Ibland, eller ganska ofta, tvivlar jag på mig själv som förälder. Om jag gör rätt. Om jag är "rätt kvinna för jobbet"..
Jag önskar jag hade mer tålamod. Jag önskar att allt inte behövde vara så klyvet. Att jag kunde finnas där, stötta och ge dem allt det som de behöver utan att den andra kommer i andra hand. Att jag var tillräcklig. Jag läser om olika "metoder" och tankesätt kring barnuppfostran och bemötande mot barn och jag blir så förvirrad för hur jag än gör så är chansen stor att det blir fel. Jag skäller för mycket, jag blir arg för ofta. Jag ger så mycket jag kan. Älskar dem något så oerhört. Talar om det. Med ord, med handlingar. Jag försöker lyssna. Försöker förstå.
Jag skäms oxå. För att jag ibland tycker det är skönt att vara ifrån dem. Att jag ibland väljer att åka bort när jag kunde varit hemma. Jag önskar att jag gillade att bygga lego. Eller leka med bilar. Jag gör det såklart. Men jag lyssnar hellre på deras egna lek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar