Tankar från 2012

Tänker tillbaka på året som går mot sin sista månad. Tänker tillbaka på början av 2012 då vi med spänning väntade på V, lyckan när han föddes, omställningen, nervositeten i att bli fler och den hemska tiden då V alltid skrek. Hur jag stod i tvättstugan för att inte väcka I och gungade denna lilla otröstlig person, timmar i sträck. Hur hjärtskärande det var att inte kunna hjälpa. Hur jag grät och hade ont i magen när jag var tvungen att vara ensam med dem båda flera dagar i sträck. Ofta. Skulden i den känslan. Otillräckligheten jag kände. Att jag mitt i lyckan över detta nya liv var så olycklig. Jag minns när det vände. När han började le. Kärleken som nockade mig halvt medvetslös. Som om mina känslor samlats på hög, efter ett par månaders ide. Att jag någonsin tvivlat, verkade med ens så löjligt. Han blev den andra delen av mitt allt där i mitten på maj. Jag minns även hur stolt jag var och är över I. Som klarade omställningen bättre än alla oss andra. Som inte krävde så mycket, när jag hade som minst kvar att ge. Sambon som stod stark när jag var svag. Som lät mig sova när han kunde. Som gav I mer än han behövde. Som tog så stort ansvar. Nu när månaderna lagts på, och V blivit en sådan härlig person, kan jag nästan inte tro vilken tuff start vi hade. Att det blev bra i slutändan, att jag inte tycker att det är särskilt jobbigt att ha hand om barnen själv. Jag skrev i min status på Facebook i slutet på november 2011: "Jag säger inte att det kommer att bli lätt, jag säger att det kommer vara värt det". Och nu när jag ser storebror och lillebror ligga på golvet och kramas så blir jag alldeles varm i hjärta och ödmjuk vid tanken på hur rätt jag hade...