Sömn, eller avsaknad av den.

Att inte få sova, när man vill och behöver är tortyr. Att helt lägga sitt sömnmönster hos någon annan är jätte jobbigt. Så är det bara.

Men inget, förutom amning då, skapar så känsliga diskussioner som sömn. Det känns ibland som om barnens sömn är det som definierar om du är en bra förälder. Sover barnet bra så är man en bra förälder, sover det dåligt så är man en dålig. Det är en prestige i att bebisen ska sova hela natten, gärna 12h i sträck, inget rum och i egen säng så tidigt som möjlig. Att det kanske inte passar alla föräldrar eller alla bebisar.

Att skriva i en status på Facebook att bebisen varit vaken hela natten, eller vaknat kl.4 eller att man bara vill lägga sig ner och dö av trötthet är att öppna dörren för att få så många tips och råd och "gör så här" att man bara vill ge upp från början. Vill jag ha råd så ber jag väl om det. Att höra att "bara du gör så här" så sover barnet får mig att känna mig så otillräcklig.

ALLA är bättre än du på att få barn att sova. Att mina söner båda sovit dåligt är inte mitt fel. De är sådana som personer. Storebarnet på 2,5 sover i regel bra nu. 19-06 utan att vakna, även om även han vaknar vissa nätter. Men han sov illa som liten. De behöver inte sova så mycket, bearbetar saker på natten. Att jag vägrar låta lillebror ligga och skrika som om jag bryter benet av honom för att han "ska lära sig" somna själv gör inte mig till en dålig förälder.

Jag är trött. Så otroligt jävla skittrött. Min sambo är trött. Vi tjafsar, är sura, orkar inte för att vi är så jävla trötta. Att då få höra från alla som vet "bättre" att det bara handlar om att vi inte är envisa nog eller konsekventa eller att det är fel att ha honom i sängen känns då som en drop kick i magen. Det är så lätt att vara snäll, att stötta. En klapp på axeln. En kram, snälla ord som "jag förstår inte hur du kan se så fräsch ut". Tur att vi har vänner som förstår och stöttar.