Till min stora

Min älskade son. Jag är så stolt över dig. Du som ser på saker på ett sånt fint sätt. I snart 15 år har jag behövt glasögon, något jag aldrig lärt mig gilla eller använt "bland folk". Du har haft dina i dryga 6 månader och gjort dem till en del av dig. Du bär dem med stolthet, fast du är ensam om att ha glasögon på hela förskolan. De är din "superkraft" som ger dig "supersyn" som du själv säger. Jag har nu köpt nya glasögon för första gången på 7 år. Och du har inspirerat mig, och fått mig att våga välja ett par som är lite mer vågade än jag någonsin trodde jag skulle välja. För jag vill vara lite mer som du, se på livet på ditt sätt. Du är min inspirationskälla och min kärlek till dig är min superkraft. 

Tankar från kvällen

Vår lilla V är nu 2 år och 10 månader. Snart en 3 åring. Igår kväll låg han mellan mig och pappan, så liten, så stor på samma gång. Min bebis. Min lilla. Som inte är bebis längre... 

Vi tänkte på Thailand, när vi var där sist var I lika stor som V är nu.. Det går inte att tänka sig. Han var ju inte liten då, tyckte vi. Han kändes stor för att någon annan var liten. 

Jag tänker mycket på det. Att V fått utrymme att vara liten, växa i sin egen takt medan I "tvingades" bli stor och finna sig i saker som V aldrig behövt. Jag undrar hur det påverkat honom, dem. Jag känner att jag missat, för sen V kom har det mest varit hos mig han varit, och I hos pappan. Vilket är bra men i bland blir jag avundsjuk. Jag tar I till mig och kramar honom länge länge. Som om jag försöker ta igen alla de kramar jag missat. 

Jag undrar om jag gjort rätt, om jag kunnat göra annorlunda. Om jag borde gjort annorlunda. 

En 4,5 åring och en 3 åring. Herre Gud, vart tog tiden vägen. 

Hej!

Huvudet sprängs av allt som händer. 5 veckors praktik som i sig var bra men som gjorde vardagspuzzet extremt svårt att lägga. Jag har haft ångest, svårt att somna för jag har tryck över bröstet, tappar sjukt mycket hår och fått magkatarr. Mina söner gråter efter mig och min minsta vill helst vara nära mig 24/7. Han grät ett par gånger vid lämning på dagis vilket inte hänt på ett år. Mitt hjärta brast och jag grät hela vägen till praktiken. Jag vet att hans beteende är en direkt reaktion från att jag varit borta extremt mycket. Vilket krossar mitt hjärta ännu mer. 

Att prestera i skolan, på praktiken och i familjen visade sig vara för mycket för oss alla. Nu är det tack och lov över och vi plockar upp bitarna och förbättrar våra närhetsband. 

Jag kan knappt tro att det snart är jul. Tiden går alldeles för fort! 

Så mycket..

Jag har så mycket jag vill skriva här, men tiden finns inte. 

Ska dra en uppdatering lite kort. 

* skolan är igång på allvar, och jag älskar det! 

*hösten har kommit med besked

* 13% av Sveriges befolkning röstade på SD. Jag var inte en av dem. Jag var en av dem som ville kräkas hela valnatten över det resultatet. 

* jag har varit nära att förlora en vän. Inte till döden utan till extremt olika åsikter. Det har varit otroligt jobbigt. Men vi jobbar på det och idag känns det bättre. 

* jag har färgat håret. Bestämt mig gör arr spara det långt. 

* vi var utan vatten i 2 dygn. Inte så kul att inte kunna spola i toaletten eller tvätta händerna. Vilken lyx vatten är!! 

* jag oroar mig för Ebola. Och multiresistenta bakterier. Och IS framfart. Världen är helt upp och ner och jag önskar jag vore lyckligt ovetande. Så jag kunde sova på kvällarna. 

* jag har absolut ingen sexlust. Jag vet inte var den tagit vägen. 2014 är inte sexets år iaf. Min man börjar tycka det är jobbigt att alltid få ett avisande. Vilket gör att jag blir ännu mindre sugen pga av att jag känner att jag "borde" eller "måste". Moment22 det där.. Tips någon? 

* en kompis dotter har börjat fått kramper dagligen, så hon är under utredning. Jag funderar mycket på henne. Önskar jag kunde hjälpa, lindra.. 

Inget fredagsmys för mamman

Måndag kväll- var jag inte hemma 

Onsdag kväll - var jag inte hemma 

Torsdag kväll - var jag inte hemma 

Fredag ikväll alltså nu har familjen fredagarmys. Äldsta sonen har jättehög feber. Och. Jag. Vill. Vara. Där... 

Denna vecka blev inte som vi tänkt och ikväll hade jag sagt ja till jobb.. 

Lille killen tittade på min med besvikna ögon när jag gick. En blick jag inte alls gillar.. "Ska du inte vara med på fredagsmyset mamma? " Ska du inte sova med mig mamma?" 

Ibland vill jag verkligen bara vara med min familj. ❤️

Uppdatering

Skolan har dragit i gång, så klart med VAB på lilleman parallellt. Maken tog nästan hela veckan så jag kunde gå skolan. 

Det känns skönt att vata tillbaka, intressant kurs om mikrobiologi. Dock kommer jag nog bli hypokondriker efter denna kurs. Alltså va smarta bakterier och virus är. Och resistens! Helt galet va nära vi är att inte kunna bota de mest "vanliga" sjukdomarna. Alla småbarnsföräldrar som läser detta: Vaccinera era barn! Som sagt, jag kommer få bacill-skräck.. Men intressant som tusan. 

Jag har även gått en HLR (hjärt och lungräddning) idag. Mycket kul och mycket värdefullt! Så nu har jag en "certifiering" i HLR. Konstigt nog blev jag lite känslosam av att titta på en film om en man som fick ett hjärtstopp och räddades på ett gym. Som fick en andra chans pga av en person på gymmet agerade fort och kunde HLR. Samma kunskap som jag idag fått. Värdefullt på något sätt. 

I morgon kväll ska jag jobba, vilket jag inte ser fram emot faktiskt. Skulle hellre vilja ha fredagsmys med min familj. 

Idag har jag jobbat. 10-19. Alltså i stort sätt hela barnens vakna tid. 

Ibland, eller ganska ofta, tvivlar jag på mig själv som förälder. Om jag gör rätt. Om jag är "rätt kvinna för jobbet".. 

Jag önskar jag hade mer tålamod. Jag önskar att allt inte behövde vara så klyvet. Att jag kunde finnas där, stötta och ge dem allt det som de behöver utan att den andra kommer i andra hand. Att jag var tillräcklig. Jag läser om olika "metoder" och tankesätt kring barnuppfostran och bemötande mot barn och jag blir så förvirrad för hur jag än gör så är chansen stor att det blir fel. Jag skäller för mycket, jag blir arg för ofta. Jag ger så mycket jag kan. Älskar dem något så oerhört. Talar om det. Med ord, med handlingar. Jag försöker lyssna. Försöker förstå. 

Jag skäms oxå. För att jag ibland tycker det är skönt att vara ifrån dem. Att jag ibland väljer att åka bort när jag kunde varit hemma. Jag önskar att jag gillade att bygga lego. Eller leka med bilar. Jag gör det såklart. Men jag lyssnar hellre på deras egna lek.