Tänk om någon kunde berättat

2 små pojkar i ett lekrum, ovetandes av att mamma lyssnar. Lillebror stannar upp mitt i leken och säger till storebror med kärlek i rösten: " I, du är min bästa kompis."

Tänk om någon talat om för mig att jag skulle få höra de orden, där i kolikmörkret för snart 2 år sedan. När det kändes som att jag trampade vatten, ständigt på väg att drunkna. Drunkna i min oförmåga att lindra hans smärta, i mina skuldkänslor mot storebror som ständigt blev i sidosatt av mig. Skammen i att inte känna kärlek till den nya, bara instinkten att han behövde mig. Min otillräcklighet i alla led som nästan drev mig över kanten. 

Tänk om någon kunde tröstat mig med denna vetskap, när jag inte kunde förmå mig att älska mitt barn. När alla känslor var avstängda för att klara av att inte kunna trösta, klara av att härda ut hans flera timmar långa hysteriska gråt i min famn. För hade jag känt efter hade jag fallit, gått sönder. Det vet jag. Samtidigt skulle vara super-mamman utåt och vågade inte be om hjälp. 

Tänk om maken kunde sagt något om framtiden när jag varje söndag i 5 veckors tid förtvivlat grät för att han skulle jobba på annan ort i veckorna och lämna oss i mörkret. 

Tänk om jag kunde tröstat storebror med vetskapen att detta kommer bli hans bästa vän, han som nu tog mamman ifrån honom. 

Tänk om jag vetat, hur bra, fantastiskt och självklart det skulle bli.

Kanske hade jag sätt tillbaka på den första tiden med andra ögon. 

Tänk om jag förstått hur mitt hjärta skulle explodera av kärlek när Storebror svarar lillebror: "Du är min bästa kompis med"