I morgon var det 7 månader sen han föddes. Vårt mirakel. Vår överraskning. Vår "hoppsan" bebis. Som bara beslutat sig för att flytta in i magen utan någons vetskap. Vilken välsignelse. Han är en gåva helt klart.
Jag var så orolig att det var för tidigt. Att min älskade lilla 1 åring skulle bli storebror. Och visst, vi hade en tuff början med kolik och Gud vet allt men nu, när jag ser dem leka ihop, skratta ihop då vet jag att allt jobbigt var värt det. Mitt hjärta sjunger av kärlek när jag ser dem. Lilla V har så självklart tagit plats i vår familj och från dag 1 har han varit så självklar. Lillebror.
Tänk att det är närmre 1 årsdagen än den dagen han föddes. Gaaah! Vart tr tiden vägen. Han är snabb oxå. I utvecklingen. Sitter, ålar, äter mat och igår ställde han sig upp första gången.. Vi hinner inte riktigt med. Samtidigt som jag med otrolig stolthet ser varje nytt framsteg. Klappar händer och blir tårögd.
Jag tror att det är vårt sista barn. Vi har alltid sagt så iaf. Att får vi välja vill vi ha 2. Men när varje blöjstorlek och klädstorlek byts mot större känns det så sorgligt. Jag tror inte, idag, att vi är färdiga. Jag tror ibland det fattas någon. Det finns en längtan i mig, efter någon som ännu inte finns. Men jag vet inte. Om några år kanske det känns annorlunda.
Just nu njuter vi av våra barn och försöker ta vara på bebistiden som vi vet är allt för kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar