I dagarna, och antagligen framför allt för att jag rensat garderober och för att vi bytt från spjälsäng till riktigt säng till lilla V har frågorna kommit från höger och vänster.
Att jag råkade säga högt att jag inte vill sälja spjälsängen var kanske inte så smart för det kunde feltolkas.
Jag menar, förstår ingen annan än vi hur mycket kärlek den där spjälsängen innebär. Jag minns när vi skruvade ihop den först gången. Vördnadsfullt nästan. Stort. Jag var gravid för första gången och hade noga veckor kvar att vänta på sonen, och att bädda den där sängen var fasiken helt jäkla magiskt. Och att det sedan legat 2 söner i den, och vuxit ur det gör det helt omöjligt för mig att sälja den. Oavsett om vi skulle kunna tänka oss en till så kan jag inte tänka mig att någon annan ska sova i den. Det är deras. Punkt. Kanske vill de själva ha den till sina barn. Det vore fint.
Jag är en bebissjuk människa som älskat både graviditet, förlossning och amning. Jag är inte redo att säga "aldrig mer" men jag är helt säker på att det inte kan bli nu. Jag kan känna ett hugg i hjärtat att vi inte längre får köpa de små kläderna på bebis-avdelningen och av att ha plockat undan barnstolar och haklappar. Ibland känner jag tydligt att någon saknas, ibland känns det otroligt skönt att de "klarar sig mer själva".
Vi vill känna efter, vi vill vänta. Vi får se. Kan vi senare? "Vi har ju åldern med oss" hör vi ofta men det är ju ingen garanti. Jag vet att jag kommer behöva sörja den dagen jag bestämmer mig för att det inte blir någon mer graviditet eller amning men den dagen är inte här än.
Jag undanber ödmjukast frågan: "när kommer trean?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar