Vi bor i en liten stad. Alla känner alla, eller vet åtminstone vilka de flesta är i den egna åldersgruppen. Jag och J har sprungit på varandra genom åren men vi båda har "bara" haft långa förhållanden så vi har aldrig sett varandra på det sättet.
I januari 2006 går jag på födelsedagskalas hos en vän. J är där. I den tiden i mitt liv var jag 20 år ( skulle fylla 21 de året) , lite vilsen, lite trasig och framför allt så kände jag mig ensam.
Efter att ödet gjort så vi träffats ett par gånger där i januari så börjar vi långsamt att träffas och förälska oss i varandra.
Han var och är än idag, allt jag aldrig trott fanns i en man. Jag kom från ett dysfunktionellt förhållande där mitt hjärta blivit stampat på och min självkänsla lika så. Men J var så lugn, så trygg och ömsint. Andra skryter att de blivit "tagna med storm" medan jag gärna berättar hur jag kände det som om jag blev "tagen med lugn". Sakta öppnade han mitt hjärta och ömt bevarade det. Att vara i hans famn gav en märklig men fantastisk känsla av att komma hem.
Vi visste snabbt att det var vi och mina vänner tyckte jag var galen som tidigt sa: "det är är honom jag kommer gifta mig och skaffa barn med, jag bara känner det i hela kroppen."
Efter bara tre månader tillsammans bokar vi biljetter till Thailand ett halvår senare. Där vi på backpack resa ska vistas i 4 månader. Än en gång får vi höra att vi är galna. Ska ni BARA vara med varandra VARJE dag? Frågades det. Kanske kunde det gått åt skogen men istället så utvecklades vårt förhållande och vi blev mer kära än någonsin. Där la vi grunden för de vi är idag.
Vi flyttade ihop när vi kom hem.
2 år senare åker vi på en jorden runt resa som varar vi 5 månader. Vårt första stopp blir Thailand åter igen. Efter den resan djupnar vår relation ytterligare och prat om barn och hus blir allt mer förekommande. J friar till mig vid solnedgången på ön Autitaki på Cook Öarna. Det var i mars 2009.
Jag önskar att alla par kunde få göra som vi. Resa, träffa människor och framför allt ha tid att bara vara och prata. Utan jobb, TV, internet, mobil och surfplattor kan man verkligen utveckla sitt förhållande.
Vi kommer hem i april och i september plussar jag på stickan. Lyckan är gjord och vi går vidare med våra planer att bygga ett hus.
I maj 2010 föds vår första son. Efter en magisk graviditet ( jag hade lyckan att segla genom graviditeten med få krämpor) är vi äntligen 3. När han är 4 månader gammal har J och hans pappa byggt klart vårt hus. Jag blir ibland rörd av att gå hemma i huset och tänka att han faktiskt byggt ett hem åt sin familj.
2 veckor efter att numera storebror fyllt 1 år flyttar lillebror in i min mage, lite oväntat men välkommet.
Den 10 februari 2012 blir vi 4.
Och här är vi nu. Familj. Hus. Snart man och fru. Och trotts att vårt förhållande har ändrats sedan vi fick barn, både på gott och ont så känner jag att grunden vi byggt är stadigare än någonsin. För i den trötta småbarnsvardagen är det ibland svårt att nå varandra och klaga på varandra allt lättare. Men vi försöker att hitta tillfällen att hålla varandra i handen. När vi i skenet av ljus dricker ett glas vin och pratar om våra resor är vi där igen, och känslan av samhörighet och kärlek går inte att ta miste på.
J skickade en gång en bild på ett gammalt par som gråhåriga sitter på en bänk med sina rulatorer parkerade bredvid, och tittar på fåglarna. De håller varandra i handen. Jag fick bilden och texten: "det här fick mig att tänka på oss." och det är väl målet eller hur? Ett liv. Att en dag sitta tillsammans, tänka tillbaka på livet som varit med en känsla av lycka. Det är det vi jobbar på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar