Jag sitter i ett rum med blåa väggar. Babyblå. En nyans jag med stor omsorg valde ut där i färgaffären, med putande mage med ett nyligen utfärdat "det blir en pojke" besked från ultraljudet dagarna innan.
Nu, nästan 4 år senare sitter jag här, i samma babyblå rum som jag suttit i så många gånger, med en liten i famnen. Nu för tiden är det lillebror som somnar här.
Så många kvällar och nätter jag har spenderat här. Sett solen gå ner bakom rullgardinen, bilarnas strålkastare som kastar skuggor på väggarna. Så många gånger jag tröstat, nattat, somnat här.
Många tankar har tänkts i lugnet i detta rum. Ikväll reflektetar jag över det jag läst i en bok jag börjat läsa. En bok om ofrivillig barnlöshet. En singelkvinna närmre 40 som hett önskar sig ett barn. Jag tror jag vet varför jag har ett brinnande intresse för denna problematik och dess lösningar. Inte bara att jag fascineras av vad man faktiskt kan göra för att hjälpa naturen på traven eller det stora i att få ett barn någon annan fött utan oxå för att jag själv är ett längtansbarn. 4 år tog det för min mamma och pappa att få mig. 4 år, 5 missfall varav det sista i vecka 20.
Historien om det missfallet, det innan jag kom till, har min pappa berättat för mig en gång. Min pappa som aldrig gråter, visar sig svag eller sårbar berättar med stakande röst hur mycket de trott på den graviditeten. Hur mycket de hoppats då när 12 veckor passerat med råge. Paniken och sorgen som inföll sig när min mamma började blöda kraftigt. När han berättar hur han struntat i alla fartregler och fastnat i poliskontroll, varpå han bara tittar polisen i ögonen, säger "vi håller på att få ett missfall, så grät jag. Polisen tittar på min mamma, tillbaka på min pappa och säger: "Följ mig". Polisen hoppar in i sin bil, gasar på och eskorterar mina föräldrar till sjukhuset i ilfart. Där får mamma föda ut fostret i en röd plastlåda i toaletten.
Min mamma gick ur rummet halvvägs igenom historien.
Jag var sista försöket, sista chansen innan de skulle ge upp. Och jag klarade mig kvar. Deras längtansdotter.
Jag har alltid varit rädd för att jag skulle "ärva" det här. Jag visste långt innan jag ville bli gravid att det inte bara var att "skaffa" utan att många verkligen har det svårt. Att 1 år med försök är normalt. Kanske till och med att räkna med. Att det sedan gick lätt för oss, att vår son flyttade in efter ca 5 månaders försök ser jag som en otrolig gåva från min kropp.
I boken skriver författaren att allt hon ville ha ut av livet var barn, och helst någon att dela barnet med. Även om hon helt accepterat att hon kanske får göra det själv om nu "den rätte" inte hinner i tid.
Idag på dagen tänker jag på hennes ord när vi är på familjepromenad alla 4. Solen skiner, löven faller, far och söner går lite framför mig och jag hör deras skratt. Då fylldes jag med sådan värme och lycka. Tänk att jag får vara med om det här. Och att jag delar det med någon jag älskar. Och som älskar mig. Någon som lika fascinerat som jag hållit sina händer på min växande mage, längtat och väntat med mig. Någon som blev förälder i samma sekund som jag. Det är allt jag någonsin velat ha, jag med. Tänk att vi hittade varandra i tid.
En svindlande tanke.
En sån liten men endå så stor önskan. Jag ska läsa vidare och jag hoppas att hon på något vis finner lyckan. Att hon får bli mamma på något sätt och att hon blir lycklig i sitt föräldraskap med eller utan partner.
Jag pussar min lilla sovande på pannan, lägger ner honom i sängen och tänker: Ni är allt. Jag ska se till att tänka på det lite oftare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar