Instängd.

Jag är på ett rätt konstigt humör. Jag vet inte vad det är men jag känner mig lite nere. Why? Who knows..

Min minsta är lite hängig. Och då blir han klängig. Jag har haft honom på kroppen i snart 4 dygn. Konstant. Dag som natt. Korta stunder har han sovit själv. Sisådär 10 min. Annars vill han bara vara i famnen. Jag ger honom såklart närhet när det är så tydligt att det är det han behöver nu när han är sjuk. Men.. Jag blir så instängd. Fast lixom.. I helgen har karl min gjort annat som behövs göras. Byggt plank, handlat, hämtat en juniorsäng till storebarnet. Och jag skriker högt inombords. Gå inte. Avlasta. Bara en stund. Men samtidigt vet jag att det måste göras så jag blir tyst. Men jag blir på så dåligt humör när jag blir kvävd. Inget ont mot mina underbara barn, de vill ju bara vara med sin mamma. Fast jag är inte bara mamma. Jag glömmer det ibland. Att jag är jag oxå. Att jag måste få känna, tänka och tycka.