman som har en ny bebis som sover hela natten och bara måste tala om det för mig. På min karl som säger att han är så trött.
Kom för fan inte och snacka om trötthet med mig, vill jag bara skrika. Ni får ingen sympati alls här. Jag är så trött att jag snart drunknar i min egen trötthet. Jag kan räkna på en hand hur många "hela" nätter jag sovit på 2,5 år. Bläää! Men jag säger såklart inget. För jag vet ju att det inte handlar om mig. Min pappa ÄR trött, mamman är så GLAD att hon får sova, och mannen ÄR trött. De säger inte detta för att såra mig. Jag vet det men ändå.. Just nu. Jag vet inte.
Usch vilket deppinlägg det blev. Jag skyller på min överarbetade hjärna och min totala brist på sömn.
Tack å hej för nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar