Här är en dikt jag skrev till min förstfödda under lillebrors koliktid. Då det dåliga samvetet gentemot honom var så svårt att bära att jag nästan dagligen tyckte han växt, lärt sig nya saker- som jag missade. Lillebror tog så mycket tid. Vi satt ihop han och jag de första 3 månaderna.
"Stora lilla barn,
När blev du så stor?
Var det när jag var tvungen,
att trösta din bror?
Stora lilla barn,
När blev du så vis?
Var det när jag lagade mat,
bortvänd vid vår spis?
Stora lilla barn
När tappade du ditt babyhull?
Var det när jag torkade upp mjölk,
och glaset som ramlat omkull?
Stora lilla barn.
När ska tiden stanna ett tag?
Varför blir du större,
lite mer för varje dag?
Så fort jag vänder mig bort,
Har ännu en minut av ditt liv flugit bort.
Jag vill stanna upp och hålla din hand,
Jag vill stoppa en kork i timglasets med sand.
Stora lilla barn,
Jag önskar jag alltid kunde finnas bara för dig, men du vet väl om hur mycket jag älskar dig?"
Rör fram en del oroliga känslor i mitt hjärta. Men lika mycket som det inte var lätt, känner jag idag att det var värt det.
Väldigt fin dikt som kan ge mig lite inblick i hur er tid varit...
SvaraRaderaHoppas ni har en rofylld påskhelg.
Tack! Ibland tror jag det är viktigt att gå tillbaka med lite perspektiv och röra om bland känslorna. ;)
SvaraRaderaTack detsamma! Kul att du tittat in!