Mest av allt blir jag galen på att alla måste uttrycka sina åsikter så starkt hela tiden. Framför att om moderskap! Jag har lärt mig att de allra flesta mammor faktiskt gör det bästa de kan. Utifrån sina förutsättningar och utifrån sin familj. Varför måste vi hålla upp pekpinnar och lägga oss i istället för att stötta. Varför måste det tävlas?
En mamma som lätt får mjölkstockninng men kämpar med amning för att hon vill, skriver ut sin frustration att hon åkt på det igen. Istället för att stötta, säga uppmuntrande ord så får hon höra: "Men herregud, sluta amma!" Vilket hon säker gjort om hon velat. Så blir det plötsligt en hätsig diskussion om amning eller inte. Någon (som oftast inte ammat) tar illa vid sig och hela diskussionen skenar.
En annan mamma skriver att hon är så trött, hennes dotter på 1,5 år sover i deras säng efter månader av att ha varit nöjd i sin säng. Hon vill kanske ha lite stöd i sin trötthet. Inte höra: "trötthet är "risken" man får ta när man bestämmer sig för att skaffa barn". Precis vad man vill höra när man är trött och känslig.
Alltså ärligt.
Jag är en sån som skriver sanningen, inte bara de rosa fluffiga sakerna på FB men så fort det handlar om "uppfostran" amning eller sömn får man hela mammamaffian mot sig. Åh. Blir så trött.
Ibland som mamma, kan man bli trött, överväldigad, vilja fly, tvivla, önska sig lugn och ro. Men dessa känslor är så tabu. Vi ska alltid vara den "goda modern" som kastar bort sitt eget jag med hela känslospektrat och bara vara mamma. Vilket inte går! Lika mycket som vi kan tycka att allt är fantastiskt rosafluffigt och härlig måste vi väl för tusan även känna andra mindre glada känslorna oxå!
Lystring alla mammor därute: Stötta varandra, inte dömma! Håll era tips och "råd" inne tills dess de uttryckligen efterfrågas. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar