Då och nu

Idag när jag lämnade barnen så var det även lämning-dags för en av de nyinskolade små killarna. Han grät så. Klamrade sig fast. Och jag tänkte på de där två veckorna vi hade det så förra året. 

Förra året. Snart har lillebror, bebisen, gått på dagis 1 år... 

Jag känner mig så tacksam att det bara varade i två veckor, att han nu pussar mig, precis som storebror och skuttar in till kompisarna. Även efter sommarlovet har han inga problem att bli lämnad. Stora killen. 

Det får mig att tänka tillbaka, till förra hösten då allt var så oklart. Skulle jag   komma in på skolan i januari? Eller tvingas söka ett jobb jag egentligen inte ville ha.. Jag tycker inte barnen har blivit så mycket större men det har de ju såklart. 

Jag rensade ut deras för små kläder nu inför hösten. Storebrors kläder ska ju ärvas så de läggs bara in i garderoben eller direkt ner till lillebror. Men lillemans kläder är jobbigare att rensa bort. Många av plaggen har så många minnen i sömmarna, från dem båda. Och nu finns det ingen mer som ska ärva. Märkligt sorglig känsla. Vad ska man ge bort? Vad ska man spara för sentimentala skäl? Skulle bli hela vinden full!

Jag undrar var jag står, vad som hänt till denna tid nästa år..