Att släppa taget.

Jag har sedan V föddes gjort mig av med saker och kläder allteftersom han växt ur dem. På den senaste tiden har det kommit av sig lite. Så vi tog tag i det igår, la ut massor av kläder, över 200plagg i klädpaket på blocket. 

Fy fasiken va jobbigt det var att lägga bort kläderna nu. Nu när han inte längre är bebis.. Jag spar såklart sådan som har extra affektionsvärde men annars anser jag att kläderna gör mer nytta någon annanstans än på vår vind. 

Ca 1 h efter vi lagt ut dem så ringer en man, han vill ev köpa allt om vi kan tänka oss att gå ner lite i pris. Han och hans organisation ska åka ner till Syrien med kläder till flyktingarna där. Han undrar även vi har mer grejor. Gärna vinterkläder då barnen fryser där nu. Såklart vi "ställer upp på det". Vi lovar att återkomma idag. 

Så nu har vi sökt igenom ALLT! Och jag har gråtit inombords när jag ser små små strumpor som blivit för små för länge sen.

För vi vet att vi inte vill ha fler barn nu. Jag ska ju plugga och helst vill jag jobba oxå. Kanske vill vi sen. Om vi kan. Jag har nämnt det förut här att det ibland känns som om någon saknas, att en själ till är menad för vår familj. Men kanske försvinner den känslan med tiden eller så är det mina " biologiska" känslor/tankar som spelar mig ett spratt. 

Min minsta, han börjar bli stor. Att inte få handla på bebisavdelningen eller att "body-tiden" snart är slut gör mig sorgsen. Jag är såklart glad att han växer, att jag får uppleva honom och se honom utvecklas men när bebistiden är slut, är den så definitivt slut. 

Min bästa vän fick sitt andra barn i oktober. När jag håller i henne så ekar min livmoder tom och jag kan nästan känna den där stickiga känslan i brösten. Att tänka aldrig mer, istället för någon gång, är för stort, för svårt och för jobbigt just nu. Jag vill inte tänka att jag aldrig mer kommer få vara gravid, att inte få vara med om det fantastiska som en förlossning kan vara och inte få amma och sköta en liten sparv och ta del av ett nytt liv. Kanske får det mig att låta girig. Det finns ju dem som aldrig får dessa saker ens en gång. Men jag känner så. 

Sorgligt känns det. 

Idag tittade vi på varandra, jag och maken, när vi stod i ett hav av små strumpor och dreggelhaklappar, och utbytte en blick som sa, " kanske är det bäst att spara några, ifall att någon gång" och det är väldigt skönt att inte vara ensam i den känslan.