När jag var 14 år fick min syster sin son. Han vägde 2400g hade "kon" format huvud (ledat i säte) och hade ett öra som stod rakt ut. Men han var det mest fantastiska jag sett. Jag chockades över alla känslor som bubblade upp i mig och jag grät av kärlek till den där lilla saken i gul dräkt.
En dröm föddes där och då. En dröm om att en dag få ha en egen sån där liten sak. Ett barn. En dröm om att få bli mamma.
Idag, när jag är det kan jag ibland glömma bort hur stark min längtan var. Hur gärna jag ville ha någon som kallar just mig mamma. Idag kan jag inte tänka mig en värld där barnen inte finns. Idag, i vardagen kan jag ibland bli tokig när stora barnen tjatar och skriker på mig och vill mig något hela tiden. Då är det bra att stanna upp, andas och inse att jag lever min dröm. Jag får vara deras mamma. Jag är deras trygghet. Allt de vet om kärlek har jag och pappan lärt dem.
Idag när vi för första gången såg min absoluta favorit film som barn, Lejon Kungen, fick jag lov att smyga iväg och gråta en skvätt av lycka. Tänk, jag får dela med mig av min barndom till mina egna barn. Det är så stort att det inte får plats i hjärtat. För trots alla tidiga morgnar, bråk, stök, och måsten så finns det ju ingen annanstans jag hellre vill vara. Det här är det verkliga livet, det pågår nu och hela tiden.
Älskade trots-monster, älskade lilla bebis som aldrig sover: mamma älskar er fast jag använder hårda ord ibland. Jag älskar er även när jag är trött på er. Jag älskar er alltid. Glöm inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar