Nattning.

Jag hade en diskussion med en mammavän här om dagen, om nattning/läggning av barn. Jag har (som ni vet) 2 kids och hon har ett barn som är 6 månader yngre än min yngsta, alltså drygt 1 år. 

Hon har sådana "problem" med att få läggningen att fungera då hon gärna vill att barnet i fråga ska somna själv och sova hela natten i sin säng. Det fick mig att fundera. 

Jag kunde inte komma med några som helst råd då min "bebis" fortfarande somnar i min famn efter vällingen och jag sedan lägger ner honom när han somnat. Som vi alltid gjort, även under amningen. 

V är min minsta, kanske även min sista och jag vill suga ur allt gos/mys/bebisaktigt som finns kvar. Även om jag skjuter mig själv i foten för att det är svårare ju längre man väntar med att få dem att somna själva. (Myt? Vem vet?) Men det är ju så sablans mysigt! Kanske den bästa stunden på dagen rent av. Då jag verkligen får känna hans doft, hans hand i mitt hår, höra hans lugna djupa andetag och se hans trötta ögon. Lugnet som infinner sig när hans kropp blir tung. Stanna upp och ta vara på honom. Varför skulle jag vilja "metoda" bort det? 

Med storebror blev allt så påskyndat. Jag  kunde aldrig ta vara på den här tiden med honom. Jag var för upptagen för att förbereda honom för storebroskapet. 

Lillebror var inte planerad. Lillebror bara dök upp där på stickan strax efter storebarnets första födelsedag. Chocken. Rädslan. Lyckan. Låt oss säga att vi båda, pappan och jag, inte riktigt visste hur fan det gått till. 1 gång. En månad. 2 dagar efter mens. (Jag vet att detta är drömmen för många men jag var inte redo, inte alls. Jag är såklart tacksam nu i efterhand hur lite ansträngning som behövdes för syskon.) 

Efter chocken kom det dåliga samvetet. Min lilla son, hur skulle du redan kunna bli storebror. Det enda som rådde bot på dessa känslor var att planera. Allt in i minsta detalj. Göra det lätt för blivande storebror. Han skulle inte känna att det var syskonet som var anledningen till min plötsligt frånvaro på nattningen, när pappan plötsligt skulle ta mer plats. Nej, sådant skulle vi reda ut innan bebisen föddes. Pappan skulle kunna vara tryggheten när min famn var upptagen. 

Så det blev lite påskyndat, en separation mellan mig och sonen, vi som varit så synkade släppte nu in en till person i vår tvåsamhet. Underbart för pappan, jag hade väldigt kluvna känslor. Jag ville ha kvar vårt speciella band samtidigt som jag såklart ville att pappan skulle få mer plats. Fast än idag, nästan 2 år sedan jag "lämnade över" till pappan frågar han efter mig. Väljer mig före. På något vis gör det mig stolt, glad att vårt band är intakt även fast pappan mer än väl duger.  

Men med V skyndar jag inte. Jag vill att han ska vara liten, om så bara en liten stund på kvällen. Då han påminner mig om en tid som är på väg att försvinna. Bebistiden, mammaledighet. Där i min famn på kvällen är han min "bebis". Min lilla. Som somnar så som han alltid gjort. Öra mot hjärta. Jag hoppas han inte vill somna själv på länge.