Jag ligger i en för mig för liten säng,
med en son som blivit så stor.
Jag förundras över har lång han är, hur han känns mer som barn än bebis mot min kropp. Jag rör mig, då lägger han snabbt armarna om min hals och viskar "nej". Hur kan jag då inte ligga kvar? Jag inser att det är begränsat med tid jag får ligga så här. Allt för snart kanske han inte låter mig. Jag snusar i hans hår. Pussar kinden och näsan som alla säger är min. Jag håller hans hand och vi ligger så länge. Nära nära. Tillslut blir hans andetag tyngre och han sover. Jag älskar. Så kopiöst, otroligt mycket. Och där i ett mörkt rum, i en för liten säng, med ett underbart sovande barn i min famn, tackar jag alla gudar som finns och kapslar in stunden för alltid i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar