Inte alltid lätt att vara mamma

Idag gråter jag. Jag smyger undan lekande barn och gråter. När de sover så sitter jag och fulgråter i en fåtölj. Ni vet, hulkande, röd om näsan, hoppas aldrig någon ser mig så här -gråt.

Och jag har ingen anledning att gråta.

Jag känner mig bara så.. Jag vet inte.. Jag kan inte riktigt förklara. Jag har världens finaste man, 2 fantastiska barn, ett hus, ett bra liv. Så varför gråter jag? Kanske gråter jag över mina brister som mamma?

Jag hade en idé om vilken mamma jag skulle bli. Tålmodig. Lugn. När jag väl höjde rösten skulle det betyda allvar. Att barnet höll på att bli påkörd eller något sådant. Den typen av allvar. Jag skulle baka bullar, leka och ha en massa ork. Jag skulle inte hasa runt i mjukisbyxor och sluta sminka mig. Jag skulle fortfarande vara JAG.

Men idag jag är långt ifrån den mamma jag önskade att jag var. Jag är trött, jag är allt annat än lugn för mitt tålamod är obefintligt. Jag skäller. Jag höjer rösten. Ofta. Jag har inte sminkat mig och har fortfarande pjamas på mig. Jag har ingen ork över för 3års trots och gnälligt 1år humör. Idag är jag så långt i från mig själv att jag är en främling i min egen kropp.

Vissa dagar framförallt efter 8 dagars "isolering" (vattkoppor) från omvärlden utanför vår tomt, känner jag mig så jäkla instängd. Som om jag "bara" är MAMMAN. 2 barn som kräver mer än vad jag för stunden har att ge. Jag älskar dem, skulle gå genom eld för dem men ibland vill jag bara vara själv. Utan någon eller båda i knät. Ibland BEHÖVER jag gå på toaletten eller duscha själv. Och jag får dessa hemska skuldkänslor. Så jag gråter.

-----

Maken och jag hade fredagsmys på kvällen. Räkor, sushi, bubbel, brie och aioli. Hur gott som helst. Stöttande ord som gjorde att jag grät lite mer. Sedan kändes det lite bättre. Att få släppa it sina känslor och få höra att man duger. Att det man gör är bra och viktigt. Det är plåster för själen det.

Jag antar att dessa känslor är "normala" ibland. Att man ihur mycket man än älskar sina barn kan längta tills den dagen man kan vara lite mer sitt eget jag. När de kroppsliga och själsliga "uppoffringarna" man gjort för att få äran att ha dem känns som ett blekt minne i det stora hela. Då kommer jag väl sitta där och gråta över att de blivit stora så fort...