En sån här period då jag längtar bort, till en annan tid, andra möjligheter. Framåt, bakåt, tänk om. Känner mig fånge i min egen vardag. Önskar att jag kunde göra mer än jag gör.
Allt är så ytligt egentligen. Jag önskar mig min gamla kropp tillbaka. Med varje lager av kläder som åker av i vårvädret kryper ångesten närmre under skinnet på mig. För varje "jag har/ska träna" - status på Facebook så känner jag min egen otillräklighet. Varför kan jag inte acceptera hur jag ser ut? Eller sluta äta?
Jag önskar vi hade råd att åka bort, min make och jag. En inbjudan att hälsa på vänner i London ligger öppen. Men inga pengar finns att ta oss dit. Jag önskar vi kunde åka på en sista minuten, vi i familjen till något varmt ställe så barnen får bada i pool och hav medan jag tankar energi och livslust av solen.
Jag önskar jag hade mer sexlust.
Mer tid, råd och möjlighet att gå på resturang eller en bar oftare. Känna pulsen från staden. Få skratta med vänner.
Jag önskar jag var gladare i mitt fina underbara liv. Att jag kunde vara nöjdare med vad jag har. Jag har egentligen allt. Jag önskar jag var mindre otacksam för det fantastiska som är mitt.
Jag önskar att jag kunde sluta jämföra mig med andra, både vänner och främlingar. Jag önskar att jag kunde sluta önska att vi kunde flytta till ett varmare land.
Jag önskar att jag kunde leva mer i nuet, inte i tänk-om eller i det förflutna. Jag önskar jag kunde sluta älta saker som hänt, som jag ändå inte kan ändra på.
Jag önskar att mina hjärnspöken kunde hålla käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar