Tankar..

När Vidar vr nyfödd var han en missnöjd bebis. Ville bara ha tröst och han sög fram mjölkproduktionen på mig på mindre än 48h. Något form av rekord sa min barnmorska. Han fick sedan kolik och var missnöjd jämt men skrek i flera timmar i sträck på kvällen. Jag var ofta ensam med honom och storebror den här perioden pga makens jobb. 

Jag minns så väl hur fruktansvärt jag tyckte det var att lägga barnen själv. Hur jag lixom inte fanns där tillräckligt för någon av dem. En famn, 2 barn. En spädis som skrek så hjärtat gick sönder och en inte ens 2 åring som bara ville att jag skulle hålla om honom. Han som såg så sårad ut när jag sa nej, mamma kan inte nu. 

Jag minns så väl känslan av panik när kvällen närmade sig. 

Det var länge sen jag kände så. Men jag tänkte på det ikväll för jag är ensam med barnen. Storebror ville att vi alla 3 skulle ligga i vår säng. Väl där somnar båda lugnt, en i min famn och en bredvid. De höll varandra i handen. Och jag blir helt varm i hela kroppen. Allt som var så jobbigt, tänk så bra det blev. Att jag lyckades både dela min kärlek och av mig själv tillräckligt för att de ska älska varandra. Vilken vinst vi alla ha gjort.

Jag är så in i helvete jävla tacksam för dessa barn. Älskade små människor, va ni berikar mitt liv.  ❤ ❤