<3

Du är lite sjuk. Feber. Min lilla.
Du är lite matt och vill gärna sova i famnen. Jag ligger i sängen med dig på min arm, dina andetag nära mig. Det är ljus i rummet. Jag ser att himlen utanför är blå. Jag ser på dig och inser att det var länge sen, allt för länge sen vi låg så här.

Jag studerar dina ansiktsdrag. Jag kan för mitt inre öga se en yngre version av dig. Från när du var ny. Det var inte länge sen, men ändå känns det länge sen. Men jag inser att näsan är den samma, öronen lika så. Kinden något knubbigare. Dina läppar har samma form och samma färg. Du luktar fortfarande som du. Tänk att jag får uppleva dig. Se dig växa.

Jag fylls av så mycket känslor, mitt älskade barn. Tacksam är ett litet ord i jämförelse. Jag vill leda mina känslor längs mina armar och krama dig hårt med dem. Jag vill fylla mina läppar med all mitt hjärtas kärlek och pussa dig på din putande mun. Få dig att känna all den kärleken inuti dig.

Jag håller om dig, länge. Tittar på dig. Jag påminner mig själv att stanna upp oftare och verkligen ta vara på dig.